fredag 27 november 2009

JULIETTE LEWIS AND THE NEW ROMANTIQUES - “Terra Incognita” ****






Natural Born Killers, From Dusk Till Dawn och Kalifornia, ja JULIETTE LEWIS' bedrifter på bioduken är många. Med kompbandet THE LICKS och albumet ”Four on the Floor” fick hon sitt bejublande genombrott 2006. Men denna gången återvänder hon med ett annat band. Anledningen ska visst vara att hon inte tyckte att kreativiteten och gränserna längre flödade med THE LICKS. Istället har hon utforskat nya marker där ledord som groove och psykedelia fått bestämma riktning på resultatet.

Producent på denna nya giv är Omar Rodriguez Lopez (gitarrist i THE MARS VOLTA) som verkligen har satt sin prägel på albumet. Resultatet är en ambient och progressiv känsla. Lyssna på Junkyard Heart och upplev Omars riviga energi. Eller Female Persecution, ett reciterande stycke med en hypnotiserande förmåga.

Juliette har vänt catchigheten ryggen och istället trätt in i okänt landskap, som albumets titel indikerar. Rösten är själsligt blottande men med en släggas slagkraft. Den skvallrar om självupplevt himmel, helvete, gråt, tröst, misstag och mognad. Hennes lyrik blir därför ingen kliché.

Under mina många resor genom ”Terra Incognita” stelnar jag ofta till. Visst är det ibland trevande och Bambi-skakigt när Juliette låter skör, till exempel i Suicide Dive Bombers. Men skivan är smart och som skapt för lång hållbarhetstid. Är du som jag och föredrar en öppen själ framför glossiga förpackningar, kommer även du trilla dit.

Censurera inte dina öron från denna dam!



Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.myspace.com/juliettelewis
Bolag: Roadrunner Records


tisdag 17 november 2009

THE BLACK DAHLIA MURDER "Deflorate" ****

Oj så fel man kan ha. Jag vågar inte ens läsa min nedskrivning av jänkarnas förra släpp "Nocturnal". Jag nöjer mig bara med att säga att jag inte hade någon större koll på bandet och skrev recensionen i all sin hast. Ska någon rättvisa skippas denna gång behövs bättre koll på gruppen. Och det har jag nu.

Det är lustigt hur man kan ändra en så pass tvär uppfattning om ett band. Och deras skivomslag. För det var faktiskt det konstnärliga omslaget som var anledningen till att jag överhuvudtaget brydde mig upp att kolla upp bandet igen. Jag hade ju redan skrivit ned dem. Det IRON MAIDEN-ska konststycket fångade min uppmärksamhet direkt (tänk er en morbidare version av "Powerslave" och ni fattar) och speglar tydligt vad bandet vill säga med "Deflorate". Många är de som vill säga att THE BLACK DAHLIA MURDER är ett AT THE GATES för 2000-talet. Jag har aldrig riktigt förstått denna jämförelse utan går hellre så pass långt att säga att bandets musik är en utflippad och extremare version av just IRON MAIDEN. Förvisso, är detta death metal, om än med otroligt mycket fler melodiska utsvävningar där episka gitarrleads och solon för mina tankar till en svunnen era cirka 20 år bakåt i tiden. Då svensk döds erövrade världsherraväldet.

THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band som jag precis vill ha det; talangfulla killar som slås om att få visa upp sig över hela skivan, brutala som en romersk soldat, tunga som en svensk lagbok men med så pass mycket självdistans till sig själva och musicerandet att det inte kan slå fel. Egentligen borde jag inte gilla detta då musik som enbart baseras på bpm och där sångaren låter som en kåt och pilsk chihuahua inte går hem hos mig. Men Trevor Strnads alternerande mellan bottenlösa ljudliga avkommor och falsettliknande growl skapar en skön balans och variation i sången jag bara kommit att älska. Singeln Necropolis är ett tydligt exempel på detta. Kolla även in videon så förstår ni vad jag menar med självironi. Med sköna låttitlar som Denounced, Disgraced och Christ Deformed kittlar bandet mig på precis rätt ställe och jag kan inte sluta lyssna på "Deflorate".

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: ****
Bolag: Metal Blade