lördag 9 februari 2013

KAMCHATKA - Intervju, del 2


Idag är det världspremiär för KING HOBO i liveformat, kl 14, på Bengans skivbutik i Göteborg och på kvällen spelar bandet dessutom på Sticky Fingers. Därför kommer här en hittills opublicerad intervju från november 2011 med bland andra Thomas Juneor Andersson och Per Wiberg, två av spelmännen i KING HOBO.



Per Wiberg och Thomas Juneor Andersson

Per Wiberg, främst känd från OPETH och SPIRITUAL BEGGARS, kommer in i rummet. Ikväll har han gästat KAMCHATKA på Sing Along Song med sin orgel. Han har dessutom formgett omslagen till KAMCHATKAs fyra album. Thomas lämnar oss en stund.
Hur kommer det sig att du gjort alla omslagen?
- Vi känner varann. Till första släppet tyckte jag inte att skivbolaget var bra på omslag. Så jag ville kolla om jag kunde göra något som kunde bli coolt. Dessutom är det roligare att göra saker ihop. Det blev det röda omslaget med berg och de tre fåglarna. Jag hade en idé om en natur-vibb och hämtade också inspiration från MARAVISHNU ORCHESTRAs "Birds On Fire."


Har du någon favorit på nya skivan?
- M-hm, många. Titellåten jävligt mycket. Den har en ny smak av bandet och så är en upptempolåt.


Att albumet hade en titel denna gång och inte en siffra, påverkade det dig till att välja totempålar till den nya skivans omslag?
- Det var ett annat tänk. Jag kom ihåg en bild jag tagit på totempålar och fick en idé som funkade bra med albumtiteln. Det är kul att KAMCHATKA vill hålla kvar i stilen på omslagen. Jätte-kul, förstärker Per. - Jag tycker det är superkul att göra dem.



Hur har du jobbat fram omslagen?
- Till dessa omslag har jag jobbat i Illustrator och Photoshop, men jag brukade "klippa & klistra" posters förr. Jag älskar att hålla på men jag har varit upptagen med Opeth i många år.


Vad inspirerar dig i det visuella skapandet?
- Vad som, men mest musikrelaterat. Det hjälper till, jag får idéer av det.

Mellan 1996-2002 har Per varit aktiv i MOJOBONE, där även kvällens gäst-trummis Aaron ingått.
Hur skiljer sig alla dina olika projekt åt?
- Jag vet inte, jag tänker inte mycket på det. Det är mer att det handlar om vem man spelar med. Förutom MOJOBONE har jag spelat ihop med Thomas länge, i olika grupper. Jag har hållit med metal, hårdrock, punk och blues. Blir lite som det blir. Det är väl också själva charmen. Och sen så skiljer det sig med instrumenten. Det är orgel när jag till exempel spelar med CLUTCH, coola riff och svängar.

Thomas kommer tillbaka in i rummet och lyssnar färdigt vartefter han kärleksfullt utbrister ...
- Utan Per hade jag inte stått nånstans på den här planeten! Det är min fru, barnen och min partner, Per, som gör mig sugen på livet. Härligt! Och mer tok ska det bli.

Vad händer härnäst för KAMCHATKA?
- I februari kanske vi är ute och spelar med MOJOBONE. Vi har en ny bokningsagentur i Tyskland, Jazzhaus Booking. Vi åkte på The Brew-turnén i Tyskland vilket var en succé för oss! Publiken var en annan än vi är vana vid, medelåldern var högre och vi fick en mängd givande kommentarer varje dag. I år så blir det festivalsommar och därpå en stor höstturné i Tyskland, Schweiz och Österrike.

Hur blir det med andra sidan Atlanten?
- CLUTCH vill ta över oss, säger Thomas och ler.


I maj tog Thomas emot ett stipendium, "Framtidens gitarrister", från Albin Hagströms minnesfond.
Hur var det att ta emot priset?
- Per var med och lirade på konserten på Hotel Rival i Stockholm. Det var min högsta önskan, att Per skulle ackompanjera det svenska arrangemanget jag skulle spela. Det var nervöst, säger Thomas.
- Det var mer folkmusik än rock. En uppspelning, inte en spelning. Som en klassisk konsert, flikar Per in.
- Det var sittande publik med slips och knut, ler Thomas.
- Medan man spelar upp ska lyssnarna förstå varför man fått priset. Det är en helt annan vinkel än på en spelning där man spelar för att folk ska delta. På konserten var det inte samma sorts "ge och ta", förklarar Per.

Kan du berätta mer om din musikaliska resa?
- Från tidig ålder körde jag på två paralella körbanor, förklarar Thomas. Från folkmusik till fransk vals, samtidigt som jag spelade JOHNNY WINTER till CREAM. Det var inte förens i KAMCHATKA jag kunde kombinera de två grejerna. Nu är jag superstolt och glad. Jag har fått ägna mig åt musiken sedan 1989, heltidspel.
- Det är ju en fantastisk musiker!, säger Per och tittar menande på Thomas först och sedan mig. - Man tänker wow.
- Något jag bär med mig är min första rockupplevelse. Nu är det ballt, understryker en upprymd Thomas. - Det är 1990 och blues-rock bandet SKY HIGH är förband till CHUCK BERRY! Vid 7 års ålder hade jag
bestämt mig för att bli världens bästa gitarrist och det var SKY HIGHs Clas Yngström som var min förebild. När jag senare såg Per spela rockade det på ett sätt jag inte sett tidigare. Jag hade bara hört honom på skivor. Två år senare ser jag Per gå förbi på ett gig och får två månader senare frågan om att spela i ett boogie-blues band i Borlänge, ROCKING BOOGIE BAND. Per är en av mina stora händelser. Jag hade visserligen varit med i blues-rock trios och så tidigare, men här var det annorlunda. Att se upp till något stort och sedan få delta! Det var något jag tyckte var fruktansvärt häftigt, berättar Thomas. För mig är han en ledsagare, en fyr, en mentor. För mig är det så. Det kommer alltid att vara så. Han har gett mig kraft och ork. En sorts livsgemenskap. Det är främst han och gitarrläraren Göran Dalgren som har gjort mig till den musiker jag är.


Avslutningsvis vill jag gratulera dig till din egen designade gitarr-modell från Ibanez, Beard Bender!
- Tack, ler Thomas. Det är enkelhet, less is more. Har man hjärta behövs inget mer om man älskar de enkla sakerna i livet. Att man får bejaka de saker som betyder något just nu.





Text & foto: Banesa Martinez

Inga kommentarer: