Rockharder-Reviews

ORBITER 500 - "XL"

2011-12-03T13:23:00.005+01:00

Efter två demos levererar så den Kalifornienbaserade kvartetten äntligen fullgängdaren. Förutom en massiv våg surf-fuzz á la FU MANCHU tillför ORBITER 500 ett tungt sound med ett mer adrenalindrivet och explosivt uttryck.

Robert Campbell's sång innehåller en del skrikighet som lyckligtvis hämmas av en rejäl dos attityd. Medan min puls rusar försöker jag hänga med i gitarrist Greg Philpott's tjusande riff. Svänget i Burnin' Urethane är en kaskad skummande gitarrmelodi, utförd med bistert och fokuserat ansiktsuttryck.

Med Econoline Dream byts det bistra uttrycket ut mot bus och lekfullhet. Jag vevar med armen och dundrar belåtet:"– My 65, my 65, my 65, my 65, my 65, my 65, my 65 Econoline".

Mitt humör är på topp när Long Ride tar över med varsamma gupp kryddade med koklocka och medlemmarnas förmåga att utmärka sig, enskilt och som grupp. Just som spåren på "XL" har de en egen personlig prägel och passar samtidigt att spelas som en solid enhet.

Känslan av stekande sol, havsbris och våta badkläder når sin ände med instrumentella Dart 72, där fullbordas albumet på ett mjukare manér. En värdig avslutning som lämnar lyssnaren i harmoni.

Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.orbiter-500.com/
Line-up: Robert Campbell (sång), Joe Ledesma (bas), Greg Philpott (gitarr) och Rob Tucker (trummor).

DOLLHOUSE - "Can't Come Down" (Singel)

2011-11-04T14:07:00.001+01:00

Vad nu - en 7"vinyl signerad sveriges rockenrollhjältar DOLLHOUSE? "Can't Come Down" är den första av fyra kommande singlar med outgivet material från den nu splittrade kvartetten. Ur högtalarna strömmar givetvis doften av ren rockenroll, Enköpingbandets signum. Men begäret efter denna vinyl stegras, då omslaget pryds av en skapelse den Franska skräck-serietecknaren Riff Rebs gjort.

Låten Can't Come Down tänder glöden i den inneboende, dock outvecklade, tamburinspelaren inom mig. Chris skrik-stämma i rockenrolltappning är förlösande att lyssna till. Pärlan Hard To Change presenteras därtill i en alternativ version och påminner om hur fantastiskt albumet "The Royal Rendez-Vous" (2006) är. Ljudet i singeln är polerat men håller lyckligtvis bandets karaktär intakt.

Förutom de kommande vinylsläppen får vi också tålmodigt vänta på att Chris nya projekt BLACK EXPLOSION avtäcks.

Text: Banesa Martinez

Länk: http://www.mc5.org/dollhouse/

Releasedatum: Den 4 november, 2011

THE BRIMSTONE DAYS - "S/T"

2011-05-01T22:40:00.002+02:00

Som en blixt från en klar himmel slog Malmötrion ner i min själ en kväll på stans bästa hak, Bodoni, tidigt 2010. På scenen huserade flera band under kvällen, men THE BRIMSTONE DAYS är de enda jag minns. Självsäkert, medryckande och samtidigt otroligt samspelat och med egen karaktär. Eufori är det bästa ordet att beskriva bandet live.

Debutskivan då? Att syna trion vid sömmarna blir något av en besvikelse när det gäller sången. Håkan sjunger tokigt bra och har en egen sångmelodi, men eftersom de lagt ribban så högt låter rösten en aning krystad i vissa låtar. Likt ett hormonstint-sleaze-kid på karaoke. Eller tänk dig ett jämrigt KINGS OF LEON. Som tur är, är det även dessa delar som kryddar trions ljudbild med extra Umph! Glöd och inlevelse är ju alltid välkommet.

Skivan bjuder på ett jämt upplägg låtar, musiken är rockklädd i en färgglad och funkig skrud. Det egna soundet hägrar alltigenom, en mix av BABIAN och THE HELLACOPTERS, både när det gäller låtsnickeri och stämning. Min favorit är energiska Sunset där THE BRIMSTONE DAYS tar chansen att visa hela sitt register.

Text: Banesa Martinez

Länk: http://thebrimstonedays.com

Line up: Håkan Lanz (gitarr, sång), Hampus Hallgard (bas, sång) och Johannes Malmqvist (trummor).

Skivbolag: The Brimstone Days

MARULK - "Devils On A Stroll/Tvåhundra" EP-singel

2011-01-16T23:25:00.009+01:00

Bandet drar genast med dig på en färd i deras boogiekapsel med Devils On A Stroll. Det är helt enkelt så att trion levererar tufft och stilsäkert. För de som måste ha en genrebeskrivning; hård rock i 70'talssväng.

Det schyssta med göteborgarna är att de även bjuder på svenska strofer, klätt i Danne Palms raspiga skrikröst. Som suveräna Följer Ett Spår från den självbetitlade debuten lämpar sig trudelutten Tvåhundra sig väl till öl, gott sällskap och medsjung. Till deras nackdel är att de båda låtarna på EP-singeln kan kännas en aning krystade om man inte hänger med från start. Eller antyder att MARULK-repetoaren endast består av uppåttjack.

Thomas B Jägers gitarr klingar THE HELLACOPTERS och THIN LIZZY, upplyftande och vilt. MARULKs ryggrad, Danne Palm och Esben Willems, ramar in och förstärker med kraft och lekfullhet. Det är fräscht och genuint, en EP att värd att köpas och spelas på vinyl! Klicka på länken nedan och avgör själva. Eller känn blodet rusa av att se dem live!

Text: Banesa Martinez
Länk: http://marulk.net & http://soundcloud.com/marulk/sets/marulk-devils-on-a-stroll-tvahundra
Line up: Danne Palm (sång & bas), Thomas B Jäger (gitarr) & Esben Willems (trummor). Gästspel på Devils On A Stroll, Kalle Lilja (balalajka).
Skivbolag: Transubstans Records

Rockharder presenterar de 20 bästa albumen 2010!

2010-12-21T15:19:00.003+01:00

Varje år utser Rockharders medarbetare gemensamt årets bästa album i en omröstning. Så också för 2010 som var ett hårt skivår. Klicka på albumtitlarna för att lyssna på Spotify eller komma till bandens Myspacesidor!

1. Khoma – A Final Storm (Razzia Records)

2. Watain – Lawless Darkness (Season Of Mist)

3. High On Fire – Snakes For The Divine (Century Media)

4. Imperial State Electric – Imperial State Electric (Sound Pollution)

5. pg.lost – In Never Out (Black Star Foundation)

6. Tom Petty & The Heartbreakers – Mojo (Warner)

7. Samsara Blues Experiment – Long Distance Trip (World in Sound Records)

8. Alcest – Ècailles De Lune (Prophecy Productions)

9. Asteroid – II (Fuzzorama Records)

10. Intronaut – Valley Of Smoke (Century Media)

11. Necronaut – Necronaut (Regain Records)

12. Grand Magus – Hammer Of The North (Roadrunner)

13. Desultory – Counting Our Scars (Pulverised Records)

14. Brant Bjork – Gods & Goddesses (Low Desert Punk)

15. Torture Division – Evighetens Dårar (self released)

16. Hellsingland Underground – Madness & Grace (Sound Pollution)

17. Monster Magnet – Mastermind (Napalm Records)

18. Dark Tranquillity – We Are The Void (Century Media)

19. The Baboon Show – Punk Rock Harbour (National)

20. Suma – Ashes (Speakerphone)

ASTEROID - “II” *****

2010-08-03T23:59:00.010+02:00

ASTEROIDs andra släpp är något riktigt speciellt. Dess skogliga vibbar utsöndrar berusande känslor. Grantopparna på omslaget urskiljs av orange kontra svart. En kontrast som återfinns i albumets välavvägda dalar och toppar, monotona toner tillsammans med livliga. Bandet släpper därtill tyglarna och använder okonventionella grepp i låtsnickrandet.

Fullträffen Karma mättar med sin snärtande takt och Robin Hirses mäktiga sångröst. Bandet får ett övertag med sitt musikaliska recept när både Hirse (gitarr) och Johannes Nilsson (bas) sjunger, sättet de växeldrar i täten. Till denna giv har de hittat var sin utgångspunkt när det gäller sångmelodierna. Lyriken framförs som två nya instrument, istället för att vara ett kuttersmycke. Här och var kan jag inte hejda mina glada utrop, varken åt Hirses ståtliga manéer eller Nilssons upplyftande böljande.

Albumet "II" bjuder på expressiva texter som talar med vishet och mystik. Som om inte det vore nog, det tuffa basljudet får dig att brösta upp dig och Andy Fraser (FREE) kikar fram i gläntorna. Tillsammans utstrålar trion en kraft som bara riktigt bekväma spelmän lyckas med.

Jag förstod aldrig riktigt ASTEROID debuten. Den tunga rocken med konturer i psykedelia och blues var för spretig då, jag saknade helheten. Skivan var mer ett prov på olika sorters kreationer bandet kunde forma. När nu uppföljaren är så orubbligt säker och utan onödiga bijouterier tar den lyssnaren med storm. Toppbetyget är givet när de behåller karaktären och står för samklang, utveckling och djup. Detta ÄR årets svenska släpp!

Betyg: *****
Text: Banesa Martinez
Line up: Robin Hirse (sång & gitarr), Johannes Nilsson (sång & bas), Elvis Campbell (trummor).
Länk: www.myspace.com/asteroidband & www.asteroid.se
Bolag: Fuzzorama Records
Recension av debutalbumet: http://rockharder-reviews.blogspot.com/2007/11/asteroid-st.html

BLOWBACK - “Eight Hundred Miles” ****

2010-07-19T18:21:00.004+02:00

Örebroarna följer upp debuten från 2008 med nio spår tunga “Eight Hundred Miles”. Soundet är som en skön mix av NEBULA och framförallt BLACK SABBATHs mest kreativa och melodiösa låtar. Till denna gång känns kvartetten mer intensiv, öppen och utvecklad. Den hänger sig till allt fler djupgående partier fuzz som sedan avslutas på ett skickligt och intressant sätt.

Sångaren Stefan för bandet med en stämma som lutar åt det gälla hållet och matchar det med hängivenhet. Sångharmonierna är spännande och bekväma, något som verkligen passar lyriken. The Big Black Hole låter en bris folkrock smeka förbi och Stefan fulländar spåret med sin intensitet.

Lyssnaren färdas i skiftande farkoster längs “Eight Hundred Miles”. I Dead Mans Blues guppande, på glädjeskjutsen från Crossroad eller med raketenergi från Fool. Höjdpunkterna med albumet ligger just i de skiftande låtsnickerierna, ständigt med BLOWBACK-soundet intakt.

Jag känner suget efter att höra bandet live och framför allt hur de utvecklas till nästa släpp. Men men först, deras konsert den 20 augusti i Köpenhamn!

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/blowbackband & www.blowback.se
Lineup: Stefan (sång), Chris (bas), Seb (gitarr) och Henke (trummor).
Bolag: Transubstans Records

MAC BLAGICK – "Ramadawn” ****

2010-05-27T16:58:00.004+02:00

Ytterligheter lockar fram surkärringen i mig. På sitt debutalbum visade MAC BLAGICK prov på stor potential med sin klassiska hårda rock med konturer av funk och psykedelia. En handfull låtar var strålande medan några var outhärdliga. När nu stockholmskvartetten återvänt är det tre spår som får mig att undra “Vad i helvete?”.

De usla spåren skär sig mot skivans övriga innehåll. Som gnälliga Robin Hood och överexperimentella Looking For Love. När Serbian Woman håller sig vid den tillåtande stranden har albumets pärlor sedan länge simmat ut till trampolinen. Allt detta ger sken av en respektlös inställning till MAC BLAGICKs originella kärna.

Men varför nära argbiggan i mig när jag kan orda om de åtta pärlorna? Hisnande landskap med ståtliga gitarrer, dova skuggor i leken mellan bas och trummor - och till slut en röst som skulle göra vilken skrikig hårdrockare som helst grön av avund. Till skillnad mot debuten är sångharmonierna på denna giv coola och konsekventa i relation till musiken.

Bäst är Ravenheart. Där tar sången plats med en färgsprakande fjäderskrud tillsammans med gitarren som förkroppsligar MAC BLAGICK. Låten har allt från drama, grym perkussion, övertygande sång, stolt bas, omtumlande gitarrspel och till sist en lyrik som känns ända in i själen.

“Ramadawn” verkar vara ämnad för inre reflektion och seriös avnjutning. Istället för att vara en accessoar till råfylla och töntig kommersiell hårdrockspub. Och man kan ju inte annat än bli euforisk när MAC BLAGICK väljer att avsluta sitt andra album med Dark Surprise. En struttande och lekfull dänga som, för att citera Baloo, “Kittlar dödskönt i kistan”!

Betyg: ****

Text: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/macblagick

Line-up: Kristoffer Widman (trummor), Karl Sjödin (bas), Nils Ekblad (gitarr) & Martin Wiberg (sång).

Bolag: Glen Ghost Records

Recension av debutalbumet: http://rockharder-reviews.blogspot.com/2007/05/mac-blagick-st.html

GLITTERTIND “Landkjenning” **

2010-05-09T21:53:00.007+02:00

Detta är duons fjärde fullängdare sedan starten 2001. Deras folkmetal med en touch punk är bitvis förtrollande men lika plötsligt blir jag sömnig. Inte för att musiken är för långsam - men för att stilarna skiljer sig så i stämning, tryck och form. Det blir för många sidor att förhålla sig till. Den röda tråden blir istället otydlig genom hela alstret.

Något GLITTERTIND inte saknar är “cojones”. Att gå sin egen väg och satsa på sin folkmetal är bevis nog. Därtill bemästrar bandet de olika stilarna och drar dem till sin spets. Från vikingasång med kraft, havsskum och doft av mjöd. Förbi metal med hårt slutna ögon och knogar som vitnar. Till andaktiga melodiösa bitar som sätter dig i skymningslandet mellan visa och oskuldsfylld folk.

Från och med femte spåret dyker en promotionröst upp med jämna mellanrum. Jag vet inte om jag ska gråta eller bli förbannad. Vad är det för ärthjärna som slaktar en kreation på det sättet – oavsett antalet finniga tonåringar som bränner låtarna vidare – bör inte musiken få värdig behandling? Hur man än vrider och vänder på det så förstör det faktiskt helhetsupplevelsen.

"Landkjenning's" vikinga metal går inte hem hos mig. De olika snuttarna skär sig så att helheten blir en bizarr värld där verkligheten knappt hinner sätta sig innan den byts ut igen. Dessa norrmäns recept är intressant - men stillar inte min hunger på något vis!

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/glittertind
Lineup: Torbjørn Sandvik - (sång & gitarr) och Geirmund Simonsen (trummor, bas, dragspel, orgel & programmering).
Bolag: Napalm Records

THE BLACK CROWES "Before the Frost/Until the Freeze" ****

2010-03-25T21:34:00.007+01:00

Nästan 20 år efter debutskivan släpper THE BLACK CROWES sitt åttonde album, ett verk i folkrockens tecken. Dubbelskivans sammanlagt tjog låtar andas uppriktighet, mognad och fokus. Jämfört med debuten “Shake Your Money Maker” där Chris Robinson sjöng hungrigt, stående på tå, sitter han nu på verandan och sjunger det som faller honom in.

Been A Long Time (Waiting on love) bjuder på ett ypperligt glädjerus. Gitarrernas medryckande riv rymmer tillsammans med munspelet och orgeln, mer historia än Herman Lindqvist. Ett välkomnande och okonstlat låtsnickeri. I funkiga, discoflörtande I Ain't Hidin' visar THE BLACK CROWES stolt upp sin breda talang. Robinson är kaxig och låten pumpande. Härligt frigörande och jammigt på samma gång.

Men som redaktören säger, less is more. Det är nämligen svårt att finna många favoriter bland albumets 20 låtar. För trots att sextetten lagt ribban skyhögt vad gäller melodierna, infinner sig stundtals en dimma av slätstrukenhet där det är svårt att urskilja låtarna från varann. Helhetsupplevelsen reduceras då till ett sorl av intetsägande TV-musik. Men, de som sticker ut från mängden gör det med besked. Som The Last Place That Love Lives. En ballad som börjar endast klädd i akustisk gitarr och i halvtid tar på sig folkdräkten.

Därtill har hela albumet spelats in live, framför publik. Det betyder alltså att musiken blir än mer levande, vilket passar bandet som handen i handsken. Som om det inte vore nog, skivomslaget är utformat som en LP i miniformat där andra halvan, ”Until the Freeze”, endast släppts som en gratis download för de som köpt albumet. Omslaget till "Before the Frost" speglar innehållets alltjämt frodiga mognande och dynamik. Medan omslaget till "Until the Freeze" reflekterar innanmätets väna landskap i klassisk folk- och sydstatsrock med texter lika bländande vackra.

“Before the Frost/Until the Freeze” är perfekt för hjärtliga kvällar i goda vänners lag medan eldflugorna surrar förbi och småtimmar går mot sin ända.

Text: Banesa Martinez
URL: www.blackcrowes.com
Line-up: Chris Robinson (sång, munspel), Rich Robinson (gitarr), Adam MacDougal (keyboard), Steve Gorman (trummor), Sven Pipien (bas) och Luther Dickinson (gitarr).
Bolag: Silver Arrow Records

V8 INTERCEPTOR (demo) ****

2010-03-11T18:16:00.004+01:00

Så fort första låten drar igång förs tankar till HELLACOPTERS-debuten. Med samma riv tar trion sig an stilen - skrevande, svettigt, snabbt och med vild blick. Du förstår att de menar allvar!

