torsdag 27 maj 2010

MAC BLAGICK – "Ramadawn” ****





Ytterligheter lockar fram surkärringen i mig. På sitt debutalbum visade MAC BLAGICK prov på stor potential med sin klassiska hårda rock med konturer av funk och psykedelia. En handfull låtar var strålande medan några var outhärdliga. När nu stockholmskvartetten återvänt är det tre spår som får mig att undra “Vad i helvete?”.

De usla spåren skär sig mot skivans övriga innehåll. Som gnälliga Robin Hood och överexperimentella Looking For Love. När Serbian Woman håller sig vid den tillåtande stranden har albumets pärlor sedan länge simmat ut till trampolinen. Allt detta ger sken av en respektlös inställning till MAC BLAGICKs originella kärna.

Men varför nära argbiggan i mig när jag kan orda om de åtta pärlorna? Hisnande landskap med ståtliga gitarrer, dova skuggor i leken mellan bas och trummor - och till slut en röst som skulle göra vilken skrikig hårdrockare som helst grön av avund. Till skillnad mot debuten är sångharmonierna på denna giv coola och konsekventa i relation till musiken.

Bäst är Ravenheart. Där tar sången plats med en färgsprakande fjäderskrud tillsammans med gitarren som förkroppsligar MAC BLAGICK. Låten har allt från drama, grym perkussion, övertygande sång, stolt bas, omtumlande gitarrspel och till sist en lyrik som känns ända in i själen.

Ramadawn” verkar vara ämnad för inre reflektion och seriös avnjutning. Istället för att vara en accessoar till råfylla och töntig kommersiell hårdrockspub. Och man kan ju inte annat än bli euforisk när MAC BLAGICK väljer att avsluta sitt andra album med Dark Surprise. En struttande och lekfull dänga som, för att citera Baloo, “Kittlar dödskönt i kistan”!





Betyg: ****

Text: Banesa Martinez
Line-up: Kristoffer Widman (trummor), Karl Sjödin (bas), Nils Ekblad (gitarr) & Martin Wiberg (sång).
Bolag: Glen Ghost Records


Inga kommentarer: