torsdag 27 maj 2010

MAC BLAGICK – "Ramadawn” ****





Ytterligheter lockar fram surkärringen i mig. På sitt debutalbum visade MAC BLAGICK prov på stor potential med sin klassiska hårda rock med konturer av funk och psykedelia. En handfull låtar var strålande medan några var outhärdliga. När nu stockholmskvartetten återvänt är det tre spår som får mig att undra “Vad i helvete?”.

De usla spåren skär sig mot skivans övriga innehåll. Som gnälliga Robin Hood och överexperimentella Looking For Love. När Serbian Woman håller sig vid den tillåtande stranden har albumets pärlor sedan länge simmat ut till trampolinen. Allt detta ger sken av en respektlös inställning till MAC BLAGICKs originella kärna.

Men varför nära argbiggan i mig när jag kan orda om de åtta pärlorna? Hisnande landskap med ståtliga gitarrer, dova skuggor i leken mellan bas och trummor - och till slut en röst som skulle göra vilken skrikig hårdrockare som helst grön av avund. Till skillnad mot debuten är sångharmonierna på denna giv coola och konsekventa i relation till musiken.

Bäst är Ravenheart. Där tar sången plats med en färgsprakande fjäderskrud tillsammans med gitarren som förkroppsligar MAC BLAGICK. Låten har allt från drama, grym perkussion, övertygande sång, stolt bas, omtumlande gitarrspel och till sist en lyrik som känns ända in i själen.

Ramadawn” verkar vara ämnad för inre reflektion och seriös avnjutning. Istället för att vara en accessoar till råfylla och töntig kommersiell hårdrockspub. Och man kan ju inte annat än bli euforisk när MAC BLAGICK väljer att avsluta sitt andra album med Dark Surprise. En struttande och lekfull dänga som, för att citera Baloo, “Kittlar dödskönt i kistan”!





Betyg: ****

Text: Banesa Martinez
Line-up: Kristoffer Widman (trummor), Karl Sjödin (bas), Nils Ekblad (gitarr) & Martin Wiberg (sång).
Bolag: Glen Ghost Records


söndag 9 maj 2010

GLITTERTIND “Landkjenning” **






Detta är duons fjärde fullängdare sedan starten 2001. Deras folkmetal med en touch punk är bitvis förtrollande men lika plötsligt blir jag sömnig. Inte för att musiken är för långsam - men för att stilarna skiljer sig så i stämning, tryck och form. Det blir för många sidor att förhålla sig till. Den röda tråden blir istället otydlig genom hela alstret.


Något GLITTERTIND inte saknar är “cojones”. Att gå sin egen väg och satsa på sin folkmetal är bevis nog. Därtill bemästrar bandet de olika stilarna och drar dem till sin spets. Från vikingasång med kraft, havsskum och doft av mjöd. Förbi metal med hårt slutna ögon och knogar som vitnar. Till andaktiga melodiösa bitar som sätter dig i skymningslandet mellan visa och oskuldsfylld folk.

Från och med femte spåret dyker en promotionröst upp med jämna mellanrum. Jag vet inte om jag ska gråta eller bli förbannad. Vad är det för ärthjärna som slaktar en kreation på det sättet – oavsett antalet finniga tonåringar som bränner låtarna vidare – bör inte musiken få värdig behandling? Hur man än vrider och vänder på det så förstör det faktiskt helhetsupplevelsen.

"Landkjenning's" vikinga metal går inte hem hos mig. De olika snuttarna skär sig så att helheten blir en bizarr värld där verkligheten knappt hinner sätta sig innan den byts ut igen. Dessa norrmäns recept är intressant - men stillar inte min hunger på något vis!



Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/glittertind
Lineup: Torbjørn Sandvik - (sång & gitarr) och Geirmund Simonsen (trummor, bas, dragspel, orgel & programmering).
Bolag: Napalm Records