Det trixiga med snabb rockenroll är att det kan te sig slarvigt i största allmänhet och posigt i värsta fall. På denna demo känns det däremot som att grabbarna silat bort allt eventuellt krafs och istället behållit glöden. Dessa Örebroare verkar inte ha en lägre växel utan kör på för fulla muggar. Jag är inte helt säker på hur V8 INTERCEPTOR hade låtit i en mer sansad tappning. Men deras nerv skulle nog gå förlorad.

Denna fempipiga demo passar som en smäck för den morgontrötta, på festen eller på motorvägen. Bered dig på högoktanig rockenroll!

Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/v8interceptorband
Line-up: Hannes (sång & gitarr), Robert (bas) och Basse (trummor)

BRUTUS - "Brutus" *****

2010-02-24T18:10:00.005+01:00

Ända sedan jag hörde Solution för första gången tidigt 2009 har jag varit helsåld på BRUTUS' hippierock. I promotionbladet beskriver dom själva sin kompott som “Butterfingered, groovy and psychedelic hard rock!”. Smaka på den WITCHCRAFT!

Den självbetitlade debutens åtta spår får mig att groova loss á la Mick Jagger och sjunga mig hes. Bäst på debuten är Golden Town, Swamp City Blues och Feel Free som jag inte klarar mig utan. Magnifika Golden Town är smekande ljuv men samtidigt orostyngd. Svängiga Hey Mama är djärvare denna gång jämfört mot på demon. Det gäller förresten samtliga demospår som återfinns på denna debut.

Styrkan i denna norsk-svenska kvintett är det fasta groovet och den karaktärsstarka sången som är stolt som en påfågel. Melodierna böljar fram och bjuder ständigt på överraskningar. Det är bittert, ångestladdat men också hejdlöst upplyftande med en energi som inte är från denna värld. Skivans djupa rötter i 70-talets rockhistoria leder tankarna till hjältar som GRAND FUNK RAILROAD och SIR LORD BALTIMORE. Dock inte pretentiöst och svårlyssnat, utan har en stor dos rent jävlar-annamma. Året kan knappast börja bättre. Til topps bestefar!

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/brutusband
BRUTUS-demon från 2009 finns för nedladdning på: http://rhythmdesign.net/Brutusdemo/free.htm
Line Up: Jokke (sång), Knut-Ole (trummor), Johan (gitarr), Kim (gitarr) & Krille (bas).
Bolag: Transubstans Records

Sophie Linders bästa album 2009

2010-02-16T19:04:00.005+01:00

1. Switch Opens - Switch Opens

2. Abramis Brama - Smakar Söndag

3. Mastodon - Crack The Skye

4. Slayer - World Painted Blood

5. Tribulation - The Horror

6. Katatonia - Night Is The New Day

7. Gösta Berlings Saga - Detta har hänt

8. Devin Townsend – Ki

Benny Nilssons bästa album 2009

2010-02-13T23:19:00.004+01:00

1. White Lies – To Lose My Life
2. Prefab Sprout – Lets Change The World With Music
3. Bye Bye Bicycle - Compass
4. The Pains of Being Pure at Heart - The Pains of Being Pure at Heart
5. Skriet - Skriet
6. Introduction - Santa Sets Sail for Saturn
7. Asobi Seksu – Hush
8. British Sea Power – Do You Like Rock Music?
9. The Maccabees – Wall of Arms
10. The Temper Trap - Conditions

Tomasz Swiesciaks bästa album 2009

2010-02-11T19:20:00.004+01:00

1. Every Time I Die - New Junk Aesthetics
2. Mastodon - Crack The Skye
3. The Black Dahlia Murder - Deflorate
4. Slayer - World Painted Blood
5. Katatonia - Night Is The New Day
6. Totalt Jävla Mörker - Söndra & Härska
7. August Burns Red - Constellations
8. Earth Crisis - To The Death
9. Immortal - All Shall Fall
10. Alice In Chains - Black Gives Way To Blue

Magnus Engvalls bästa album 2009

2010-02-09T18:13:00.004+01:00

1. Slayer - World Painted Blood
2. W.E.T. - W.E.T.
3. MEW - No More Stories / Are Told Today / I'm Sorry / They Washed Away
4. White Lies - To Lose My Life
5. Wilco - Wilco
6. Wolfmother - Cosmic Egg
7. Tegan & Sara - Silenthood
8. Super Furry Animals - Dark Days / Light Years
9. Cancer Bats - Hail Destroyer
10. Cage The Elephant - Cage The Elephant

Manne Påhlssons bästa album 2009

2010-02-07T16:06:00.003+01:00

1. Tysta Mari - Sverige Casino
2. Abandon - The Dead End
3. Switchblade - Switchblade
4. Florence Valentin - Spring Ricco
5. Moloken - Our Astral Circle
6. Wolves In The Throne Room - Black Cascade
7. Vomit The Soul - Apostles Of Inexpression
8. Kongh - Shadows Of The Sleepless
9. Dying Fetus - Descend Into Depravity
10. Funeral Mist - Maranatha

Mats Rydströms bästa album 2009

2010-02-04T18:43:00.006+01:00

1. Dundertåget – Skaffa Ny Frisyr

2. Abramis Brama – Smakar söndag

3. Nile - Those Whom The Gods Detest

4. Drive-By Truckers – The Fine Print

5. Babylon Bombs – Babylon’s Burning

6. Horisont – Horisont

7. Immortal – All Shall Fall

8. Bonafide – Something’s Dripping

9. Mastodon – Crack The Skye

10. W.E.T. – W.E.T.

Banesa Martinez's bästa album 2009

2010-02-02T19:40:00.005+01:00

1. Fuzz Manta - Smokerings
2. Truckfighters - Mania
3. John Frusciante - The Empyrean
4. Dollhouse - Rock N Roll Revival
5. Kamchatka - Volume III
6. Clutch - Strange Cousins From The West
7. Baby Woodrose - Baby Woodrose
8. Juliette Lewis - Terra Incognita
9. Abramis Brama - Smakar Söndag
10. Kebnekajse - Kebnekajse

Daniel Robertssons bästa album 2009

2010-01-31T17:24:00.004+01:00

1. Switch Opens – Switch Opens
2. Deathstars - Night electric night
3. Satan Takes A Holiday - Satan Takes A Holiday
4. Ossler - Ett brus
5. The Flare-up! - Whip em hard
6. Abramis Brama - Smakar söndag
7. Unanimated – In the Light of Darkness
8. Necrophobic - Death to all
9. Raised Fist - Veils of Ignorance
10. Behemoth - Evangelion

Rockharder - 2009 års bästa album topp-15

2009-12-31T15:02:00.003+01:00

1. Abramis Brama – Smakar Söndag (45 p)
2. Slayer – World Painted Blood (40 p)
3. Mastodon – Crack The Skye (36 p)
4. Switch Opens – Switch Opens (34 p)
5. Wolves in the Throne Room – Black Cascade (27 p)
6. White Lies – To Lose My Life… (27 p)
7. Raised Fist – Veil Of Ignorance (22 p)
8. Katatonia - Night Is The New Day (21 p)
9. W.E.T. – W.E.T. (20 p)
10. Immortal – All Shall Fall (19 p)
11. Deathstars – Night Electric Night (19 p)
12. Fuzz Manta – Smoke Rings (15 p)
13. Tysta Mari – Sverige Casino (15 p)
14. Dundertåget – Skaffa Ny Frisyr (15 p)
15. Every Time I Die – New Junk Aesthetic (15 p)

Alla redaktionsmedlemmar har fått inkomma med listor av valfri längd vilka har poängsatts i omvänd ordning med 15 poäng till vederbörandes förstaval och så vidare.

Röster på dvd, singlar, internetvideos, enstaka spår och musik som hamnar långt utanför det grundläggande Rockharderkonceptet (som är brett) har diskvalificerats. Ja, gammalmodighet och album råder även i år.

Värt att notera är att listan omfattar alla förstaplatsalbum.

Röstat har följande gjort: Daniel Robertsson, Banesa Martinez, Mats Rydström, Manne Påhlsson, Magnus Engvall, Tomasz Swiesciak, Mattias Eklund, Benny Nilsson, Louise Rickardsson, Calle Sjöström, Sophie Linder.

Individuella listor kommer att publiceras på http://rockharder-reviews.blogspot.com/ tidigt 2010.

Gott nytt år!
/Mats Rydström

WOLFMOTHER – ”Cosmic Egg” ***

2009-12-22T21:15:00.006+01:00

På sin andra fullängdare laddar WOLFMOTHER om sitt retrorockiga vapen och skjuter skarpt från första spår. Energin sprudlar och nästintill slukar mig.

Höjdpunkter finns på ”Cosmic Egg” även om de är svåra att ta fasta på. Däremot är vetskapen om att Australiensarna släppt en medelmåttig platta ytterst verklig. I White Feather irriterar den gnäll-gälla sången från Andrew Stockdale fram öroneksem hos mig. Att albumet inte innehåller så många överraskningar är måttligt kul.

Den självbetitlade debuten 2006 glänste med mycket som uppföljaren hade behövt. Lekfullhet, explosivitet, ett nyskapande mod och ödmjukhet. ”Cosmic Egg” blir istället som resultatet av en alltför snabb djupdykning – en kallsup. När titelspåret träder in börjar blodet i mina ådror sjuda. En sorts hundvalpspedagogisktramsdänga fylld av tjyvknep som ”a-a-ah’s”, akustiska gitarrkomp och så den där arenarock sing-alongen. Brr, det är alltför präktigt för att tas på allvar!

Det enda spåret som håller måttet är inledande California Queen. WOLFMOTHER har antagligen fallit av rälsen i och med bytet av två av de tre bandmedlemmarna. Andrew Stockdale är den enda låtskrivaren nu. Nästa gång kanske de återvänder med samma ursinne som fanns i Dimension i 2006. Till dess fortsätter YEAR LONG DISASTER vara mitt substitut.

Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.wolfmother.com
MySpace: www.myspace.com/wolfmother
Bolag: Modular Recordings

JULIETTE LEWIS AND THE NEW ROMANTIQUES - “Terra Incognita” ****

2009-11-27T13:47:00.003+01:00

Natural Born Killers, From Dusk Till Dawn och Kalifornia, ja JULIETTE LEWIS' bedrifter på bioduken är många. Med kompbandet THE LICKS och albumet ”Four on the Floor” fick hon sitt bejublande genombrott 2006. Men denna gången återvänder hon med ett annat band. Anledningen ska visst vara att hon inte tyckte att kreativiteten och gränserna längre flödade med THE LICKS. Istället har hon utforskat nya marker där ledord som groove och psykedelia fått bestämma riktning på resultatet.

Producent på denna nya giv är Omar Rodriguez Lopez (gitarrist i THE MARS VOLTA) som verkligen har satt sin prägel på albumet. Resultatet är en ambient och progressiv känsla. Lyssna på Junkyard Heart och upplev Omars riviga energi. Eller Female Persecution, ett reciterande stycke med en hypnotiserande förmåga.

Juliette har vänt catchigheten ryggen och istället trätt in i okänt landskap, som albumets titel indikerar. Rösten är själsligt blottande men med en släggas slagkraft. Den skvallrar om självupplevt himmel, helvete, gråt, tröst, misstag och mognad. Hennes lyrik blir därför ingen kliché.

Under mina många resor genom ”Terra Incognita” stelnar jag ofta till. Visst är det ibland trevande och Bambi-skakigt när Juliette låter skör, till exempel i Suicide Dive Bombers. Men skivan är smart och som skapt för lång hållbarhetstid. Är du som jag och föredrar en öppen själ framför glossiga förpackningar, kommer även du trilla dit.

Censurera inte dina öron från denna dam!

Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.myspace.com/juliettelewis

Bolag: Roadrunner Records

THE BLACK DAHLIA MURDER "Deflorate" ****

2009-11-17T23:26:00.001+01:00

Oj så fel man kan ha. Jag vågar inte ens läsa min nedskrivning av jänkarnas förra släpp "Nocturnal". Jag nöjer mig bara med att säga att jag inte hade någon större koll på bandet och skrev recensionen i all sin hast. Ska någon rättvisa skippas denna gång behövs bättre koll på gruppen. Och det har jag nu.

Det är lustigt hur man kan ändra en så pass tvär uppfattning om ett band. Och deras skivomslag. För det var faktiskt det konstnärliga omslaget som var anledningen till att jag överhuvudtaget brydde mig upp att kolla upp bandet igen. Jag hade ju redan skrivit ned dem. Det IRON MAIDEN-ska konststycket fångade min uppmärksamhet direkt (tänk er en morbidare version av "Powerslave" och ni fattar) och speglar tydligt vad bandet vill säga med "Deflorate". Många är de som vill säga att THE BLACK DAHLIA MURDER är ett AT THE GATES för 2000-talet. Jag har aldrig riktigt förstått denna jämförelse utan går hellre så pass långt att säga att bandets musik är en utflippad och extremare version av just IRON MAIDEN. Förvisso, är detta death metal, om än med otroligt mycket fler melodiska utsvävningar där episka gitarrleads och solon för mina tankar till en svunnen era cirka 20 år bakåt i tiden. Då svensk döds erövrade världsherraväldet.

THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band som jag precis vill ha det; talangfulla killar som slås om att få visa upp sig över hela skivan, brutala som en romersk soldat, tunga som en svensk lagbok men med så pass mycket självdistans till sig själva och musicerandet att det inte kan slå fel. Egentligen borde jag inte gilla detta då musik som enbart baseras på bpm och där sångaren låter som en kåt och pilsk chihuahua inte går hem hos mig. Men Trevor Strnads alternerande mellan bottenlösa ljudliga avkommor och falsettliknande growl skapar en skön balans och variation i sången jag bara kommit att älska. Singeln Necropolis är ett tydligt exempel på detta. Kolla även in videon så förstår ni vad jag menar med självironi. Med sköna låttitlar som Denounced, Disgraced och Christ Deformed kittlar bandet mig på precis rätt ställe och jag kan inte sluta lyssna på "Deflorate".

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: ****
Bolag: Metal Blade

FUZZ MANTA - "Smoke Rings" *****

2009-10-29T22:11:00.004+01:00

Danskarna kan till en början verka lite harmlösa och mainstream med de inledande radioriffen. Likt titelspåret som även det naglar sig fast med catchiga grepp. Lyckligtvis utvecklas låten till en sorts hyllning till THE DOORS trots sin skepnad av glödhet hårdrock. FUZZ MANTAs färgspektrum är så kontrastrikt att de håller mig intresserad alltigenom albumet.

Det som utmärker denna kvintett från Köpenhamn är den heliga treenigheten. Ett gungigt fuzzsound med djupa rötter i 70-talets progressiva hårdrock och en lyrik som håller samma kvalitet som kompositionerna. Till sist, en kvinnlig sångare som knäcker de flesta i genren är i sig självt berusande. De sparar minsann heller inte på pungkrossarriffen.

Fröken FUZZ MANTA, Lene Kjær Hvillum, har en känslorik röst som vågar vara dynamisk. Hon ömsom ger dig kärlek med sin vänhet, ömsom kraft med sitt jävlarannamma. Jag vill bara gråta av glädje! När bandet slutligen knyter ihop fuzzsäcken med Over The Mountain cementerar de bara toppbetyget ytterligare. Vartenda spår på debutplattan är nämligen som en skänk från ovan.

Skäm bort dig med detta groovekalas som definitivt ger en uppladdning i höstrusk och slask.

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Bolag: Bad Deal Agency

BABY WOODROSE - "S/T" ****

2009-09-17T21:17:00.012+02:00

Effekterna av det musikaliska innehållet smyger sig på lyssnaren precis som omslaget. När jag väl fastnat för skivan fick jag svårt att lägga den ifrån mig. Just som med konvolutets minimalistiska och psykedeliska formgivning. Med denna sjätte fullängdare sedan 2001 hypnotiserar BABY WOODROSE.

Tydlig kapten på denna danska sinnesvidgande rocktripp är frontmannen Lorenzo Woodrose. Hans talanger sträcker sig från sång och gitarrlir till komposition och textskrivande. Det jag saknar är ytterligare klös i rockens namn. Speciellt då mitt intresse avtar i spår som Open Up Your Heart. Där flyter innehåll mer eller mindre ihop till ett tamt potpurri utan tillräckligt många kontraster.

Det svämmar över av favoriter på "Baby Woodrose". Främst Fortune Teller, Emily, Changes Everywhere, No Mas, men speciellt Scorpio. En surrealistisk känsla uppstår av pärlande toner från pianot och en akustisk gitarr tillsammans med Lorenzos sång. Kraftfull, men samtidigt mild och självutlämnande. Totalt golvad av Scorpio bara njuter jag, om och om igen. Precis som den avslutande strofen påpekar; "-That girl, she just can't get enough".

Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/babywoodrose
Bolag: Bad Afro Records
Release: 14 september

THE TELSTAR SOUND DRONE - Demo/EP *****

2009-08-25T18:19:00.003+02:00

Solkatter, smekningar och sensualism. THE TELSTAR SOUND DRONE från Köpenhamn sköljer ljuva minnesbilder och längtan efter dig. Med både finess och ”trippighet” lyckas de hålla sig på banan utan att falla över.

Musiken låter retro men de nya influenserna hörs också väldigt tydligt. Ljudbilden sticker ut och är allt annat än lättsmälta. Som tur är knivigare än allt på kommersiell radio. Förutom möjligtvis öppnande On Your Back Baby.

Det andra spåret får det att kittlas inombords av sin obskyra kostym på 1 minut och 58 sekunder. Nursery Rhymes tar vid och det doftar PINK FLOYD och BEATLES långt långt bort tillsammans med en djärv stickande sådan från 00-talet. Medryckande Light Around ger dig ett hejdundrandes rus av sin visionära komposition när den flexar sina musikaliska vingar.

