lördag 9 februari 2013

KAMCHATKA - Intervju, del 2


Idag är det världspremiär för KING HOBO i liveformat, kl 14, på Bengans skivbutik i Göteborg och på kvällen spelar bandet dessutom på Sticky Fingers. Därför kommer här en hittills opublicerad intervju från november 2011 med bland andra Thomas Juneor Andersson och Per Wiberg, två av spelmännen i KING HOBO.



Per Wiberg och Thomas Juneor Andersson

Per Wiberg, främst känd från OPETH och SPIRITUAL BEGGARS, kommer in i rummet. Ikväll har han gästat KAMCHATKA på Sing Along Song med sin orgel. Han har dessutom formgett omslagen till KAMCHATKAs fyra album. Thomas lämnar oss en stund.
Hur kommer det sig att du gjort alla omslagen?
- Vi känner varann. Till första släppet tyckte jag inte att skivbolaget var bra på omslag. Så jag ville kolla om jag kunde göra något som kunde bli coolt. Dessutom är det roligare att göra saker ihop. Det blev det röda omslaget med berg och de tre fåglarna. Jag hade en idé om en natur-vibb och hämtade också inspiration från MARAVISHNU ORCHESTRAs "Birds On Fire."


Har du någon favorit på nya skivan?
- M-hm, många. Titellåten jävligt mycket. Den har en ny smak av bandet och så är en upptempolåt.


Att albumet hade en titel denna gång och inte en siffra, påverkade det dig till att välja totempålar till den nya skivans omslag?
- Det var ett annat tänk. Jag kom ihåg en bild jag tagit på totempålar och fick en idé som funkade bra med albumtiteln. Det är kul att KAMCHATKA vill hålla kvar i stilen på omslagen. Jätte-kul, förstärker Per. - Jag tycker det är superkul att göra dem.



Hur har du jobbat fram omslagen?
- Till dessa omslag har jag jobbat i Illustrator och Photoshop, men jag brukade "klippa & klistra" posters förr. Jag älskar att hålla på men jag har varit upptagen med Opeth i många år.


Vad inspirerar dig i det visuella skapandet?
- Vad som, men mest musikrelaterat. Det hjälper till, jag får idéer av det.

Mellan 1996-2002 har Per varit aktiv i MOJOBONE, där även kvällens gäst-trummis Aaron ingått.
Hur skiljer sig alla dina olika projekt åt?
- Jag vet inte, jag tänker inte mycket på det. Det är mer att det handlar om vem man spelar med. Förutom MOJOBONE har jag spelat ihop med Thomas länge, i olika grupper. Jag har hållit med metal, hårdrock, punk och blues. Blir lite som det blir. Det är väl också själva charmen. Och sen så skiljer det sig med instrumenten. Det är orgel när jag till exempel spelar med CLUTCH, coola riff och svängar.

Thomas kommer tillbaka in i rummet och lyssnar färdigt vartefter han kärleksfullt utbrister ...
- Utan Per hade jag inte stått nånstans på den här planeten! Det är min fru, barnen och min partner, Per, som gör mig sugen på livet. Härligt! Och mer tok ska det bli.

Vad händer härnäst för KAMCHATKA?
- I februari kanske vi är ute och spelar med MOJOBONE. Vi har en ny bokningsagentur i Tyskland, Jazzhaus Booking. Vi åkte på The Brew-turnén i Tyskland vilket var en succé för oss! Publiken var en annan än vi är vana vid, medelåldern var högre och vi fick en mängd givande kommentarer varje dag. I år så blir det festivalsommar och därpå en stor höstturné i Tyskland, Schweiz och Österrike.

Hur blir det med andra sidan Atlanten?
- CLUTCH vill ta över oss, säger Thomas och ler.


I maj tog Thomas emot ett stipendium, "Framtidens gitarrister", från Albin Hagströms minnesfond.
Hur var det att ta emot priset?
- Per var med och lirade på konserten på Hotel Rival i Stockholm. Det var min högsta önskan, att Per skulle ackompanjera det svenska arrangemanget jag skulle spela. Det var nervöst, säger Thomas.
- Det var mer folkmusik än rock. En uppspelning, inte en spelning. Som en klassisk konsert, flikar Per in.
- Det var sittande publik med slips och knut, ler Thomas.
- Medan man spelar upp ska lyssnarna förstå varför man fått priset. Det är en helt annan vinkel än på en spelning där man spelar för att folk ska delta. På konserten var det inte samma sorts "ge och ta", förklarar Per.

Kan du berätta mer om din musikaliska resa?
- Från tidig ålder körde jag på två paralella körbanor, förklarar Thomas. Från folkmusik till fransk vals, samtidigt som jag spelade JOHNNY WINTER till CREAM. Det var inte förens i KAMCHATKA jag kunde kombinera de två grejerna. Nu är jag superstolt och glad. Jag har fått ägna mig åt musiken sedan 1989, heltidspel.
- Det är ju en fantastisk musiker!, säger Per och tittar menande på Thomas först och sedan mig. - Man tänker wow.
- Något jag bär med mig är min första rockupplevelse. Nu är det ballt, understryker en upprymd Thomas. - Det är 1990 och blues-rock bandet SKY HIGH är förband till CHUCK BERRY! Vid 7 års ålder hade jag
bestämt mig för att bli världens bästa gitarrist och det var SKY HIGHs Clas Yngström som var min förebild. När jag senare såg Per spela rockade det på ett sätt jag inte sett tidigare. Jag hade bara hört honom på skivor. Två år senare ser jag Per gå förbi på ett gig och får två månader senare frågan om att spela i ett boogie-blues band i Borlänge, ROCKING BOOGIE BAND. Per är en av mina stora händelser. Jag hade visserligen varit med i blues-rock trios och så tidigare, men här var det annorlunda. Att se upp till något stort och sedan få delta! Det var något jag tyckte var fruktansvärt häftigt, berättar Thomas. För mig är han en ledsagare, en fyr, en mentor. För mig är det så. Det kommer alltid att vara så. Han har gett mig kraft och ork. En sorts livsgemenskap. Det är främst han och gitarrläraren Göran Dalgren som har gjort mig till den musiker jag är.


Avslutningsvis vill jag gratulera dig till din egen designade gitarr-modell från Ibanez, Beard Bender!
- Tack, ler Thomas. Det är enkelhet, less is more. Har man hjärta behövs inget mer om man älskar de enkla sakerna i livet. Att man får bejaka de saker som betyder något just nu.





Text & foto: Banesa Martinez

KAMCHATKA - Intervju, del 1


Idag är det världspremiär för KING HOBO i liveformat, kl 14, på Bengans skivbutik i Göteborg och på kvällen spelar bandet dessutom på Sticky Fingers. Därför kommer här en hittills opublicerad intervju från november 2011 med bland andra Thomas Juneor Andersson och Per Wiberg, två av spelmännen i KING HOBO.

        

Efter kvällens konsert på Kulturbolaget i Malmö som förband till amerikanska Clutch, hängde jag med Thomas till logen för att snacka om nya KAMCHATKA-skivan, stipendiet från Albin Hagströms minnesfond och den stora gemenskapen med Per Wiberg. Men förutom gitarristen och sångaren Thomas fick jag också byta ett par ord med basisst och sångare Roger Öjersson, kvällens stand in-trummis Aaron och gästspelaren på orgel, självaste Per Wiberg.

På vägen upp till Kulturbolagets andra våning berättar Thomas att Tobias Strandvik inte spelar trummor på denna turné eftersom han precis blivit pappa.
- Tobbe kollade i Göteborg tidigare i veckan, säger Thomas och vänder sig om och ler.


Vi sätter oss på motsatt sida i sofforna vid fönstrena, med bordet mellan oss.
Hur hittade ni inspiration till nya skivan "Bury Your Roots"?
- Vi gör musik hela tiden som måste tas om hand om. Efter det första urvalet till nya skivan hade vi ett 15-tal låtar att välja mellan. Vi kan inte låta bli att göra fler låtar. Vi älskar att spela, stå på scen och skapa.


Roger kommer in logen sätter sig ner.
Hur utmärker sig den nya skivan "Bury Your Roots"
- Den är rakare och tydligare, svarar båda.
- Djupare dalar och toppigare toppar, säger Roger och ler brett. - Det tar ett tag att hitta sig som grupp. På första skivan kom vi från olika parter. Nu har vi mer självförtroende och står stadigare på jorden. Det är det vi själva och andra tycker om, det är så det kan bli tydligt.
- Mer och mer saker har skett och vi har fler som lyssnar. Vi ser ser det som att vi blir påverkade av det vi får uppleva, säger Thomas.
- Som grupp, på en egen resa, fyller Roger i. - Man växer ihop och med tid blir det lättare att läsa varandra.

I de tidigare albumen har ni haft egna versioner av andras låtar, senast Whipping Post med ALLMAN BROTHERS BAND. Varför blev det ingen cover på det nya albumet?
- Vi tyckte att vi hade en stark platta med det vi hade, det blev ingen plats.


Vilka blev det ikväll?
- Space Girl Blues med DEVO, svarar Roger och Thomas. - Jag blir full i fan av att lira den!, skrockar Thomas. Vi spelade den och så Whipping Post, med Jean-Paul Gaster (CLUTCH) på trummor.

Stand in-trummisen Aaron kommer in och hälsar.
Hur var det att lära sig låtarna inför turnén?
- De var lätta att lära in, det löste sig. De jobbigare var Sing Along Song och Before Things Get Rough. Lättast var Breathe, den gillar jag att spela.

Hur känner du de här killarna?
- Vi spelade ihop i ROCKING BOOGIE BAND. I Dalarna när jag var i 17-års åldern, säger Aaron och låter hemlighetsfull.

Hur kommer det sig att ni använde er av en såg i låten
Bye Bye Mind's Eye?
- Rogers melodi sökte efter ett sound, den behövde ett spöklikt instrument, säger Thomas. - Det är Daniel Norgren som spelar, han undrade om vi inte skulle testa skräck. Han är en fantastisk spelman och vi har tidigare snackat om att göra något ihop. Dessutom är han visserligen en spelman vi tycker väldigt mycket om.

Vad säger du om det förtjusande slide solot på Bury Your Roots?
- Det var kul! Det är inte helt självklart att ett slide solo ska komma i den låten.

Hur bestämde ni innehållet och ordningen i skivan?
- Det är ett landskap man bygger. Med olika parametrar att förhålla sig till. Vi tänker i melodier. Allt är inte alltid planerat. Och så snackar vi ju med varann under tiden. Det handlar om att tentaklera så långt ut att man träffar längst in. Liv, kärlek och sorg. Att spilla ut det i toner.

Vilken låt skulle ni rekommendera för nya lyssnare?
- Before Things Get Rough, säger Thomas efter att ha funderat en liten stund. Det är soft, blues och så har den har ett hårt psykat parti. Den drar iväg.
- TV Blues, Perfect och Berfore Things Get Rough, flikar Roger snabbt in och Thomas håller med om tilläggen.

Vad utmärker nya skivan?
- Det är riffande och rock blues rakt ut, säger Thomas.

Hur är det att skriva låtar, blir det utelämnande?
- Man går in i rollen, försöker föreställa sig hur det kan vara. Som att spela teater, säger Roger.
- Har jag ett behov, uppåt eller neråt, så gör jag det. Det kvittar vad andra tycker. Att få lätta mitt hjärta, berättar Thomas.
- Eller hur, man vill berätta, säger Roger.
- Rent språkmässigt är det ju ett val i hur man väljer att berätta. Med en twist? Bittert eller sött? Gravallvarligt? Och samtidigt ska det underhålla, understryker Thomas.

Kan du berätta om TV Blues?
- Jag hatar TV. Eller ja, jag ogillar kraftigt kommersiell television. Den är matad med så mycket piss. Låten handlar om en person som köper en TV efter att säljaren försäkrat att han inte kommer att vilja lämna tillbaka den. Och det blir fel så att säga. Det är en låt med ett allvarligt tema fast med en humoristisk aproach. Jag hade jätte-kul när jag gjorde den. Satt och fnittrade vid köksbordet, säger en nöjd Thomas och fortsätter. - Den där bluesiga är självupplevd. Det tog 5 minuter skriva texten till Good Night. Jag hade ett behov att skriva de raderna. Den handlar om en kväll med bira, och för mycket bira på det. Låten beskriver berusningen och sedan sorgen över mitt beteende. När allt var så bra innan. Och sen, ut i kylan, god natt! Musiken till det förstärker också känslan. Jag har en hustru sedan 12 år, så jag blir aldrig privat. Men jag kan bli närgången med mig själv till den gränsen.




Text: Banesa Martinez