När en EP, eller demo för den delen, får betyget 5 av 5 beror det på att den andas ett helhetskoncept. Tanken bakom varje spår och hur de träder in i varandra. Så är det i denna danska trios fall. En röd tråd att följa så att säga. På THE TELSTAR SOUND DRONEs självutgivna EP skippar de tråden och rullar istället ut den blodröda mattan framför lyssnaren.

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/telstarsounddrone
För dig som gillar: BABY WOODROSE, THE FUGS och PINK FLOYD

SPIRITS OF THE DEAD - "S/T" ****

2009-08-02T23:53:00.008+02:00

Det är svårt att sätta fingret på vilket SPIRITS OF THE DEADs musikaliska recept är. "Psychedelic-stoner-folk-rock" enligt MySpace-sidan. En mer utsvävad beskrivning är att de skapar rock med en sökande blick i horisonten, bombastiska nedslag med högerfot och böljande tyger längs med siluetten. Detta tillsammans med en lyrik som är lika bestämd och berusande som kompositionerna.

Inledande White Lady/ Black Rave tilltar med H1N1-virusets effekt och bär med sig överraskningar till dina öron i åtta minuter. I Red blir bandets mentala vidder tydliga via instrumentlekar och en sorts domedagskänsla. Medan Traveller In Time transformeras från kikare till kalejdoskop via mullrande gitarr, obskyra bakgrundsljud och stämningsfyllda mellanspel.

Sångaren Ragnar Vikse tar sin roll på allvar. Han uppnår en tillfredsställande jämvikt mellan att låta som ESKOBARs Daniel Bellqvist och WOLFMOTHERs Andrew Stockdale. Trots att de bara har sju spår på sig imponerar kvartetten med sitt debutalbum. Ibland blir musiken lite för lugn, men det är ändå uppenbart att "Spirits Of The Dead" är en skiva som växer med varje lyssning.

Text: Banesa Martinez
URL: http://www.myspace.com/spiritsofthedeadmusic
Line-up: Ole Øvstedal (gitarr), Ragnar Vikse (sång), Geir Thorstensen (trummor) och Deadly Nightshade (bas, keyboard)
Finns på Spotify: Ja

MELAINA - "S/T" ***

2009-06-30T11:39:00.004+02:00

"- Melonia, Melonia!", de glada utropen från animerade "Resan till Melonia" (1989) ekar i mitt huvud. Parallellerna till denna innerliga kreation från skånska PennFilm Studio är ganska självklara. Den svenska kvintetten delar drömska scenarion, känslorika stycken och en förnimmelse av godhet med filmen.

MELAINA spelar en alternativ, progressiv och melodiös hårdrock. Känslor flödar, främst mjuka, melankoliska sådana, men även de med aggression och ångest. "-The grey trees are coloured by my grey eyes, and I'm just getting more and more scared of myself" från All over my sight är en del av debutskivans självutlämnande lyrik.

Till nästa gång vill jag ha mer "umpf" i sången och mer jävlarannamma i instrumentens exekution. Men framförallt, en avskalning i genrer. En snävare stig för att bättre kunna uppskatta deras finess.

Men även om MELAINAs sound inte matchar mitt tycke till fullo, så ska det inte tolkas som att kompositionerna är mediokra eller otillräckliga. För de som redan är hängivna stilen kommer nämligen denna platta smälla högt!

Text: Banesa Martinez
URL: www.melainamusic.com & www.myspace.com/melainamusic
Line-up: Emil (sång, gitarr), Kristoffer (trummor, bakgrundssång), Micael (gitarr, synth), Niklas (gitarr) och Sami (bas)
Bolag: Music Place Europe

And you will know us by the trail of dead "the century of self" **

2009-06-22T15:30:00.000+02:00

Det är en tung symfoni som smyger sig på i första spåret på bandets 6:e skivsläpp, och just denna ljudbild fyller dom första låtarna på skivan. Det låter fel att beskriva det som symfonirock men det är väl just det dom bjuder på, fast inte inom ramarna för hur det då brukar låta. Dom lyckas få fram ett ovanligt dynamiskt ljud med sina ihärdiga trummor, dunkla tunga piano & kontrollerade skrik. Vill inte säga att det är bra, inte dåligt heller. Först när jag hör tredje & fjärde spåren Isis Unveiled & Halcyon Days känner jag igen låt-kvalitén jag minns att detta band bjöd på för 7år sedan och får upp förhoppningarna. Men det är inte direkt med glädje jag plöjer igenom resten av låtarna på skivan. Hade någon form av förhoppning om att den kanske hade lite mer att erbjuda, men blev ganska besviken och hoppar oengagerat från låt till låt för att tillslut erkänna att den inte gav mig någonting.

Ger skivan en chans till, bara för att kanske kunna ångra mig. Men det är bara att inse att dom gjorde ett mästerverk för länge sedan, rättare sagt 2002 då dom släppte"source tags & codes" med fantastiska låtar som How near how far &another morning stoner. Vilket misstag, denna skivan tänker jag glömma bort.

Text: Lisa Bünger

Betyg: **

Bolag: BOR

Länk: http://www.myspace.com/trailofdead

GOD DETHRONED – Passiondale ***

2009-05-25T18:06:00.003+02:00

De har hängt med länge nu, holländarna i GOD DETHRONED. I snart 20 år har bandet släppt skivor innehållande mestadels jämn och kvalitativ Death Metal, med stänk av den mörkare sidan. Aldrig har det ordentliga genombrottet fallit riktigt fullt ut, men det har heller aldrig blivit platt pannkaka.

Kronjuvelen ”Ravenous” (2001) är en milstolpe i bandets historia, delvis tack vare fantomtrummisen Tony Laureanos medverkan, och kommer aldrig petas ned från piedestalen av bandet själv, men nya ”Passiondale” känns i alla fall som en god konkurrent mot det nederländarna presterat på senare år.

Skivan, vars lyrik behandlar första världskriget ur en objektiv åskådares ögon är bäst när det trampas på gaspedalen och den typiska GOD DETHRONED-känslan, med Henri ”The Serpent King” Sattlers riviga och något utdragna sång svävar över musiken. Givetvis finns det utrymme för gnällspiken också, och tro mig det är inte helt obefogat!

Det är av tre anledningar helt ofattbart att bandet väljer att blanda in vanlig sång mellan dödsrosslingarna:
1: Det låter skit.
2: Det är töntigt.
3: Det kommer inte att tillföra några nya, unga och lättflirtade fans som vill tapetsera sina pojk/flickrum med poster där bandets nunor står i fokus.

Betyg ***

Text: Manne Påhlsson

Länk: http://www.myspace.com/villavampiria

TRUCKFIGHTERS - "Mania" *****

2009-05-20T16:05:00.008+02:00

Till sitt andra album, "Phi" (2007), hade Örebroarna utvecklats i ljusets hastighet från debutalbumets rätt plottriga och trevande ljudkompott till en futuristisk fuzz rock. På det tredje släppet är nu soundet och signumen än mer renodlade och tveklösa.

Om föregångaren var ett musikaliskt ode till jazztobaken med sina tunga och dova spår är “Mania” pionjär åt moder jords ogräs. Ett naturligt och sinnesvidgande alster med dynamiska kompositioner. Som det åttonde och avslutande spåret Blackness. Där är instrumentens dans en trefaldig njutning; smakfull, kraftfull och själfull. Det gör mig fullständigt upprymd!

I ett försök att belysa det tveksamma med senaste skapelsen är det att Ozos stämma stundtals låter som Jocke Bergs (KENT) lealösa.

Med hela 13 minuter tar Majestic stor plats på albumet. Ett välförtjänt utrymme som får mig att baxna av välbehag när mullrande instrument tornar sig uppåt med hjälp av mina högtalare. Efterföljande Monster är ett bedårande och djärvt spår. Med sin framträdande akustiska gitarr och härliga stämning tar den snabbt plats som det självklara ljudspåret till sommaren 2009.

När skivor som "Mania" får fritt spelrum känns livet fulländat. Ge dig hän du med!

Text: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/truckfighters

Skivbolag: FUZZORAMA Records

För dig som gillar: FU MANCHU, TOOL…

Release: 22 maj

Wolves in the throne room - black cascade"

2009-05-18T21:12:00.006+02:00

Med skivans konvolut i handen står jag något fundersam och vill inte riktigt erkänna för mig själv vad den innehåller. En gammaldags text pryder en drömsk bild som föreställer en mänsklig form av sagan om ringens Gollum.. Vilket bara kan betyda metal, denna gången den vidrigaste form av dom alla, nämligen black metal!

Största delen av låtarna är helt instrumentala, en tjock dubbeltramps tråd ligger oväntat som grund hela skivan igenom, så pass snabbt att jag knappt kan urskilja om det är baktakt eller inte, vilket jag antar att dom skulle ta som en komplimang. Gitarristen tar en paus största delen av låtarna då han låter en slagborr gå lös med ett plektrum på strängarna.

Hur svårt kan det vara att plöjja igenom 4st black metal låtar tänkte jag, tills jag märkte att dom var 10 till 15 minuter långa. Ett par vänner till mig har just ett blackmetal band. Dom gör en låt om dagen och lägger mest tid på att spela in roliga videos, en av dom springer runt i skogen, en annan blir mördad på en toalett och skvätter grisblod över väggarna, medan dom mest morbida brölande textern du kan tänka dig ljuder i bakgrunden. Jag trodde alltid det här var ett skämt, tills jag hörde detta band och förstod att det finns folk som lyssnar på det här på riktigt.

Text: Lisa Bünger

Bolag: Southern Lord

Länk: http://www.myspace.com/wolvesinthethroneroom

Nashville Pussy "From hell to texas" **

2009-05-17T10:49:00.007+02:00

Första gången jag fick nys om Texas kåtaste kollektiv Nashville Pussy var jag 14 och bandet släppte sin andra skiva high as hell. Då andra band som Hellacopters, Motörhead & Danko Jones spelades flitigt i min musikmaskin trodde jag denna sydstatsrock skulle passa bra in i skivsamlingen, men icke. Jag blev lurad av ett helt fantastiskt koncept, 2 lättklädda brudar på bas & lead-guitar, sen en tunnhårig karl som bara sjunger om snusk & djävulen vs. Jesus, kan det bli roligare? Det är väl just det som gett dom den otroliga publiciteten dom alltid haft sen starten 1996 för jag betvivlar att det skulle bero på deras musikaliska expertis..

Nya skivan From hell to texas gör mig inte ett dugg besviken, det är precis så här Nashville Pussy ska låta. Skulle nästan vilja påstå att det här kan vara det bästa bandet levererat hittils, även om 99% är ren skit. Jag skulle tro att deras amazon och eld-sprutande förre basist Corey Parks tog punken med sig när hon lämnade bandet för att odla skitungar med the Master of Disaster Duane Peters, frontman i US. Bombs & die Hunns. För nu när basisten Karen Cuda (som tog över Coreys plats 2005) börjar kvartetten istället göra ett par riktigt pinsamma försök till att spela hillbillyblues och när dom inte det gör det så låter det som att Motörhead våldtar Angus Young. I sista sekund lyckas dom dock rädda sig med boogierock av högsta kvalité i Why why why och jag är som förtrollad, i 2 minuter. Lura i mig en halv flaska Minto så kanske jag lyssnar på det här igen.

Text: Lisa Bünger

Bolag: SPV

Länk: http://www.myspace.com/nashvillepussy

CHIMAIRA "The Infection" ***

2009-05-14T19:21:00.003+02:00

Den trehövdade besten satte sina tänder i mig vid det självbetitlade alstret. CHIMAIRA pre 2005 är inget band jag lyssnar på eller har något vettigt att säga om. På "Pass Out Of Existence" och "The Impossibility Of Reason" handlade det mer om rak och hård metalcore där benhårda riff, staplade på varandra, tävlade om vem som var tuffast. När sedan det självbetitlade alstret såg dagens ljus var det även ett nytt CHIMAIRA som tittade fram ur mörkets trygga vrå. Plötsligt handlade det inte bara om rifftänk utan det pratades om kompositioner hit och dit. Det märktes för plötsligt var det ett intrikat verk killarna hade skapat. Inte för pretentiöst men ändå tillräckligt komplicerat och kompromisslöst för att få alla nej-sägare att tänka om. "Resurrection" gick mig dessvärre obemärkt förbi och stannade i periferin.

På 2009 års giv har vi ännu en gång ett nytt CHIMARIA. Ett CHIMAIRA som verkar rotlöst och inte riktigt vill acceptera världens ordning. En best som kontinuerligt måste utveckla sig. En hydra som växer ett nytt huvud om du försöker kapa ett. "The Infection" är ett album där tempot dragits ned avsevärt. Det är tungt, semisnabbt och framförallt experimentellt; mycket tack vare Mark Hunters röstomfång. Sångaren har gått in i studion och lekt med sin röst och resultatet är om än splittrat, gediget. Faktum är att större delen av musiken är improviserad i studion och tydligen tycker killarna att detta fungerar bra då det är snack om det på framtida utgåvor.

Däremot var jag rätt skeptisk till en början. Jag ville ha min snabba metalcore. Inget seglivat monster på halvfart. Istället är det andra egenskaper som utmärker sig på "The Infection". Just Hunters vokala insats på Secrets Of The Dead är fenomenal när han alternerar mellan lågt, growl och ännu lägre growl. The Venom Inside kan ha sommarens bästa intro och gitarrlead. Detta spår är även ett av de snabbare. Att CHIMAIRA sedan avrundar sin attack på lyssnaren med ett 15 minuter långt instrumentalt parti i The Heat Of It All visar på tidig Metallica-hybris.

Efter att ha gett "The Infection" en rejäl avhyvling vid de första genomlyssningarna vågar jag ändå påstå att det finns hookar i musiken som får mig att vilja återkomma. Ett par malplacerade utfyllnadsspår finns men de uppvägs av ett annars habilt komponerande. Hur länge skivan kommer att flörta med mig på det här viset är jag oviss om men det fungerar bra för stunden. Jag hoppas innerligt på ett högt andrahandsvärde.

Betyg: ***

Text: Tomasz Swiesciak

Bolag:Records/Ferret Music/Nuclear Blast

the Black Lips "200 million thousand" ****

2009-05-07T20:53:00.003+02:00

Dom kallar det flowerpunk och jag kan inget annat än att hålla med. Att lyssna på 200 million thousand är lite som att gå med på en trekant hög på LSD med Johnny Thunders & 13th Floor Elevators. Något som förvånar en av att bara lyssna på musiken är att detta Atlantabaserade band beter sig som GG Allin på scen, vilket betyder att du ska akta dig för diverse kroppsliga vätskor om du överväger att se bandet live.

Black Lips vrider tillbaka klockan på sitt femte skivsläpp 200 million thousand, då skivan genomsyras av 70-talets bästa utbud, nämligen punk & psykadelika. Som den ska låta! Första spåret take my heart flirtar ordentligt med dom gamla bortglömda hjältarna the Seeds, samma skitiga ljud & när på falska stämma, och sen är det är lite så det fortsätter!

Min självömkan om att jag missat CBGS storhetstid gör sig märkbar när jag hör starting over. Jag kan inte understryka nog att the Black Lips hade gjort sig bäst i ett sett mellan New York dolls & Television med diverse lowlifes dränkta i spyor backstage på världens mest omtalade punkgömma 1977!

Text: Fröken Bünger

Bolag: Vice

Länk: http://www.myspace.com/theblacklips

DARKANE "Demonic Art"

2009-05-03T18:08:00.004+02:00

DARKANE och jag har en komplicerad relation. Ungefär som ett KK-förhållande. Båda är ute efter samma sak. Men det har inte alltid varit så; i början hyste vi varma känslor för varandra men efter en intensiv period kring sommarflörten ”Insanity” började det knaka i fogarna. Relationen krackelerade och passionen svalnade.

Vi hördes av allt mer sällan, egentligen bara för att få ett snabbt utlopp för vår frustration. ”Expanding Senses” var ett desperat försök av DARKANE att få tillbaka mig. Kring förra släppet ”Layers Of Lies” var jag nära på att gå tillbaka till ett förhållande som var dömt att misslyckas. När jag nu möter ”Demonic Art” är det ett förbytt DARKANE som återvänt och lovat bot och bättring. Anledningen till detta kan mycket väl vara den relativt nya vokalisten Jens Broman. Faktum är att han låter väldigt lik förre frontmannen Andreas Von Sydow. Inget ont i detta. Jens lungor är guld värda, speciellt i de rensjungna refrängerna.

Det är framförallt den mer melodiska ljudbilden som thrashgruppen presenterar på ”Demonic Art” som tilltalar mig. Det instrumentala introt Variations Of An Eyecrush lägger en gjuten betonggrund för spåren Demigod och Execution 44. Det verkar som om alla de influenserna som utgör bandet; STRAPPING YOUNG LAD, AT THE GATES och MESSHUGGAH bildar en helhet som faktiskt fungerar för mig denna gång.

DARKANE och jag har jagat varandra genom åren. När jag inte visat intresse har de enträget försökt att få mig. När jag nu insett ett och annat hoppas jag att de kan förlåta mig för min arrogans. Jag önskar bara att våra år inte hade gått om intet på detta vis.

Text: Tomasz Swiesciak, 2009-05-03
Betyg: ***
Bolag: Nuclear Blast
Länk: www.darkane.com

KEBNEKAJSE - "Kebnekajse" ****

2009-05-02T22:06:00.008+02:00

Efter nästan tre decenniers tystnad är de norrländska folkrockarna tillbaka. På nya vaxet spänner de armborstet ytterligare och passerar vackra fjälltoppar klädda i fiol, spännande slagverk med kall vind i dur. Allt detta blandas med orientens bris.

Denna sextett spelmän balanserar sina olika musikinfluenser rätt och erbjuder dig ett alternativ till den tradiga midsommarmusiken. För säg mig, vem smälter inte till festtoner som låter humöret lyfta och ger dig ett naturligt ryck i benen? Det är garanterat en av anledningarna till att de kallats ”Sveriges högsta band”.

Med detta släpp tajmar bandet rätt och bidrar med ett sound som faktiskt passar in i 2009. Bäst beskriver de sin musik själva; ”Elektrisk folkrock med psykedeliska övertoner”.

Text: Banesa Martinez
URL: www.kebnekajse.se
Line up: Kenny Håkanson (gitarr), Mats Glenngård (fiol), Göran Lagerberg (bas), Thomas Netzler (bas), Pelle Ekman (trummor) & Hassan Bah (slagverk)
Finns på Spotify: Japp!

The Black Box Revelation ***

2009-05-01T19:50:00.007+02:00

Det bjuds på debutplatta av en duo från Belgien som flirtar med alla band jag lyssnade på för 8 år sedan. Det skulle egentligen bara kunna gå åt helvete för det finns en anledning till att jag inte lyssnar ivrigt på mina gamla skivor med Black rebel motorcycle club & the Strokes.

Jag har försökt lyssna på första spåret på skivan otaliga gånger utan att kunna förmå mig att gilla den, det är antagligen pga introt med det irriterande skriken och skratten som borde gått i graven med den döde hjälten Lux Interior. Utan större förhoppningar rullar andra låten I think i like you igång, den är stundvis bra, stundvis tråkig, stundvis en låt som redan gjorts..

Jag får dock ett par välbehövda käftsmällar ju längre jag lyssnar. Med endast gitarr, sång & trummor skapar dom en överrumplande ljudbild som nästan får White stripes att blekna. Dessa unga slynglar som knappt har åldern inne till att gå ut på krogen, kommer antagligen få sig en smärre chock denna sommar när det börjar bjudas på klamydia och kooks som aldrig förr. Det är helt enkelt inte dåligt, men det är Carlingsrock så det svider..

Betyg ***
Text: Fröken Bünger
Bolag: PAIS
Länk: http://www.myspace.com/theblackboxrevelation

OLIVER WEERS – Get Ready *

2009-04-30T11:11:00.002+02:00

Polerad och hurtig (vad jag antar) kristen hårdrock från Danmark med trötta låttitlar som Get Ready, Calling For You och First Day Of Our Life, låter det spännande? Om JA, hör av dig exempelvis genom att kommentera detta inlägg så skickar jag skivan gratis. Om NEJ, luta dig tillbaka och försök få ut ett eller möjligen två goda skratt i vad som återstår av recensionen.

Att vara svårt sjuk i körtelfeber, beta av ett Robot Wars-maraton, sittandes på en cykel där endast sadelstången finns kvar att sjunka ned på, samt ideligen behöva springa till dörren och öppna då Irma Grese ringer på och tvingar sig in med skitiga SS-stövlar, är något jag mycket hellre pysslar med än tar mig an detta musikaliska helvete.

När jag lyssnar på ”Get Ready” och samtidigt granskar konvolutet, där Robert själv står uppställd vid ett vattenbryn en kulen dag, med teddybjörnliknande utseende och två decimeter för bredbent, så skäms jag så mycket att jag på allvar vill byta ut huden mot bensin och börja jobba på Tomteblossfabrikens testavdelning.

Sluta släpp sådant här tack, eller åtminstone se till att hålla distributionen strikt till de länder som kan tackla denna dynga (det vill säga bara Tyskland).

Betyg *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Target
Länk: www.myspace.com/oliverweersband

KAMCHATKA – “Volume III” ****

2009-04-24T15:31:00.005+02:00

På sitt tredje släpp snickrar den svenska powertrion vidare på bron från jammets ö till den klassiska rockens fastland.
Det är främst i Confessions och Outnumbered som KAMCHATKAs fabulösa kärna återfinns. Utsökt uppbyggda med hårda och samtidigt mjuka komponenter tar spåren med lyssnaren till glittrande låtpartier. Gitarrsolona träder in och målar ett känslospäckat musikaliskt porträtt.

Det speciella med KAMCHATKA är just deras uppfinningsrikedom och ett till synes hänsynslöst utforskande av rockens gränser. Men visst slår det fel på några spår. Milt sagt. På See och speciellt Wood vill jag faktiskt bara trycka på mute. Inte nog för att de tveksamma uppläggen får mig att rodna, upplevelsen blir helt enkelt bara tam och fylls av för många onödiga svängar.

Den något intetsägande Pathetitc framhäver ändå tillsammans med ess som Confessions essensen av denna Varbergspluton. En fingertoppkänsla som främst ligger i gitarrliret och arrangemangen.

Att ta in "Volume III" är att våga lyssna in ett fantasifyllt alster. Där det tveksamma i alla fall är intressant. Dessutom bubblar en förståelse för bandets musikaliska mission ständigt upp till ytan hos lyssnaren. Tvekar du på ifall detta släpp är något att satsa på? Då övertygar det sjunde spåret Sorg dig om de mentala försprången du kan åtnjuta i KAMCHATKAs sällskap. Även avslutningen med en suverän cover på THE ALLMAN BROTHERS BAND Whipping Post är en njutning likt en glass i solskenet.

Text: Banesa Martinez
Lineup: Thomas Juneor Andersson (sång & gitarr), Roger Öjersson (sång & bas) och Tobias Strandvik (trummor)
URL: www.myspace.com/kamchatkasweden
Finns på Spotify: Japp!

HATESPHERE "To The Nines

2009-04-20T22:45:00.004+02:00

Danmarks tuffingar gör comeback efter att hela ensemblen förutom grundaren Peter Lyse Hansen lämnat skutan och bandet har bytt skivbolag. Denna stora rensning verkar ha skett med alla parterna nöjda då de övriga medlemmarna hade andra åtaganden. Man kan fråga sig hur ett band nu kommer att låta då nästan hela stammen är utbytt? I HATESPHEREs fall är de lika thrashiga som förut men fortfarande lika tråkiga. Det är argt och brutalt som alltid men den påfallande monotonin och bristen på variation får mig att gäspa käken ur led. Inget nytt trots allt det färska blodet.

Den största förändringen som ändå inte hörs i bandet står ynglingen Jonathan Albrechtsen för. Född 1988 visar han en enorm potential med sina riviga stämband och kaxiga attityd men det låter alltför likt föregående vokalist. Jag får känslan av att HATESPHERE försöker återuppfinna sig själva på nytt. Detta försök faller snabbt platt. Riffen på ”To The Nines” känns bara lånade från bandets tidigare skivor eller stulna från annat håll. Lyssna bara på Clarity, fan vad jag känner igen det! Hjälp mig att komma på vart det kommer ifrån!

Det är attityd och brutalitet i titlar som Cloaked In Shit, Backstabber och Oceans Of Blood som får lyssnaren att höja på ögonbrynet men bakom det polerade soundet hittar jag bara ett band som trampar vatten.

Text: Tomasz Swiesciak, 2009-04-20
Betyg: **
Bolag Napalm Records
Länk: www.hatesphere.com

Brutal Truth - Evolution Through Revolution ***

2009-04-18T00:56:00.005+02:00

Den snygga “kaosstjärnan” som pryder konvolutet på nya BRUTAL TRUTH-given är allt annat än missvisande.

Veteranerna är tillbaka i gammal god stil och kaos råder alltjämnt. Det känns tryggt! Att kvartetten prejar kritiker och annat löst folk åt helvete långt ned i diket råder det ingen tvekan om och att mångsysslaren och ledargestalten Dan Lilker börjar pusha de 50 är skulle man inte våga gissa.

Bandet känns ungt, hungrigt och lekfullt. Knepet att bunkra upp med rejäla mängder Marijuana så fort det ska till att spelas in nya vax må vara en sak att tvista om, men att bandet hävdar att det aldrig skulle kunna få till en så snabb och vansinnig platta utan denna (långsamma) substans i omlopp är ren och skär humor i mina ögon.

Men visst går det undan och visst är det stökigt, precis som sig bör, även om det för min räkning gärna hade fått vara lite punkigare på sina håll. Sammanfattningsvis det bästa som bandet skitit ifrån sig sedan 1994 års ”Need To Controll”. Applicera känslan av att hela Tre Kronors A-trupp skrinnar in på isen, som idag bytts ut mot din rygg, så förstår du att det bitvis kan göra rätt ont att lyssna på BRUTAL TRUTH 2009.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Relapse

Länk: www.myspace.com/brutalfuckingtruth

IRRBLOSS – Bloodline ***

2009-04-16T17:27:00.004+02:00

Den debuterande Göteborgskvintetten framför sin Black Metal tämligen klanderfritt, men samtidigt utan att bryta några nya barriärer. Med ett lagom melodiskt sound, lyrik om det kalla och hedniska Norden som en gång var, lite för noggrant producerad ljudbild och med en smula avsaknad av råhet så ligger bandet och plöjer i den tjatiga mellanfåran.

Om man inte kan vara älskad, kan det hur konstigt det än låter ibland faktiskt ha sina fördelar med att vara hatad, men ingen kommer att tycka speciellt illa om IRRBLOSS törs jag påstå utan att sticka ut hakan alltför långt.

För drygt tio år sedan hade Bloodline antagligen stått sig betydligt bättre mot konkurrenternas då likartade Black Metal. Idag får den nöja sig med att bita ihop, dra på lillebrorkostymen och se på när 2000-talets mer spännande akter än en gång återuppfinner genren på sitt alldeles egna sätt.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Twighlight

Länk: http://www.myspace.com/irrblossband

ONE HOUR HELL – Product Of Massmurderer ***

2009-04-14T10:46:00.003+02:00

Jag saliverar en smula av vällust av att granska Product Of Massmurderer-Boolketen. Däri trängs äckelsnygga polaroidfoton, blodstänk och en hel del pinaler från pappas verktygslåda, som ger sken av att vara med i bilden av helt andra orsaker än underlätta ett kojbygge ute på bakgården.

CARCASS, IMPALED och ABORTED känns nära till hands när den blågula plutonen ska granskas i sömmarna för första gången.

Så mycket köttande blir det dessvärre inte under de tio spår som skivan rymmer. Inget gurgel, inga spyor, inga blastbeats och inget smuts, men förhållandevis ”catchy” Death/Thrash med en gnutta tung Hardcore på toppen, vilket närmast får mig att tänka på landsmännen CARNAL FORGEs glansdagar (alltså egentligen bara debuten). Inte fy skam det heller kanske?

Ett förtydligande om att vi hört det förr och att säcken inte kan rymma speciellt mer av varan, känns nästan överflödigt, även om jag tycker svenskarna visar upp en ärligare och mer trovärdig sida än ett konkurrerande randomband från andra sidan Atlanten.

Betyg:***

Länk: www.myspace.com/onehourhell

Text: Manne Påhlsson
Bolag: Twighlight

Letzte Instanz - Schuldig *

2009-04-09T09:26:00.004+02:00

Jag blir lite trött i örat, men jag ska kämpa en liten stund till. Det är alltså synth-fiol-blümchen-metal jag hör, med en manlig sångare som sjunger lika vagt och ljust som en skolpojk?! Jag som tyckte att Rammstein var något av det värsta tyskaran levererat sen 2:a världs kriget, men nu lyssnar jag på något som aldrig skulle tagit sig över den tyska gränsen.

Detta ljud av vågor som slår mot en strand, fiolen som stämmer upp till ballad med en cello som med hjälp av fega trummor & en själlös sång, lyckas bilda en hel symfoni av låtar som skulle kunna vara med i melodifestivalen. Här har vi nog ändå något för det långhåriga metal-folket i skinrockar, som samlar på band dom kan rabbla i tävlingen i just vem som kan rabbla upp mest fåniga bandnamn dom lyssnar på men aldrig hört. Jag menar just metal-folket som inrett sina lägenheter med svarta-lila väggar och drakstatyer. Som gärna samlar på ormar. Just precis dom!

Mina öron gråter och jag vill inte lyssna på denna skivan en sekund till!

Betyg: *

Text: Lisa Bünger

Bolag: SPD

Länk: http://www.letzte-instanz.de

MASTODON "Crack The Skye" ****

2009-04-07T18:56:00.005+02:00

Som ett fan av temaprogrockarnas mer syratrippade och melodiska eskapader som This Mortal Soil och Hand Of Stone på föregångaren ”Blood Mountain” hade jag sett fram emot ett album där fokusen skulle ligga mer på melodi och inte de primitiva neandertalattackerna. Mina förväntningar infriades. Men när jag nu plötsligt har mitt lilla kompletta MASTODON-paket i handen och lyssnar på alla melodiska ljudmattor och rifflandskap som bråkar med varandra för att få plats på skivan är det nästan så att jag saknar den hjärndöda stenkrossen i spår som The Wolf Is Loose eller Blood And Thunder. Det är mycket av Brann Dailors explosiva trumspel och massiva fills som alltid varit kärnfullt i MASTODONs musik. När nu detta är ersatt med grundlig eftertanke och återhållsamhet undrar jag om den frigjorda trummisen ens vet hur man spelar vanliga trumkomp?

Missförstå mig inte, ”Crack The Skye” är fortfarande ett album i sin alldeles egna superklass men killarna har softat ner sig och blivit introverta i sökandet efter fler musikaliska dimensioner. Låter det knarkat? Ja, det är det för det fjärde studioalbumet är en astralresa genom rum och tid, precis som bandet vill göra gällande. Scott Kellys (NEUROSIS) gästinhopp på titelspåret är den enda låt som krossar mig som en hundra tons mammut. Sångarens bottendjupa vrål blir avlöst vart om vartannat av Brents och Troys ljuva körsång i refrängen. På Divinations är det ett ungt BLACK SABBATH som möter ett sentida TOOL. Det är imponerande hur påfallande lik Troy är Ozzy i sången.

Kontrollerad galenskap. Det är precis vad MASTODONs ”Crack The Skye är”. Frågan är då om 2009 års mest efterlängtade släpp uppfyller förväntningarna? Har inte en enad kritikerkår redan rosat denna musikaliska skapelse och höjt den till skyarna? Både ja och nej. De första genomlyssningarna satt aldrig där de skulle; först efter femte varvet började jag inse storheten med detta tematiska opus. Min initiala besvikelse transformerades till en infantil glädje och ett beroende värdigt en pundare på Plattan.

”Crack The Skye” är ett musikaliskt superlim.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2009-04-07
Länk: www.mastodonrocks.com
Bolag: Relapse

Martin Schaub - Leaving the circus *

2009-04-05T18:57:00.004+02:00

Herr Martin Schaub får mig att vilja slita av håret. Skulle jag någonsin bli kidnappad och torterad hade förövarna bara behövt spela fram till andra låten Clowns för att få mig att berätta vad som helst! Jag kan inte ens lyssna på skivan i mer än 20 sekunders intervaller, då jag väl testade att ta mig igenom en hel låt fick jag sätta mig och kjedjeröka i 15 minuter för att återfå mitt lugn!

Denna akustiska gitarr-pop är lika glad och naiv som en 7-årig flicka i en rosa förpackning som tror att hennes lillebror kom med storken. Texterna är ett enda långt nödrim om kärlek och annat ointressant dravel. Första låtens glada intro bjuder på en besk smak av dansband & Per Gessle, men övergår ganska snabbt till en stereotyp svensk popdänga alá Lars winnerbäck. Tredje låten Missiles from an angel lugnar ner tempot med sina dova trummor och en knappt hörbar gitarr, hade någon med mycket mörkare och inte så darrig röst lagt sång på denna hade det kunnat bli bra, man hade kanske t.o.m kunnat ignorera den vidriga lyriken

Med tanke på detta blir jag aningen förbryllad när jag läser att han samarbetat med några av Sveriges bättre musiker nämligen Nicolai Dunger, Miss Li, Freddie Wadling & Hellsongs. Fast han har tydligen även beblandat sig med Lotta Engberg, enough said!

Betyg: *

Text: Lisa Bünger

Bolag: NAX

Länk: http://www.schaubmusic.com/index.php?page=guestbookpage

Silverlane - My inner demon *

2009-04-03T01:16:00.007+02:00

Jag startade ett krig mot powermetal vid 12 års ålder. Efter att ha spenderat alldeles för mycket tid i min dåvarande pojkväns pubertetshåla med väggarna tapetserade med Pamela Anderson & Pantera samt en skivspelare med Helloween på repeat, fick jag nog.

När jag nu lyssnar på my inner demon hamnar jag i samma helveteshåla igen! För varje gång jag trycker mig fram till nästa intro med en pianoballad väntade är som att spy upp i munnen och svälja igen. Kanske är sant som äldre folk säger att man vill ta livet av sig, blir våldsam och börjar dyrka satan när man lyssnar på denna sortens musik.

Detta uppdagar sig när jag genomlider 4,17 minuter långa Tears of pain då jag känner en stark lust att antingen slå någon på käften eller hoppa från balkongen för att slippa höra sångarens gnäll om att han "inte kan andas längre för att det gör så otroligt ont". Dessa lagom engagerade, talanglösa tyskar lyckas dock göra en skiva helt inom ramarna satta för just powermetal.

Betyg: *

Text: Lisa Bünger

Bolag: drakkar

Länk: http://www.silverlane.org/

UNION SQUARE - Making Bets In A Burning House**

2009-03-30T10:13:00.007+02:00

Är MTV-punkens förbannelse här? Tänk dig att den vedervärdiga musikkanalens alla pop/punk-akter ingår i en helig allians; fjantarna i JIMMY EAT WORLD, ”überradikala” GREEN DAY och jordens mest vedervärdiga musiker i GOOD CHARLOTTE. Frågan är om inte UNION SQUARE skulle passa in någonstans här? Bandet säger att de inte hittat några artister i Sverige förutom MILLENCOLIN att se upp till. Kanske har de blickat för mycket på sina genrekollegor på andra sidan ankdammen?

Bandet spelar i en genre som ger mig tarmvred och redan är urvattnad. Däremot är Falkenbergarnas behållning att de är bättre än sina genrekollegor. Det är inget fel på UNION SQUAEREs intentioner. De sliter och kämpar men förutom några enstaka lyckoträffar som i Deceit och Breakout, faller debuten på för många stolpskott och är för slätstruken för att jag ska hitta något större intresse. Ett punkarnas pojkband ungefär.

Det är slagkraftiga och så där poppigt punkiga refränger avlöser annars mediokra riff. Som om MILLENCOLIN hade haft en bakfull och oinspirerande dag i studion (eller som de nu verkar ha allmänt på sistone).

”Making Bets In A Burning House” kan te sig lurigt farligt till en början på grund av allt tonårsuppror. Men bakom den svarta sneda luggen, ögonbrynspiercingen och kajalpennan finns en osäker liten tonåring som inte vill annat än att bli accepterad av sina föräldrar.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak, 2009-03-30
Länk: www.myspace.com/unionsquare
Bolag: Warner Music

NERVOUS NELLIE - Ego & the id ****

2009-03-26T17:55:00.005+01:00

De båda brödraparen skapar en tillflyktsort på sitt andra släpp. En sorts mental oas för nedfrysta och vårlängtande själar. Bilden på konvolutet är bara en försmak av det levande sound skivan rymmer. Glädjestormen du rycks med i känns varken påtvingad eller pretentiös.

Mycket skiljer NERVOUS NELLIEs alster från mediokra pop-, rock- och folkakter. Ta exempelvis deras rättframhet som hade kunnat låta flamsig. Djupet som hade kunnat yttrat sig överdrivet. Och musikens enkelhet som lätt hade kunnat bli den sortens innehållslösa dravel vi dagligen blir matade med.

Det som talar emot "Ego & the id" är att den inte riktigt behagar rockern. Utan är mer åt myshångel, och stundtals sövande. Men, även om det är tar emot att skriva det, musik behöver ju inte alltid vara distad.

Tangle to unwinds storslagna pianospel är en laddad enhet som förmedlar en bitterljuv känsla. Med nästan samma frigörande kraft som QUEENs Dont stop me now drar Ever so slight fram allt som är gott. Piano, svävande metalliskt gitarrplock och en lyrik som nästan är helande.

Med höbalsromantik och fingertoppskänsla skapar kvartetten en ljuvlig sorti med Sweet one. Det är sådant som tänder begäret att sätta skivan på repeat. Ta chansen att få din välbehövda uppladdning i det ruskiga svenska vädret med denna värmeterapi!

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/nervousnellie
Line up: Henrik Jonzon (sång, gitarr), Andy Johansson (trummor), Magnus Johnson (gitarr, sång) & Sebastian Johansson (bas)

Joe Bonamassa - the Ballad of John Henry *

2009-03-25T22:39:00.003+01:00

Ännu ett gitarr-geni från L.A som överskolats i modern blues. Skivan bjuder på ett flertal långa gitarrsolon och en allt för silkeslen röst för att sjunga blues. Det blir smörig nickleback-blues blandat med en gnutta symfonirock. Spretigt och snudd på ett desperat försök att få ut en ny platta. Fast jag ska inte glömma att det sorgligt nog är just såhär blues låter nu för tiden.

Jag tar mig igenom första låten utan större problem, men så kommer det jag befarat, nämligen Gary More-gitarren som intro i andra låten Stop! Vid låt nummer sju ger jag upp när låten happier blues inleds med ett ljud som påminner om en indiansk avslappnings-skiva.

Detta är hans sjunde studioalbum och med tanke på vad jag hört från honom tidigare bör detta ända vara hans bästa skiva hitils, men det betyder verkligen inte att det är bra. Jag behöver knappt påpeka att jag härnäst tänker låta min soptunna få mumsa på denna vedervärdiga 40-års kris.

Betyg: *
Text: Lisa bünger
Bolag: Mascot records
Länk: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=81330113

RUMPELSTILTSKIN GRINDER – Living For Death, Destroying The Rest ***

2009-03-22T23:11:00.005+01:00

Konsten i hur man lurar en lyssnare att det man gör faktiskt är jävligt bra:

Panga igång med en fläskig mix av Thrash av retrosnitt, Speed Metal och lite Death Metal. Få det framstå som drivigt, ungt och hungrigt, men visa ändå tydligt vart ni har era rötter. Se till att ha ryggen fri genom att ha en liten humoristisk framtoning och lägg stor vikt på att minst en i ensemblen bär bandana (för ANTHRAX och MUNICIPAL WASTE-fansens skull)!

Styr upp så att ni släpper era skivor på ett ”credigt” bolag. Relapse (som i det här fallet) är förträffligt. Sen är saken biff! Eller? Nej tyvärr är den inte det. Hade jag fått en genomlyssning på mig att tycka till om ” Living For Death, Destroying The Rest”, så hade jag kanske rullat ut röda mattan och stått först i ledet med mazariner och bryggkaffe av finaste sort i beredskap. Men när skivan fått snurra några vändor så konstaterar jag att RUMPELSTILTSKIN GRINDER inte är speciellt roliga, om än inte alls dåliga.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Relapse

Länk: http://www.rumpelstiltskingrinder.com

Silver – Wolf chasing wolf ****

2009-03-20T14:54:00.004+01:00

Mitt första intryck av skivomslaget var inte det bästa. Det verkade vara något dödsmetall-liknande konstaterade jag efter en kort inspektion av den dystra bilden.

Men när jag väl satte igång skivan fångade den mitt intresse nåt så enormt. Genom hela skivan satt jag och lyssnade på den fantastiska musiken som ett för mig okänt norskt band kan skapa. I själva verket var det något elektroniskt punkmetall-liknande, och det låter eget, vilket är svårt att förklara. Ganska mycket tyngre än vanlig rock, men ändå inte ”för” tungt typ sömniga Slipknot.

För mig går gränsen vid lite lättare metal, sen blir det för mycket ljud. De har fått fram ett alldeles eget, modernt sound som skiljer sig ifrån de andra genren. Ska man lyssna på Silver ska man inte göra det på bussen eller tåget där man tänker på annat, för då tröttnar man automatiskt på musiken och har inte lust att lyssna på den längre. Är man på dåligt humör kan ju lite bra musik pigga upp en. Det fungerar i alla fall för mig, Silver har piggat upp min tillvaro otaliga gånger.

Det är svårt att jämföra Silver med något annat band. Dels för att jag inte har lyssnat på så många andra band, men också för att Silver står på en plats för sig. Kika in deras hemsida så fattar ni vad jag menar med eget. Jag tycker hela skivan håller hög kvalitet, inte minst stänkaren No place left to go som är min klara favorit.

Alla låtar håller ungefär samma grymma stil. Och jag gillar det.

Våga du också.

Betyg:****
Debutant recensent: Per Lovén
Länk: www.thesilverband.com

Twiggy Frostbite - Through fire ***

2009-03-18T10:14:00.005+01:00

Jag kan tänka mig att medlemmarna i detta bandet blivit förförd av den lilla ön i norr. Jag har aldrig varit på Island. Det tror jag inte någon av medlemmarna i Twiggy Frostbite varit heller, men jag anar deras förkärlek till den förtrollande bilden av Björks hemland.

Det kanske inte är så olik miljön dom själva lever i, uppe i Gästrikland. Två av islands enligt mig bästa band lär ha givit dom inspirationen att spela in deras debutalbum Through Fire, då jag ser dom som en försvenskad version av Sigúr Ros & Múm. Likheten finner man exempelvis i ljudbilden i låten Chimera som lurar en stundvis att tro att den ska explodera vilken sekund som helst, men som lika snabbt smyger sig tillbaka i lugnet av sångerskans hesa, viskande stämma.

Jag är hänförd och förundrad över att dom lyckas göra en skiva där varje låt är så pass bra att jag inte hoppar över en enda, lyssnar istället extra många gånger på eye for an eye & heroes. För den som tjuvrökte i flickrumsfönstret för tio år sedan med Stina Nordenstams dynamite i bakgrunden kan nog hålla med om att detta är en uppfriskande och en aning muntrare nykomling i skivsamlingen.

Betyg: ***

Text: Lisa Bünger

Bolag: Despot records

Länk: http://www.myspace.com/twiggyfrostbite

Sleeping dervish - S/T

2009-03-16T17:40:00.004+01:00

Det här är riktigt blödigt Amerikanskt, fast tydligen svenskt. Tremannabandet håller till i Sveriges Hardcore-hjärta Linköping. Men i Linköping föds tydligen inte bara härjande moshpit-kids utan även blödiga poprockers som gör allt för att låta som Incubus. Jag tänker inte skära av dom hälsenorna denna gången, för detta är deras första studioinspelde demo.

De bjuder på tre väl producerade låtar där första spåret Star skulle passa in på MTV bland andra ointressanta förmågor. Där av skulle dom säkerligen vara förmögna att harva ihop en skara förvirrade fjortonåringar som fans, men det tilltalar inte mig ett dugg.

I både första och andra låten lyckas dom iallafall få till refrängerna tillräckligt bra, men sisa låten break yourself out är lika blek, frånstötande och tillintetsägande som min egna spegelbild efter att ha spenderat huvudet i toalettstolen en Söndagmorgon.

Sleeping dervish sätter normen för band som harvar runt på småstads-"basement-tävlingar" utan gage och med 99% säkerhet kommer dom inte längre än så.

Betyg: **
Text: Lisa bünger
Bolag: osignat
Länk: www.myspace.com/sleepingdervish

DOLLHOUSE - Rock 'N Roll Revival *****

2009-03-09T19:26:00.006+01:00

Det förra albumet slängde direkt av sig kläderna och stirrade på dig med längtande ögon vid sängkanten. "Rock 'N Roll Revival" drar istället ut på din längtan och ger dig mer valuta för din passion. Lite mognare, mer spretigt och inte lika polerat. Men ändå detta totalt magnifika DOLLHOUSE.

Gospelldoftande Let It Shine, outröttliga Still Got Soul och hjärtskärande Last Night är alla värda sina minuter i guld. Njutningen sitter i samspelet mellan röst, basgångar, gitarrslingor och det stolta skinnplågandet. En till synes perfekt symbios som killarna uppvisar genom hela skivan.

De må ha trappat upp tempot ännu ett jack på denna giv. Den nyinvigda kanske till och med misstänker att den blivit mekaniskt uppspeedad. Men Sittin' In This Room ger dig mer tyngd och kantigare riff. Och mina tänder skallrar av välbehaget som det osande gitarrliret skapar där THE SOLUTION möter JOHNNY WINTER. För fulla muggar sjunger jag med i frasen " - I need a healer!".

Till detta släpp klarar de sig själva utan producenthjälp av Nicke Andersson (ENTOMBED, THE HELLACOPTERS) så det känns riktigt härligt att de lyckas ta sig ännu ett snäpp framåt. Folk borde ta mig fan vallfärda till studion och låta Storagatan bli ett nytt Abbey Road!

Text: Banesa Martinez
URL: www.mc5.org/dollhouse & www.myspace.com/rockandsoul
Line-up: Chris Winter (sång, gitarr), Marcus S Davis (trummor), Carl Bringeland (gitarr) & Johan Rick (bas)

Eldritch - Live quake *

2009-03-06T10:14:00.004+01:00

Jag orkar knappt ta mig igenom introt till ELDRITCH's dubbel-liveskiva livequake. Introt på första skivan missleder mig helt i tron om att det skulle vara hårdrock jag ska få höra. Beskriver det hellre som bakgrundsmusiken i en b-actionrulle. När sångaren uppmanar sin publik med "come on motherfuckers" i tredje låten deep sleep suckar jag bittert och väljer att istället sortera mina strumpor i en fantastisk tystnad.

När jag nu försöker ge skivan en ärlig chans går det inte särskilt mycket bättre, för jag kan inte förmå mig att bli imponerad av det motoriska dubbeltrampet eller deras tuggande gitarronani dom utsätter mig för. När jag sätter på skiva nummer två möts jag av nya ogenomtänkta gitarrslingor som nästan får gitarren att låta ostämd och till råga på det "förhöjer" dom denna upplevelse med en synth! Det blev för mycket just här, 45 sekunder in i låt nummer två. Jag vägrar utsätta mina öron för techno-metal.

Detta är musik som säkerligen går hem hos den finnige, fjortonåringen med askblont hår till axlarna som just upptäckt Anthrax. Även dom lär tröttna snabbt. Den italienska frontmannen som gör allt för att låta som Bruce dickinson borde istället starta ett Iron Maiden coverband och lägga ner detta misslyckade projekt!

Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: Limb music production
Länk: http://www.myspace.com/neighbourhell

SIX FEET UNDER – Death Rituals **

2009-03-04T14:25:00.004+01:00

En gammal minnesbild dyker upp i mitt huvud. Den består av tanken på att sitta i en festivalcamp och envist spisa tuff musik på en kassettbandspelare, trots att dess batteri sjunger på sista versen. Ungefär så låter ”Death Rituals”, väldigt träskig och långsam, men inte på ett snyggt Doomigt sätt utan bara på ett trist och intetsägande.

Christ Barnes (Känd från CANNIBAL CORPSE, som väl ingen kan ha missat vid det här laget) och hans manskap har kört fast. Det enda som imponerar en smula är Barnes förmåga att gå ner väldigt lågt i sitt sångregister. Ett register som med handen på hjärtat inte är vad det en gång var. De ljusa och höga tonerna kan räknas på en Vietnamveterans fingrar och detta bidrar inte direkt till att skivan känns mindre platt och intetsägande.

Hade snubbarna i SIX FEET UNDER lagt ned hälften så mycket energi på att snickra ihop intressanta låtar som att tala sig varma om sitt röka, så hade albumet kunnat vara en kraft att räkna med, men tyvärr. Det mest häpnadsväckande är att det fortfarande, så här långt in på 2000-talet, finns de som tycker att det känns tufft och snyggt att låta en dödskalle pryda ett skivomslag.

Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Blade
Länk: www.myspace.com/sixfeetunder

1st LIBERATION - "I got the right to lose my mind" ****

2009-03-01T18:49:00.004+01:00

1st LIBERATION bjuder på en tredelad resa i sleaze och rockens tecken på denna demogiv. Influenser som GUNS 'N ROSES och MOTÖRHEAD är turligt nog inte för uppenbara. Även om inledande Whole lotta trouble får mina anti-kroppar mot plastig musik att skallra så är spåret catchigt och lägger en skön grund. Dessutom har nytändningen med nya strängplågaren Erik Henriksson utmynnat i märkbar hunger och attityd i deras ösiga rock n roll.

Min favorit bland låtarna är titelspåret. Där är LEMMY KILMISTER-andan på topp med amfetaminrus och järnkoll på instrumenten. Det blir kul att se vad dessa rockskallar kring 20 års strecket hittar på härnäst. Jag spår ett lukrativt samarbete med någon tillika laddad producent i framtiden. Där når 1st LIBERATION sitt genuint egna sound utan att behöva misstas för en cover-akt.

Det Luleåpågarna behöver är ett bra skivbolag och en producent som kan ge det där extra lyftet de behöver. Vad sägs?

Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/1stliberation
Line-up: Degen (bas & sång), Erik Henriksson (gitarr), Joakim Brännvall (gitarr) och André Nordlund (trummor)

BRUTUS - "S/T" *****

2009-02-24T19:06:00.004+01:00

Hårdrocksmagin norska BRUTUS lyckas skapa är en ärlig, hjärtskenande sådan med ruffiga kanter. Begreppet "Äkta" är verkligen bokstavligen hur plattans fem spår låter och känns. Alstret som får mig att utbrista i glädjetjut och adekvata rörelser är Hey Mama. Dynamik, körsång kontra aggressiv in your face-sång och ett gedigert gitarrspel är vad som serveras.

Inte älskar jag denna demo EP för de schyssta melodierna utan också för härliga låtnamn som Psyched out Dog och Brutus is a Hellhound. Den sista får mina tankar att gladeligen matcha bandet med legendariska låten Hell Hound signerat heavy metal legenderna SIR LORD BALTIMORE från sjuttiotalets Brooklyn.

På avslutande, Golden Town, drar BRUTUS ner på takten. Dock inte hängivelsen då gitarrerna slickar upp minsta hint av tvivel medan sångaren blottlägger sin ärrande själ. Glid in på deras myspace och ladda hem samtliga spår nu!

Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/brutusband
Line up: Jokke (sång), Knut-O (trummor), Johan (gitarr) , Kim (gitarr) & Krille (bas)

BORN FROM PAIN – Survival **

2009-02-22T07:38:00.004+01:00

En väl bredbent crossover av Metal och Hardcore, där de tunga metalinfluenserna är överrepresenterade, är vad BORN FROM PAIN handlar om. Bandet som varit aktiva sedan 1997, har aldrig riktigt nått upp till de stora killarna och det borde inte vara så svårt att låta det medelmåttiga låtmaterialet bära hundhuvud för detta. PRO-PAIN gifter sig med OBITUARY, ett ganska ointressant förhållande i vilket det börja gå slentrian innan första ungen sett dagens ljus.

Eftersom det är hardcore, och inte metal i medeltempo som får det att svänga, får det att kännas hungrigt och omväxlande, är det en skam att bandet inte gör som andra idag aktuella gäng i stil med HATEBREED och smäller på när helst det finns möjlighet. BORN FROM PAIN trampar mest runt på samma fläck och gör varken till eller från i den snåriga djungel det så gärna vill vara ledargestalt i.

Betyg: **

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Metal Blade

Länk: www.myspace.com/bornfrompain

ASVA – ”What You Don´t Know Is Frontier” ****

2009-02-19T14:55:00.003+01:00

Stuart Dahlquist (SUNN O))), BURNING WITCH) axlar oket för vad som går under namnet ASVA. Är man bekant med de akter Stuart tidigare figurerat i höjer man kanske inte nämnvärt på ögonbrynen av förvåning inför vad som bjuds på ”What You Don´t Know Is Frontier”. En skiva som närmast kan placeras i samma fack som just nämnda SUNN O))). Det är med en extrem släpighet, dovhet och en oerhört påfrestande tyngd som de fyra avgrundsmörka styckena alla runt 15-minutersstrecket möter lyssnaren.

Cynikern i mig vill bitvis jämföra det med att skita på ett stycke målarduk, för att sedan kalla det ”bra konst”, känslomänniskan hänföras.

ASVA vinner i längden på att faktiskt låta som musik, om än ganska minimalistisk sådan, och inte bara oväsen. Andra spåret talar övertydligt för detta. Efter dryga tio minuters surrande och svajande kommer så slagverk och nedstämda gitarrer in och förhöjer den underliggande Doom-känslan, skivan hittar hem.

Låt nummer tre, vars inledning baseras på en melankoliska synthslingan, innefattar en kvinnostämma framförande skivans enda vokala insats. På ett språk jag visserligen inte förstår ett ord av, får hon (Holly Johnston) en att känna visst hopp inför en annars ganska dämpad sinnesstämning. En skön känsla finns där, känslan av att det är någonting fint och behagligt i allt det där fula och obehagliga, det är precis vad den här typen av musik grundar sig på.

Betyg: ****

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Southern Records

Länk: www.myspace.com/asvaband

ALIX - "Good 1" ****

2009-02-11T18:35:00.006+01:00

2008 återvände ALIX med sin femte fullängdsskiva. På den fyndigt namngivna "Good 1" vandrar Italienarna allt djupare i sin väg mot ett mer originellt sound. Sångerskan Alice känns än mer självklar som vokalist. Inte bara för att sången är mer artikulerad utan även för att hon tar plats med pondus. Därtill gör konvolutet de smarta texterna mer tydliga om man missar något.

Soundet är uppbyggt av monotona inslag, framträdande rytmisk gitarr, och en karaktärsstark sång. Det är under etiketten psykedelisk rock n roll de beskriver sin ljudkompott på MySpace. Där jämförs också Alices röst som en blandning av bl.a. GRACE SLICK och en kvinnlig version av ROBERT PLANT.

I titelspårets mysiga gitarrdis kan du avnjuta ALIX i sitt esse. De tio spåren är mixade av Steve Albini som tidigare jobbat med NIRVANA, PJ HARVEY och PAGE & PLANT. På den sista anhalten, Bianco e Nero, återfinns den enda låten som sjungs på italienska. Den platsar minsann som finish då ALIX genast känns än mer mystiska och råbarkade i sin musikaliska stil. I denna över åtta minuter långa giv får dessutom sensualismen och tyngden mer utrymme.

Våga utöka skivsamlingen med denna giv, du lär inte bli besviken.

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/alixband
Line-up: Alice Albertazzi (sång), Gianfranco Romanelli (bas), Pippo de Palma (gitarr) & Andrea Insulla (trummor).
Skivbolag: TrebleLabel Records

DEATHSTARS "Night Electric Night

2009-02-08T23:35:00.005+01:00

”Say what you want me to do and I’ll do it for you / Say who you want me to do and I’ll do her too”.

De erotiska pastischerna från sleazegothindustrirockande föregångaren ”Termination Bliss” är kvar.

Allt är som vanligt med andra ord. Men det finns en behållning av annat snitt på ”Night Electric Night” som är betydligt avgörande. DEATHSTARS framträder på sitt tredje studioalbum med en allvarsammare inställning till musicerandet, något som inte kunde skönjas på föregångarna. Om detta av personliga angelägenheter eller annat kan jag bara spekulera i. Men de insatta kanske förstår den dystra tonen med tanke på vad Emil Nödtveidt tvingats gå igenom. Lyssna på Via The End så förstår ni.

Bryter man ned gruppens musik i beståndsdelar och dissekerar varje fragment av MÖTLEY CRÜEs sleaze, RAMMSTEINs industriella sound, valfritt gothsmink och Peter Steeles stämma får man DEATHSTARS. Egentligen är detta en blandning som är helt avskyvärd för min smak men här gäller det omvända; helheten är bättre än summan av delarna. Märkvärdigt nog funkar det.

Rent musikaliskt är det lika pampigt som alltid och körerna är extra smittsamma som på singelsläppet Death Dies Hard. Det är främst sångaren Whiplashers mörka strupe som är den främsta behållningen i DEATHSTARs musik. Däremot finns det en mognad över hela albumet jag inte kan förlika mig med. När jag lyssnar på ”Night Electric Night” vill inte omdömet stanna kvar i nutiden utan istället betygsätta ett framtida presumtivt opus.

Text: Tomasz Swiesciak

Betyg: ***
Bolag: Nuclear Blast
Länk: http://www.deathstars.net/

Crucified Barbara – Til death do us party

2009-02-04T16:26:00.003+01:00

Fyra år efter debuten laddar denna punkinfluerade hårdrockscombo om med en odysse av blytungariff. Spelglädjen är uppskruvad till max och med hjälp av producenten Mats Levén har bandet fått ett något maffigare ljud utan för den delen förlora charmen. Under några svettig veckor i maj förra året spelades denna uppföljare in i Solna med hjälp av folk från såväl Clawfinger som ikonerna Meshuggah.

När självaste Phil Cambell från Motorhead lägger lite gitarrlicks på stänkaren Dark Side stämmer personkemin maximalt. Hur mycket hjälp bandet än tar, fastnar jag för deras envetna styrka att alltid vara sig själva, och inte vridas med i de senaste årens succe som debuten och de otaliga turnésvängar bidrag till. Att medlemmar har fötterna stadigt förankrade i den svenska metallsjälen gör att jag utan tvekan kan dela ut fullpott till denna partyplatta. Adrenalinet i mina vener pumpar till max och luftgitarrspelande ser jag inget slut på.

Hail Yeah!

Betyg: *****
Text: Daniel Robertsson
Länk: http://www.myspace.com/crucifiedbarbara
Tidigare publicerad i Situation Stockholm 2009

ABRAMIS BRAMA - "Live!" ****

2009-01-21T15:39:00.005+01:00

Jag kan inte skryta med att ha lyssnat på ett helt studioalbum med dessa män från Stockholm. Vilket mest beror på min allergi mot svensk sång, nej förresten, sång med en svidande tydlig Stockholmsdialekt. På skivan är det Vad jag ser som speciellt utmärker sig i den fåran.

Nollåttorna gör ändå riktigt bra ifrån sig på dessa 11 spår som är inspelade mellan 2005 och 2006. Främst för att musiken här och var är förkrossande svängig. Eller som på inledande Svart där sångaren Ulf Torkelsson tar kommandot med en gång. Helt igenom är dock "Live!" tight och musikerna fullt närvarande.

Dessutom tycks jag skönja en rejäl dos charm från de bandmedlemmar som gör väsen av sig. Inlevelsen och spelarglädjen rusar. Jag är verkligen en sucker för sådant som får tvingar mina mungipor att ge med sig.

Bäst låter Säljer din själ, Bilder och Mamma talar. Där den sista lyser likt en fyr i mörkret med sitt fartiga blås och sin medsjungarvänliga lyrik.

Text: Banesa Martinez
URL: http://www.abramisbrama.com/ & www.myspace.com/abramisbrama

Anders Norgren bästa album 2008

2009-01-11T23:28:00.007+01:00

1. Testament - The Formation of Damnation
2. The Haunted – Versus
3. Metallica - Death Magnetic
4. Judas Priest – Nostradamus
5. Slipknot - All Hope is Gone
6. Opeth – Watershed
7. Soulfly – Conquer
8. The Cavalera Conspiracy – Inflicted
9. In Flames - A Sense of Purpose
10. Dismember – S/T

Chribbe Surskägg bästa album 2008

2009-01-10T18:58:00.004+01:00

1. Rise Against - Appeal To Reason
2. Metallica - Death Magnetic
3. The Haunted - Versus
4. Cavalera Conspiracy - Inflicted
5. Devildriver - The Last Kind Words

Benny Nilsson bästa album 2008

2009-01-09T17:02:00.008+01:00

1. Dead Meadow – Old Growth
2. The Last Shadow Puppets – The Age of The Understatement
3. The Verve – Forth
4. Fleet Foxes – Ragged Wood
5. Eno/Byrne – Everything That Happens
6. Farflung – A Wound In Eternity
7. dEUS – Vantage Point
8. Ladytron – Velocifero
9. Kings of Leon – Only by the Night
10. MGMT – Oracular Spectacular

Henrik Engvall bästa album 2008

2009-01-09T00:06:00.005+01:00

1. The Soundtrack of Our Lives - Communion
2. Paul Weller - 22 Dreams
3. DriveByTruckers - Brighter than creations dark
4. The Duke Spirit - Neptune
5. The Killers - Day & Age
6. Markus Krunegård - Markusevangeliet
7. Weezer - The Red Album
8. AC/DC - Black Ice
9. The Hellacopters - Head Off
10. The Solution - Will Not Be Televised

Magnus Engvall bästa album 2008

2009-01-07T16:43:00.007+01:00

1. Ladytron – Velocifero
2. Glasvegas – S/T
3. The Soundtrack of Our Lives – Communion
4. H.E.A.T. – Heat
5. I Are Droid – I Are Debut
6. Work of Art - Artwork
7. AC/DC – Black Ice
8. Grand Magus – Iron Will
9. Fatboy – In my bones
10. The Killers – Day & Age
11. Kleerup - S/T
12. Burial - Untrue
13. Guns N' Roses – Chinese Democracy
14. Hello Saferide – More Modern Short Stories from Hello Saferide
15. Lykke Li – Youth Novels
16. Sebastian Tellier - Sexuality
17. The Last Shadow Puppets – The age of the understatement
18. Shelby Lynne – Just a little lovin
19. Spiritualized – Songs in A&E
20. The Last Shadow Puppets – The age of the understatement
21. Goldfrapp – Seventh Tree
22. Anna Ternheim – Leaving on a mayday
23. Eldkvarn – Hotell Hunger
24. Lindström – Where you go I go too
25. Those Dancing Days – In our space hero suits

Mats Rydström bästa album 2008

2009-01-06T14:01:00.006+01:00

1. Grand Magus – Iron Will
2. Scarlett Johansson - Anywhere I Lay My Head
3. Metallica - Death Magnetic
4. The Hellacopters - Head Off
5. Nicole Atkins & The Sea – Neptune City
6. La Puma – La Puma
7. Anna Ternheim - Leaving On A Mayday
8. Bullet - Bite The Bullet
9. Caesars - Strawberry Weed
10. Eldkvarn - Hunger Hotell

Daniel Robertsson bästa album 2008

2009-01-04T15:58:00.011+01:00

1. Esbjörn Svensson Trio – Leucocyte
2. The Verve – Forth
3. The Solution - Will Not Be Televised
4. Markus Krunegård - Markusevangeliet
5. Ossler - Ett brus
6. Titiyo – Hidden
7. Oddjob – Sumo
8. The Haunted – Versus
9. Frida Hyvönen – Silence Is Wild
10. The Soundtrack of Our Lives - Communion
11. Anna Ternheim – Leaving On A Mayday
12. The Killers – Day & Age
13. Kings of Leon – Only By The Night
14. Primal Scream – Beautiful Future
15. Slipknot – All Hope Is Gone
16. Guns N' Roses – Chinese Democracy
17. In Flames – A sense of a purpose
18. Cult Of Luna – Eternal Kingdom
19. Burst - Lazarus Bird

Manne Påhlsson bästa album 2008

2009-01-03T17:59:00.008+01:00

1. Acursed - Tunneln i ljusets slut
2. Cult Of Luna - Eternal kingdom
3. Håkan Hellström - För sent för edelweiss
4. Misery Index – Traitors
5. Snowgoons - Black snow
6. Massgrav - This war will be won by meat eaters
7. Hour Of Penance - The vile conception
8. The Banner – Frailty
9. Caesars - Strawberry weed
10. Asva - What you don't´t know is frontier

Tomasz Swiesciak bästa album 2008

2009-01-02T16:07:00.007+01:00

1. In Flames - A Sense Of Purpose
2. The Haunted – Versus
3. Slipknot - All Hope Is Gone
4. Burst - Lazarus Bird
5. Cult Of Luna - Eternal Kingdom
6. Opeth – Watershed
7. Kings Of Leon - Only By The Night
8. Testament - The Formation Of Damnation
9. Tiamat - Amanethes
10. Volbeat - Guitar Gangsters & Cadillac Blood
-----------
Bubblare:
-----------
11. Moonspell - Night Eternal
12. Unearthly Trance – Electrocution
13. The Hellacopters - Head Off
14. Backyard Babies - S/T
15. Metallica - Death Magnetic

Årets låt:
-----------
In Flames - Abnegation (The Mirror's Truth EP)

Banesa Martinez bästa album 2008

2009-01-01T16:28:00.005+01:00

1. King Hobo - S/T
2. Graveyard - S/T
3. The Solution - Will not be televised
4. Black Mountain - In the future
5. Brant Bjork - Punk Rock Guilt
6. John Wilkes Booth - Sic Semper Tyrannis
7. Blowback - Morning Wood
8. Alix - G00d 1
9. The Hellacopters - Head Off
10. Hellsongs - Hymns in the Key of 666

Rockharder 20 topp 2008

2008-12-26T02:28:00.003+01:00

1. The Haunted – Versus 71 p
2. The Soundtrack of our lives – Communion 50 p
3. The Solution – Will Not be televised 49 p
4. Metallica – Death magnetic 44 p
5. The Hellacopters – Head off 42 p
6. Slipknot – All hope is gone 41 p
6. Cult of luna – Eternal kingdom 41p
8. Verve – Forth 38 p
9. In Flames – A sense of a purpose 37 p
9. The Killers – Day and age 37 p
11. Kings of leon – Only by the night 36 p
12. Testament – The Formation Of Damnation 34 p
13 .Marus Krunegård – Markusevangeliet 33 p
13. Grand Magus – Iron will 33 p
13. Ladytron – Velocifero 33 p
16.Opeth – Watershed 31 p
17. The Cavalera Conspiracy – Inflikted 30 p
18. AC/DC – Black ice 27 p
19. Anna Ternheim – Leave on a Monday 25 p
19. Ceasars – Weeds 25 p

Juryn bestod av: Banesa Martinez, Tomasz Sweiciak, Manne Påhlsson, Daniel Robertsson, Benny Nilsson, Magnus Engvall, Mats Rydström, Anders Forsström, Chibbe Surskägg, Henrik Engvall

BLOWBACK - “Morning wood” ****

2008-12-21T21:21:00.004+01:00

- Nej det beror väl på mjölken.
- Är det inte vattnet?

Nej, det är inte reklamen om den där osten. Det kan tänkas vara ett resonemang om staden Örebro. För något speciellt måste det vara i den stad som burit på stora talanger som TRUCKFIGHTERS, WITCHCRAFT, DEAD MAN, och ASTEROID. Band som nått ytan med sin 70-tals osande hårdrock. BLOWBACK sållar sig definitivt till den skaran med sitt släpande groove.

Lazys sammetslena gitarr bjuder på skön njutning i progressivitetens tecken. Trummisen Henkes slag påminner om hans favorit slagman, John Bonhams (LED ZEPPELIN). Kraftiga och hänsynslösa.

Förutom “Mornings wood”s nio spår tillkommer tre livespår där fuzzrocken urförs med knviskarpt självförtroende. Allt är emellertid inte bara guld och gröna skogar. Här och var är kompositionerna på tok för långrandiga. Trots allt är uppfinningsrikedomen och killarnas överrockar smakfulla, de klär musiken elegant. Skål och gott nytt år!

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/blowbackband

ELYSIA – ”Lion of Judas” ***

2008-12-19T16:39:00.004+01:00

I 2003 startade Zak Vargas deathcorebandet ELYSIA. Blott 15 år gammal. Metalbesten från Sacramento fascinerar musikaliskt men även med sitt namn. Härstammande från den Romerska mytologins sista viloplats för krigare.
Tankarna går genast till grekisk mytologi och floden Styx. Trots känslan av att färdas i hatets flod gör ELYSIA resan angenäm. Ursinnet från gitarr och vokalist får vågorna att hugga i Box of Needles. Och textstrimmorna som sipprar fram ur frontmannens growl ökar lusten till bandets råbarkade sound.

På högsta volym får upplevelsen ”Lion of Judas” blodet att isa av skräck och mina katter att slänga oroliga blickar åt mitt håll. Den snygga och tydliga produktionen gör det lätt att fokusera på musikens berättarröst. Anekdoter och oneliners. Som - If you swallow your pride you will choke to death. Att grabbarna sedan musicerar om kvinnors rättigheter på två dramatiska kompositioner både imponerar och överraskar.

Niospårsturen avslutas med titelspåret - en rak höger på solar plexus som får dig att förvånad, dels kippa efter andan men också genast glatt stålsätta dig för ännu ett slag.

Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/elysia
Bolag: Ferret Music
Släpptes: 10 juni, 2008

Sammy Hagar - Cosmic Universal Fashion *

2008-12-10T15:55:00.004+01:00

Sammy Hagar är en jättesympatisk kille och en duktig affärsman. Vem känner inte till hans klubb Cabo Wabo Cantina? Och vem har undgått att han sålt sitt tequilamärke med samma namn till spritjätten Campari för 80 miljoner dollar.

Det är nästan så man glömmer bort hans musikaliska förflutna i Montrose och Van Halen. Men Sammy är inte bara en mysig beach bum som blivit affärsman. Mitt i alltihopa turnerar han, åker på Sammy-kryssningar, firar sin egen födelsedag varje år med livespelning för fansen och spelar in skivor.

Nu är det dags igen. Med sig i studion har han vapendragaren Michael Anthony (tidigare basist i Van Halen) och inga mindre än trumslagaren Matt Sorum (Velvet Revolver, ex. Guns N Roses) och gitarristen Billy Duffy från The Cult. Det är inga dåliga musiker han har plockat in. Det borde kunna vara riktigt bra. Men det är inte där det spricker. Hans ansträngt skrikiga röst och det svaga låtmaterialet gör skivan till en sorglig historia.

Det spretar både hit och dit. Öppningen med titelspåret sätter ribban direkt. Cosmic Universal Fashion är förmodligen menad att vara en cool modern låt med beats och ett lite djupare budskap. Men det låter bara daterat och i videon till låten återanvänder man manuset till Van Hagar-klassikern ”Right Now”. Skillnaden är bara att det här inte är en hit. Och videobudgeten ser ut att vara en bråkdel av MTV Award-vinnaren man plagierat.

Sen fylls skivan ut med ett bluesigt spår, lite Zeppelindoft, två Van Hagar låtar som spelats in live och en fruktansvärd slakt av Beastie Boys party anthem ”Fight For Your Right”. Den enda låten som håller hyfsad kvalitet är ”Loud” som med sin amerikanska fun-loving-Red-Rocker -attityd platsar något sånär på förfesten.

Man kan inte låta bli att ställa sig frågan: Blir det så här när en rik man får göra som han vill utan att någon omkring vågar säga ifrån? Sammy skulle behöva en duktig A&R och en bra producent för att få till ett starkt album.

Då är jag mer nyfiken på nya supergruppen som går under arbetsnamnet ”Chickenfoot”. Det ryktas om album redan i vår från bandet som består av Sammy Hagar, Michael Anthony, Joe Satriani & Chad Smith. Förhoppningsvis är det värt att vänta på och fram till dess håll till godo med Van Hagars 5150.

Betyg: *
Text: Jonas Curling
Länk: www.allmusic.com

Teaser inför intervjun med SLIPKNOT

2008-12-02T19:15:00.007+01:00

Jag har precis avslutat min intervju med hjärnan bakom niomannakollektivet SLIPKNOT. Diktafonen är fortfarande igång och vi båda sitter tillbakalutade och avslappnade i våra fåtöljer i pressrummet. Konversationen har inte sällan föregåtts av dubbeltydighet, amerikanskt slang och ett antal ’fuck you’.

Stämningen är lätt när Shawn, ”off the record” svarar på frågan om det inte är tröttsamt att prata om sig själv hela tiden.
– Ärligt talat tyckte jag det fanns tillräckligt med betydelsefulla frågor under denna intervju som hjälpte mig att vara mig själv och kunna förklara vem jag egentligen är. Jag blir trött då det bara är rent skitsnack. Jag kan se det direkt när folk snackar skit. Jag gillar faktumet när vi kan ha en intellektuell diskussion eller gå ner i maskhåll och upptäcka nya saker. Det betyder förändring och som jag sagt tidigare är förändring en bra sak.
– Jag gillar att prata om vad som händer i världen och relatera detta till SLIPKNOT. Som du själv sade: ”vad är det för fel på världen och kan vi vara botemedlet?”. Det var ett utmärkt sätt att börja intervjun på. Visst, jag blir uttråkad ibland och folk blir säkert less på mig. Under senaste albumvändan (”Vol 3. The Subliminal Verses”, förf. anm.) gjorde jag inga intervjuer alls. Bandet var förbannat för när jag pratar så lyssnar folk! Jag är varken killen i bandet som stryker dig medhårs eller berättar roliga historier. Jag kommer alltid berätta sanningen och precis vad jag känner. Varför? Jo, för att jag kan! Jag är amerikan och jag har rätt att få min röst hörd. Du kan fan inte döda mig för min åsikt och jag kommer alltid att försvara den!
Shawn försöker sig på en trivial liknelse och pekar på min palestinasjal och sedan på Daniel, fotografens och förklarar att vi alla har rätt att bära vilken sjal vi än väljer.
– Det är så världen borde vara. Om jag kan förändra minsta sak kanske det kan hjälpa till att rädda liv. Så var det för mig. Musiken har alltid varit mitt liv och hade jag inte haft den under min uppväxt hade jag förmodligen inte levt idag. Jag håller hårt i repet och det håller mig levande. Eller så kanske musiken får mig att släppa taget och ge mig mod att lämna allt?
– Jag kan inte vara hemma för min fru och mina barns skull ikväll. När alla andra kommer ta sig ett järn, röka på eller sätta på sina groupies i logen kommer jag stå på scenen för dem och ge lite extra.
– Jag är redan en legend, jag är redan för alltid!

Håll ögonen öppna för en längre intervju inom kort.

Tomasz Swiesciak
2008-12-02

WE – Tension & Release *

2008-11-27T15:42:00.002+01:00

Jag är på mitt absolut sämsta humör när jag petar in skivan i spelaren. Det är höst, vinden våldtar en så fort man sticker hakan utanför dörren, min civilstatus har på ett kick reducerats till singel, förkylningen gör sig påmind och ingenting känns vidare uppiggande. Efter att snabbt ha granskat konvolutet till ”Tension & Release” är det med förhoppning att få en rejäl dos macho hardcore att rensa hjärnan med, som jag spetsar öronen. Det som möter mig är sur uppstötning, förlåt rena kaskadspyan till musik!

Norbaggarna We:s 13:e studioalbum (vilken jävla tur att detta är min första bekantskap med bandet) är inte någon vildsint Hardcore, vilket jag ju självklart inte kan ha som argument för att plocka fram röjsågen och göra slarvsylta av bandet. Något jag däremot kan använda mig av för att skriva ned WE är att deras musik är riktigt, riktigt dålig.

Vissa svårigheter att beskriva musiken har jag dock. Lite småexperimentell, atmosfärisk Rock, med viss schlagerklang, kört genom TV4:s Idolfilter kanske? Det enda jag vet är att INGEN har WE som favoritband, och då leker jag ändå med tanken att samtliga bandmedlemmar skulle ha sina trofasta ”importfruar” från Thailand som största beundrare, vilka drev deras fanclub på frivillig basis.

CD-skivan duger till att spegla sig i om du behöver snabbklämma lite finnar innan du ska ut på stan. Punkt.

Betyg: *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Nun Music
Länk: www.myspace.com/werock

CALLEJON ”Zombieactionhauptquartier” **

2008-11-10T23:09:00.002+01:00

Ett tyskt screamo/zombie/deathcoreband bildat 2003 som jag inte riktigt vet om jag ska ta på allvar. När sångaren Bastibasti väljer att sjunga på modersmålet blir det bara så pass skrattretande att jag helt enkelt väljer att se detta som en plojgrej. Och de gör det på nästan hela plattan. CALLEJON väljer till och med att köra zombietugget på tyska som den alltid lika påfrestande voiceovern på promon.

Sjunga om zombier när det finns mer allvarsamma ämnen...

Men det finns kompositioner som påminner om en guldera; någonstans i mitten av 90-talet, i en svensk stor kuststad och som fött brinnande flammor, drakinspirerade riddarakter, politisk ADHD och mörkt lugn. Bland alla gutturala kråkväsen och fjordinspirerande blastbeats finner lyssnaren även mer moderna inslag, typiska dagens metalband. De enerverande balladerna och rent sjungna refrängerna vittnar om att bandet känns lite kluvet i sin image. Fortsätt istället att köra på med tvåtaktstugget och i ett bpm på 280. Där har CALLEJON sin styrka. Nu blir det bara en blodig köttgryta av allt möjligt.

Fast å andra sidan blir då bandet bara ännu ett i raden av akter med suffixet ”-core” så det är kanske jag som borde ändra uppfattning?

Text: Tomasz Swiesciak

Betyg: **

Bolag: Nuclear Blast
Länk: http://www.callejon.de/

OCTANE GYPSY - "Tough luck mile" EP **

2008-11-08T20:44:00.004+01:00

Hollywoodbaserade OCTANE GYPSY är ett tvåmannaband som frontas av Eleanor "Swede" Goldfield. En härligt bluesig touch i rösten ger henne goda grunder för att utveckla en utomordentlig sångförmåga.

Sedan starten har färskingarna försökt musicera med storheter som GUNS N ROSES, AEROSMITH och MÖTLEY CRÜE gnistrandes i ögonen. Dessvärre når dom inte vidare högt på EPn. För mycket av gurglande sång och osynkade instrument blir dessvärre de långhårigas fall.

De fyra spårens rock i klassisk tappning förlorar i kraft för varje lyssning. En slapp och något oengagerad gitarr i Save me och sången som mer är ojande än konstaterande. Vid tredje spåret möts vi av en cover på ROLLING STONES Honky tonk woman. Lite krystad. Lite svajig. Lite plottrig. De tar helt enkelt inte hem det.

Molnen skingras dock en aning i och med Rebel's highways helgjutna solo. Men det följs återigen upp av rösten som nästan kan misstas vara från en full COURTNEY LOVE. Något som får det att klia likt en ischias epidemi över min kropp.

Jag misstänker att Eleanor inte riktigt vågar avfyra sina egna kanoner utan vill passa in i en viss sångmall. Förutom polering av sång och gitarrens driv bör de fokusera på att hitta en otroligt grym trummis som kan ge dem den där extra skjutsen. Jag är helt övertygad om att duon kommer omgruppera och överraska nästa gång.

Text: Banesa Martinez
Finns på: www.myspace.com/octanegypsy & www.octanegypsyband.com
Line up: Brian Scott (gitarr) och Eleanor Goldfield (sång)

JOHN WILKES BOOTH - "Sic Semper Tyrannis" ****

2008-11-03T20:59:00.003+01:00

"Sic Semper Tyrannis" bjuder på en djärv ljudupplevelse när hardcore och grunge influenser korsas med punk och fuzz.

New York-bandets debutalbum kan te sig svårlyssnat till viss del. Men ordet utmanande är egentligen en mer rättvis definition av den eklektiska genreblandningen.

The Inner Workings och Albino Mechanic bringar fräsch och samtidigt rå rock n roll. Hårdrockarna överraskar kompromisslöst gång på gång med tjusiga dängor längs de femton spåren. Varav fyra redan dök upp på den självbetitlade EPn (2006) och blir en extra näve audioströssel till dina örongångar.

Frontmannen axlar ett tungt ansvar när han med opolerad sånginsats lyckas förkroppsliga bandets övriga sound. JOHN WILKES BOOTH hade helt enkelt inte varit detsamma utan den karaktärdrivna sången. Lika lite som att bandet hade hållt samma kvalitet utan musikens benhårda attityd. Stilen kallar dom "Dirt Rock".

Long Island-grabbarna sätter den rätta andan när du planerar storslagna planer mot giriga multinationella företag. Eller varför inte i kampen mot skinnskallar.
Låt dig laddas full av kraft och tåga!

Betyg: ****

Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.jwbooth.net/
Skivbolag: TT Records

FUCK THE FACTS – ”Disgorge, Mexico” ***

2008-10-31T17:40:00.002+01:00

Vildsint och vasst! Bandet siktar med kniven mot halspulsådern, träffar i axeln. Det gör ont, men att känna skallen agera studsboll mot betonggolvet blir aldrig aktuellt.

Bitvis knäcker Kanadensarna det mesta av marknadens konkurrenter med sin PIG DESTROYER–aktiga mix av Grindcore och hård Metal. Stycken som ”Driving Through Fallen Cities” visar prov på både uppfinningsrikedom och variation. Bara en sådan sak som att lägga in en lite, lite för kort Black Metalflirtande slinga, för att sedan fort punktera den, gör att man vill ha mer men inte får, det är som bekant då det smakar som bäst. Snyggt!

På minussidan finns det faktum att FUCK THE FACTS försöker göra få väl många typer av lyssnare nöjda och belåtna. Ett aldrig speciellt enkelt knep, då det gång efter annan bevisats att för många tempobyten, för många olika melodislingor eller breaks, gör att lyssnaren ansträngs på ett negativt sätt (om bandet inte heter THE DILLINGER ESCAPE PLAN förstås).

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Relapse

Länk: www.myspace.com/fuckthefacts

DON CABALLERO – ”Punkgasm” ***

2008-10-27T11:47:00.003+01:00

Att tycka illa om en akt som DON CABALLERO är väl knappast ok i creddiga kretsar. Relapse som ligger bakom släppet av ”Punkgasm” har ju en förmåga att bara ge ut skivor med band vars status alltid är hög och hyllad, men här ska inte delas ut några enkla gratispoäng för det! När amerikanarna inte svävar ut på tok för mycket, och låter litet som ett ostrukturerat PELICAN, kommer låtarna till sin fulla rätt. Gång efter annan blir det dock för mycket jazznördiga inslag och det plockas med poly-rythmes och andra begrepp jag knappt kan stava till.

Jag vill förstå bandet mer ofta än i sköna stycken som ”Pour You Into The Rug” och ”Why Is The Coach Always Wet?”, men gör det nog inte fullt ut.

Ett nästintill instrumentalt verk som nog går hem bättre hos den skara lyssnare som kan titulera sig duktiga musiker, än hos en person som inte ens spelat blockflöjt i lågstadiet.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse Records
Länk: http://www.myspace.com/doncaballero

ZEBRAHEAD - "Phoenix" *

2008-10-21T14:00:00.003+02:00

Med hela 16 spår och precis 10 år efter den självbetitlade debuten pryder nu "Phoenix" kvintettens 7-delade diskografi.

Men ZEBRAHEADs sound är en ond häxbrygd av punk, college rock och rap. Titlar som Two Wrongs Don't Make A Right, But Three Rights Make A Left och Sorry, but your friends are hot skvallrar ju om inte annat om den pubertala och simpla stämningen som råder i kompotten.

Amerikanarna får inte riktigt till en spänning i sina melodier. Det är mest samma uppspeedade och ömkande collegepunk om och om igen.

Detta bidrag från Kalifornien passar däremot perfekt som det "balla" inslaget på 7-åringens födelsedagsfest. För hur mycket jag än vrider och vänder på uppfattningen av det som albumet erbjuder repar sig aldrig musikupplevelsen. Begrunda bara det att svordomarna är bortklippta ur promoskivan. På ett sådant osmidigt sätt dessutom.

Gäsp.

Betyg: *
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.zebrahead.com

Bolag: Steamhammer/SPV

SISTER SIN – ”Switchblade Serenades” ***

2008-10-14T17:12:00.004+02:00

Överraskande kompetent och väl framförd hårdrock är vad göteborgskvintetten visar prov på när ”Switchblade Serenades” landar på skivdiskarna. Plattan signalerar tydligt att bandet på allvar är redo för fullängdskostymen, efter två demosläpp och en EP som släpptes tidigare i år. Med inspiration från 80-talets mitt lyckas SISTER SIN om inte briljera, så i alla fall imponera, även på en mangelfantast som mig.

Det är svängig och ”hitig” Heavy Metal på samma sätt som band av ACCEPTs och W.A.S.Ps kaliber framförde den när det begav sig, men såklart inramat i ett 2000-tals sound. Bättre att bygga vidare och bryta ny mark än att sträva bakåt!

Sångerskan Liv har en riktigt utsökt stämma, där kaxighet och attityd är ledord, och tillsammans med sina bandmedlemmar bör hon vara stolt över att inte låta precis som den senaste vågens alla Sleazeband.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Heaven
Länk: http://www.sistersin.com

BULLET - "Bite the bullet" ***

2008-10-10T14:12:00.003+02:00

Heavy metalkanonen Bite the bullet liknar actionrullen Die Hard 4.0 i att det mesta av innehållet är en kopia av tidigare succéer inom sin genre. Att man kan gissa sig till det som komma skall. Men uppföljaren till 2006s Heading for the Top visar sig också vara en rätt härlig och skenande upplevelse. När man väl är sugen på stilen.

Till en början stack AC/DC, JUDAS PRIEST och DIO -vibbarna stora hål i mitt tålamod. Men så, några lyssningar senare satt jag plötsligt där och sjöng med. Pinsamt men innerligt. Frontmannen Hell Hofer har ett eget signum även om han nu gjort masskidnappningar av sångstilar.

BULLET väcker kärnan i heavy metal trots avsaknaden av originalitet. Rock n roll-himlen uppenbarar sig i spåren Rock n roll remedy, Roadking, och framförallt Dusk til dawn. Smaka bara på den uppviglande redogörelsen ”All night long, from dusk til dawn, were gonna paint the night red - were gonna loose our heads”!

Även om det mestadels är en gröt av de ovannämnda tre platsar Växjö-grabbarnas alster perfekt om sinnet är rätt. När sötman av bandets fartiga röj, bastanta självförtroende och den nostalgiska känslan får uppenbara sig för dig i all sin prakt. Heavy metal-skallar bör inte missa denna defender of the faith!

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/bulletsweden
Bolag: Black Lodge Records

THE BANNER – ”Frailty” ****

2008-10-06T13:28:00.007+02:00

New Jersey bandet hamrar Metalcore av 90-talssnitt, utan att för den sakens skull kännas passé eller tråkigt. Ett mörkare alster i genren var det länge sedan vi fick avnjuta, och till tonerna skapar jag i tankarna min egen musikvideo. Den innehåller en svartvit skildring av oljeskadade fåglar, kämpandes mot en säker undergång. En ganska målande beskrivning av hur bandet låter.

De 12 spår som trängs på Frailty stretar åt olika håll. Efter ett bluesdoftande intro och en minuts mörkt och långsamt malande i utsökta The Wolf är det igång på allvar. Breakdowns och andra NYHC-vibbar finns självklart och utöver tunggunget slänger bandet in en hel del snabbare och punkigare, nästintill grindiga partier.

I det senare finner jag en viss likhet med ett tidigt TOTALT JÄVLA MÖRKER, men självklart är THE BANNER betydligt mycket bättre än så, då deras mörka domedagskänsla upplevs som äkta.

Sångaren Joey Southside är rosenrasande på precis samma sätt som min gamle favorit Tim Singer (DEADGUY, KISS IT GOODBYE) och lyfter musiken till en ännu högre nivå. Att plattan begåvats med en riktigt krossande ljudbild, blir som bensin på elden och när sista spåret nått sitt slut är det bara att konstatera: Om man kunde omvandla känslan av att skära sig på ollonet med ett A4-ark till något bra, så är det den känslan THE BANNER förmedlar till lyssnaren.

Betyg: ****

Text: Manne Påhlsson
Bolag: Ferret Music

Länk: http://www.myspace.com/thebanner

VOLBEAT - "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" *

2008-09-30T19:31:00.002+02:00

Tredje släppet börjar riktigt lovande. Introspårets gitarr-plockande och slides drog minnet till vida väster slätter och mentalt djup. Men innan skivans hälft var kommen blev det, som Peter Harryson brukade yttra så målande; oliiidligt!

Danskarna beskriver sin musik med "Metallic pop ROCKNROLL with a touch of the 60's melodic tunes". Fast egentligen förkroppsligar albumet essensen av James Heatfields (METALLICA) mest skreviga sångmanéer. Redan i sjunde spåret We gör det pinsamma och vattniga innehållet situationen ohållbar. Deras desperata vilja av att slå brett daskar dig till irritation.

Låtarna fumlar sig fram i ett hopplock av alternativa och kommersiella musikupplägg. Men saken är den att kvartetten kan sina instrument och tekniken bakom komposition. Då finns det ingen ursäkt för att de väljer att låta som kopior. Att någon på allvar skulle kunna digga detta verkar lika avlägset som Pluto.

Skivan erbjuder i alla fall möjligheter att tillämpa överlevnadsstrategier. Som "Man måste ha det dåligt för att veta när man har det bra”. VOLBEAT slösar helt enkelt med tid som någon Idol-tvåa säkert hade använt bättre.

Betyg: *
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/volbeat
Bolag: Mascot

THE HAUNTED "Versus" *****

2008-09-25T14:29:00.006+02:00

Om 2004 års ”rEVOLVEr” var en frontalattack på samhället och efterföljaren ”The Dead Eye” en introvert och självlärande historia, är ”Versus” den logiska uppföljningen. Peter Dolving, Sveriges trasigaste frontman och med åsikt om det mesta, har på thrashtitanernas sjätte opus satt sig i centrum och blickat ut mot omvärlden. ”Versus” är individen mot samhället.

Har man ett brokigt förflutet av missbruk, sexuellt utnyttjande och även en kraftig släng av ADHD, kan det te sig logiskt att lyriken inte alltid förefaller positiv. ”Versus” är däremot inte lika becksvart som 2006 års inåtvända skapelse. Fan, jag tror till och med man kan skönja lite glada tongångar hos Sveriges kanske mest respekterade frontfigur. Lyssna bara på Little Cage; ”So this is the first time I’m not lying when I said I’m fine”. Dolvings terapi har gett utdelning!

Moronic Colossus ger mig precis den vänstervridna spark i skrevet jag behöver. Denna tvåtaktsdänga har alla element som gjort göteborgarna kända som en habilt rockande akt. Sedan händer det saker må jag säga. Skuld, en klagosång med delvis svensk text är kanske det mest uppfriskande bandet gjort. En härlig halvleksvila på skivan.

Som en upphittad länk mellan Ying & Yang; ”Versus” ligger och balanserar hårfint i gränslandet mellan de kontrasterna båda föregångarna utgjorde. Ännu mer dynamik har smugit sig in under huden och man hör tydligt tvillingarnas förkärlek till 80-talets TROUBLE. De nästan bluesinspirerande styckena Rivers Run och Iron Mask armbågar sig fram bland de direkta käftsmällarna.

Det kanske i särklass mest udda som THE HAUNTED gjort är avslutaren Imperial Death March. Ett primalt och repetitivt men ack så effektfullt riff maler genom denna avslutare som en illa balanserad sågklinga och lämnar mig tämligen mörbultad. Kan denna sludge/doom-pärla vara ett outforskat område för bandet?

”Versus” är en enstöring som inte köpslår med någon.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-25
Bolag: Century Media
Länk: www.the-haunted.com

SLIPKNOT ”All Hope Is Gone” ****

2008-09-19T11:48:00.003+02:00

Tårögda powerballader slåss om överlevnad med det hårdaste detta schizofrena niomannaband åstadkommit sedan monstersläppet ”Iowa”. ”All Hope Is Gone” är en blandfärs.

Snuff må vara den mest hjärtskärande ballad bandet skrivit. Någonsin. Vokalisten Corey Taylor river upp bröstkorgen och blottar sitt sargade hjärta för omvärlden. Och jag älskar det! Gematria: The Killing Name är en sex minuter musikalisk massaker; full av hat och spottloskor.

Å andra sidan verkar bandet må bättre idag än tidigare. Om detta beror på åtskilliga sessioner hos Dr. Phil eller större personlig mognad lämnar jag för vidare diskussion. Problemet är inte den mjuka sidan på ”All Hope Is Gone” utan midtempot och bristen på aggression i de hårdare kompositionerna. Dead Memories och Til’ We Die är lama stycken. Jag eftersöker den aggressionen som den industriflörtande Psychosocial eller det mördande titelspåret innehar. SLIPKNOT ska må psykiskt dåligt om du ska han en musikalisk fullträff. Nu inger bandet ändå ett uns av hopp och då blir det inte lika fulländat.

Mörkare tider närmar sig och med det höstdepressionen. Och då passar ”All Hope Is Gone” den svenska mentaliteten utmärkt.

Betyg: ****

Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-19

Bolag: Roadrunner Records

Länk: http://www.slipknot1.com/

TOTAL CHAOS – “Avoid All Sides” ***

2008-09-16T19:24:00.003+02:00

Riktigt så festligt vet jag inte om det är att lyssna på lite för tung tuppkams-punkrock, med ett avstannande och lite bakåtsträvande sound.

Problemet är att det som kunde göras i en studio igår, kan vilken klåpare som helst få till hemma i lägenheten, rent produktionsmässigt alltså. Att ”Avoid All Sides” är satt på tape hemma i basisten DeDes kokvrå betvivlar jag starkt, och varför skulle bandet medvetet sträva efter att låta skit?

Det är lite här skon klämmer. Jag tjatar gärna om ljud och produktion, men hävdar med bestämdhet att detta är en viktig del av en skivas trovärdighet. Det behöver inte låta bra, huvudsaken att låtmaterialet och ljudbilden fungerar tillsammans.

Det TOTAL CHAOS visar upp i låtväg håller fortfarande måttet. Man har varit en del av scenen sedan 1989 och har en egen identitet, med pogvänlig och testosteronosande punksväng, men ljudet känns på tok för mycket NY-hardcore för att skivans helhetsbild ska kännas klockren. Jag är lite obekväm, ungefär på samma sätt som att traskar runt i sprillans nya stålhättekängor. Men lugn, de inbitna fansen lär nog trots allt gå ut och kicka lyktstolpar för att slita in sina skodon, med TOTAL CHAOS i lurarna.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson

Bolag: People Like You Records
Hemsida: http://www.totalchaospunx.com/

Metallica - Death magnetic ***

2008-09-13T18:37:00.003+02:00

Varken trumslagaren Lars Ulrich eller gitarristen Kirk Hammet är kända för sina musikalisk färdigheter, så även denna gång. Men känslan som skivan väcker är långt ifrån de senast tjugo årens musicerande. För första gången rosslar och knarrar bandet på i otaliga tempoväxlingar som känns naturliga. Demonproducenten Rick Rubin har gjort underverk som så många gånger för tillskillnad från föregångaren Bob Rock som drog ner bandet i otaliga återvändsgränder trots att skivförsäljningen gick bra under nittio-talet.

Den musikaliska ansiktsskiftningen denna gång påminner om debutalbumet Kill em all som med sin frenesi är en milstolpe inom thrashmetall. Skivan bjuder på långalåtar där bandet lutar sig mot gitarrriffen och albumdebuterande bassisten Robert Trjillo, som utan tvekan är ett musikaliskt geni. Trots att låtar som The Judas Kiss och Cyanide ter sig som klumpiga i sina framförande utmanar de mina hörselgångar. Lekande lätt känns det som gruppen efter den briliant dokumentärfilmen "Some kind of monster" hittat harmoni och sprallighet. Ett styrke besked från hårdrockens svar på Fantomen. När Metallica släpper nytt, då lyssnar man.

Betyg: ***
Text: Daniel Robertsson
Länk: http://www.metallica.nu/
http://www.missionmetallica.com/

Tidigare publicerad i Situation Stockholm 2008

BRANT BJORK - Punk Rock Guilt ****

2008-09-08T22:53:00.003+02:00

Denna sjätte soloskiva spelades in i december 2005 och ryktena om varför den fått ligga osläppt är många. När du lyssnar på låtar som Lion One är steget inte så långt ifrån hans magiska verk 50 Million Year Trip (KYUSS, 1992). Det handlar egentligen inte om en viss stil eller genre. Det kvittar nämligen i vilken konstellation BRANT förekommer. Snubben levererar organisk rock varenda gång.

Titelspåret Punk Rock Guilt är däremot bottennappet, den tenderar att hålla sig till en upptrampad liten cirkel. För lite av det goda och för mycket av det tveksamma. Inte kass, men drar ner betyget när den känns menlös i sitt utförande.

I This Place (Just Ain't Our Place) kommer min hjälte tillbaka med fräschare melodier. Sådana som färdas med hår på armar och gungande huvud. Detsamma gäller i Born To Rock. En len, avslappnad pipa till den smittande texten. Kantad av mjuka gitarr och basslingor.

På "Punk Rock Guilt" finns samma variabler som du redan avgudar i resten av ökenrockarens mer än 20 delade diskografi. Den bär på en sorts mental frihet, som hämtad från gunget i det softa livet. Inget konstlat eller pretentiöst. BRANT BJORK personifierar det ärliga med rocken. Att det är en fusion. Att den bör användas för att fylla ett högre mål. Vilket? Det återstår att se.

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Bolag: Low Desert Punk
Releasedatum: 26/05/2008
Hemsida: www.myspace.com/brantbjork & http://www.brantbjork.com/

EVERGREY ”Torn” **

2008-09-05T18:30:00.003+02:00

Vid första genomlyssningen blev jag positivt förvånad av ”Torn” och skrev ned superlativ som ”storslaget”, ”episkt och ”kraftfullt”. Nu sitter jag här vid tionde genomlyssningen och får gott äta upp mina ord. Ett fan på Blabbermouth skriver att ”allt Tom S Englund tar i blir till guld”.

Nja, kattguld kanske…

För så här är det, ju mer jag lyssnar på EVERGREYs sjunde studioalbum, desto mer slätstruken finner jag den. Och det är detta som är mitt personliga problem med bandet; slätstrukenheten. För mig är det synonymt med bandnamnet. Grammisvinnare eller inte; jag skrapar på albumytan lika hetsigt som pensionärerna skrapar sina trisslotter och finner inget djup därunder.

Jag förstår inte vad som är fel? Jag vill verkligen gilla EVERGREY. Det är en bunt kompetenta musiker som skriver bra musik men jag kan inte frångå känslan av att bandet är urtrista. Inte heller bättrade bandet på denna känsla när jag bevittnade en lika tråkig vardagsspelning förra hösten.

Nu är inte allt dåligt faktiskt. Jag föredrar ”Torn” långt mer än den urvattnade föregångaren ”Monday Morning Apocalypse”. Samtidigt var bandet i behov av förnyelse då denna skiva spelades in. Detta nya opus präglas av elva spår som andas dynamik, progressivitet och tyngd. Däremot verkar bandet fortfarande leta efter sig själva och beskriver ”Torn” som en modern mix av ”In Search Of Truth” och ”Recreation Day”. Skivan borde kanske hetat ”In Search Of Evergrey”.

Just nu ger mig inte ”Torn” något annat än skön avslappning och bra bakgrundsmusik när jag sorterar mina CD-skivor.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-05
Bolag: Steamhammer/SPV
Länk: http://www.evergrey.net

VENOMOUS CONCEPT – ”Poisoned Apple” ****

2008-09-03T11:51:00.002+02:00

Gammal vänskap rostar aldrig, det kan Shane Embury (NAPALM DEATH) och Kevin Sharp (BRUTAL TRUTH) gå i god för. För snart 20 år sedan knöts en vänskap som lade grunden för vad VENOMOUS CONCEPT handlar om idag, frenetisk och pissförbannad Hardcorepunk med en dos Grindcore.

Att snacket om att lira in en platta tillsammans inte blev verklighet förrän 2004, är bara charmigt och ett gott tecken på att det ibland är bra att skynda långsamt.

Andra fullängdsvaxet är så äntligen här och veteranerna, vars sättning även inkluderar andra i sammanhanget välkända filurer i form av Danny Herrera (NAPALM DEATH) och hans namne, med efternamnet Lilker (BRUTAL TRUTH, NUCLEAR ASSAULT) sätter upp en rejäl käft! Det är inga duvungar vi snackar om här och trots att Emburys glesa mittbena idag är bredare än hans röv, så står sig ”Poisoned Apple” oerhört väl mot 2000-talets konkurrenter och bandet knäpper de flesta på näsan. Under en knapp halvtimme hinner man dela ut inte mindre än 17 onda sparkar i skrevet, vilket är precis lagom.

Jag känner framförallt att det är oerhört skönt med en vasst, skitig och illa polerad ljudbild när marknaden annars vimlar av ”lyxgrind” och överproducerade alster.

Betyg: ****
Text: Manne PåhlssonBolag: Century Media
Hemsida: http://www.myspace.com/venomousconcept

Rockharder-Reviews

ORBITER 500 - "XL"

DOLLHOUSE - "Can't Come Down" (Singel)

THE BRIMSTONE DAYS - "S/T"

MARULK - "Devils On A Stroll/Tvåhundra" EP-singel

Rockharder presenterar de 20 bästa albumen 2010!

ASTEROID - “II” *****

BLOWBACK - “Eight Hundred Miles” ****

MAC BLAGICK – "Ramadawn” ****

GLITTERTIND “Landkjenning” **

THE BLACK CROWES "Before the Frost/Until the Freeze" ****

V8 INTERCEPTOR (demo) ****

BRUTUS - "Brutus" *****

Sophie Linders bästa album 2009

Benny Nilssons bästa album 2009

Tomasz Swiesciaks bästa album 2009

Magnus Engvalls bästa album 2009

Manne Påhlssons bästa album 2009

Mats Rydströms bästa album 2009

Banesa Martinez's bästa album 2009

Daniel Robertssons bästa album 2009

Rockharder - 2009 års bästa album topp-15

WOLFMOTHER – ”Cosmic Egg” ***

JULIETTE LEWIS AND THE NEW ROMANTIQUES - “Terra Incognita” ****

THE BLACK DAHLIA MURDER "Deflorate" ****

FUZZ MANTA - "Smoke Rings" *****

BABY WOODROSE - "S/T" ****

THE TELSTAR SOUND DRONE - Demo/EP *****

SPIRITS OF THE DEAD - "S/T" ****

MELAINA - "S/T" ***

And you will know us by the trail of dead "the century of self" **

GOD DETHRONED – Passiondale ***

TRUCKFIGHTERS - "Mania" *****

Wolves in the throne room - *black cascade" *

Nashville Pussy "From hell to texas" **

CHIMAIRA "The Infection" ***

the Black Lips "200 million thousand" ****

DARKANE "Demonic Art"

KEBNEKAJSE - "Kebnekajse" ****

The Black Box Revelation ***

OLIVER WEERS – Get Ready *

KAMCHATKA – “Volume III” ****

HATESPHERE "To The Nines

Brutal Truth - Evolution Through Revolution ***

IRRBLOSS – Bloodline ***

ONE HOUR HELL – Product Of Massmurderer ***

Letzte Instanz - Schuldig *

MASTODON "Crack The Skye" ****

Martin Schaub - Leaving the circus *

Silverlane - My inner demon *

UNION SQUARE - Making Bets In A Burning House**

NERVOUS NELLIE - Ego & the id ****

Joe Bonamassa - the Ballad of John Henry *

RUMPELSTILTSKIN GRINDER – Living For Death, Destroying The Rest ***

Silver – Wolf chasing wolf ****

Twiggy Frostbite - Through fire ***

Sleeping dervish - S/T

DOLLHOUSE - Rock 'N Roll Revival *****

Eldritch - Live quake *

SIX FEET UNDER – Death Rituals **

1st LIBERATION - "I got the right to lose my mind" ****

BRUTUS - "S/T" *****

BORN FROM PAIN – Survival **

ASVA – ”What You Don´t Know Is Frontier” ****

ALIX - "Good 1" ****

DEATHSTARS "Night Electric Night

Crucified Barbara – Til death do us party

ABRAMIS BRAMA - "Live!" ****

Anders Norgren bästa album 2008

Chribbe Surskägg bästa album 2008

Benny Nilsson bästa album 2008

Henrik Engvall bästa album 2008

Magnus Engvall bästa album 2008

Mats Rydström bästa album 2008

Daniel Robertsson bästa album 2008

Manne Påhlsson bästa album 2008

Tomasz Swiesciak bästa album 2008

Banesa Martinez bästa album 2008

Rockharder 20 topp 2008

BLOWBACK - “Morning wood” ****

Wolves in the throne room - black cascade"