måndag 25 maj 2009

GOD DETHRONED – Passiondale ***


De har hängt med länge nu, holländarna i GOD DETHRONED. I snart 20 år har bandet släppt skivor innehållande mestadels jämn och kvalitativ Death Metal, med stänk av den mörkare sidan. Aldrig har det ordentliga genombrottet fallit riktigt fullt ut, men det har heller aldrig blivit platt pannkaka.

Kronjuvelen ”Ravenous” (2001) är en milstolpe i bandets historia, delvis tack vare fantomtrummisen Tony Laureanos medverkan, och kommer aldrig petas ned från piedestalen av bandet själv, men nya ”Passiondale” känns i alla fall som en god konkurrent mot det nederländarna presterat på senare år.

Skivan, vars lyrik behandlar första världskriget ur en objektiv åskådares ögon är bäst när det trampas på gaspedalen och den typiska GOD DETHRONED-känslan, med Henri ”The Serpent King” Sattlers riviga och något utdragna sång svävar över musiken. Givetvis finns det utrymme för gnällspiken också, och tro mig det är inte helt obefogat!

Det är av tre anledningar helt ofattbart att bandet väljer att blanda in vanlig sång mellan dödsrosslingarna:
1: Det låter skit.
2: Det är töntigt.
3: Det kommer inte att tillföra några nya, unga och lättflirtade fans som vill tapetsera sina pojk/flickrum med poster där bandets nunor står i fokus.

Betyg ***
Text: Manne Påhlsson
Länk: http://www.myspace.com/villavampiria

onsdag 20 maj 2009

TRUCKFIGHTERS - "Mania" *****


Till sitt andra album, "Phi" (2007), hade Örebroarna utvecklats i ljusets hastighet från debutalbumets rätt plottriga och trevande ljudkompott till en futuristisk fuzz rock. På det tredje släppet är nu soundet och signumen än mer renodlade och tveklösa.

Om föregångaren var ett musikaliskt ode till jazztobaken med sina tunga och dova spår är “Mania” pionjär åt moder jords ogräs. Ett naturligt och sinnesvidgande alster med dynamiska kompositioner. Som det åttonde och avslutande spåret Blackness. Där är instrumentens dans en trefaldig njutning; smakfull, kraftfull och själfull. Det gör mig fullständigt upprymd!

I ett försök att belysa det tveksamma med senaste skapelsen är det att Ozos stämma stundtals låter som Jocke Bergs (KENT) lealösa.

Med hela 13 minuter tar Majestic stor plats på albumet. Ett välförtjänt utrymme som får mig att baxna av välbehag när mullrande instrument tornar sig uppåt med hjälp av mina högtalare. Efterföljande Monster är ett bedårande och djärvt spår. Med sin framträdande akustiska gitarr och härliga stämning tar den snabbt plats som det självklara ljudspåret till sommaren 2009.

När skivor som "Mania" får fritt spelrum känns livet fulländat. Ge dig hän du med!


Text: Banesa Martinez
Skivbolag: FUZZORAMA Records
För dig som gillar: FU MANCHU, TOOL…
Release: 22 maj

måndag 18 maj 2009

Wolves in the throne room - *black cascade" *

Med skivans konvolut i handen står jag något fundersam och vill inte riktigt erkänna för mig själv vad den innehåller. En gammaldags text pryder en drömsk bild som föreställer en mänsklig form av sagan om ringens Gollum.. Vilket bara kan betyda metal, denna gången den vidrigaste form av dom alla, nämligen black metal!


Största delen av låtarna är helt instrumentala, en tjock dubbeltramps tråd ligger oväntat som grund hela skivan igenom, så pass snabbt att jag knappt kan urskilja om det är baktakt eller inte, vilket jag antar att dom skulle ta som en komplimang. Gitarristen tar en paus största delen av låtarna då han låter en slagborr gå lös med ett plektrum på strängarna. 


Hur svårt kan det vara att plöjja igenom 4st black metal låtar tänkte jag, tills jag märkte att dom var 10 till 15 minuter långa. Ett par vänner till mig har just ett blackmetal band. Dom gör en låt om dagen och lägger mest tid på att spela in roliga videos, en av dom springer runt i skogen, en annan blir mördad på en toalett och skvätter grisblod över väggarna, medan dom mest morbida brölande textern du kan tänka dig ljuder i bakgrunden. Jag trodde alltid det här var ett skämt, tills jag hörde detta band och förstod att det finns folk som lyssnar på det här på riktigt.


Text: Lisa Bünger

Bolag: Southern Lord

Länk: http://www.myspace.com/wolvesinthethroneroom

söndag 17 maj 2009

Nashville Pussy "From hell to texas" **

Första gången jag fick nys om Texas kåtaste kollektiv Nashville Pussy var jag 14 och bandet släppte sin andra skiva high as hell. Då andra band som HellacoptersMotörhead & Danko Jones spelades flitigt i min musikmaskin trodde jag denna sydstatsrock skulle passa bra in i skivsamlingen, men icke. Jag blev lurad av ett helt fantastiskt koncept, 2 lättklädda brudar på bas & lead-guitar, sen en tunnhårig karl som bara sjunger om snusk & djävulen vs. Jesus, kan det bli roligare? Det är väl just det som gett dom den otroliga publiciteten dom alltid haft sen starten 1996 för jag betvivlar att det skulle bero på deras musikaliska expertis..

 

Nya skivan From hell to texas gör mig inte ett dugg besviken, det är precis så här Nashville Pussy ska låta. Skulle nästan vilja påstå att det här kan vara det bästa bandet levererat hittils, även om 99% är ren skit. Jag skulle tro att deras amazon och eld-sprutande förre basist Corey Parks tog punken med sig när hon lämnade bandet för att odla skitungar med the Master of Disaster Duane Peters, frontman i US. Bombs & die Hunns. För nu när basisten Karen Cuda (som tog över Coreys plats 2005) börjar kvartetten istället göra ett par riktigt pinsamma försök till att spela hillbillyblues och när dom inte det gör det så låter det som att Motörhead våldtar Angus Young. I sista sekund lyckas dom dock rädda sig med boogierock av högsta kvalité i Why why why och jag är som förtrollad, i 2 minuter. Lura i mig en halv flaska Minto så kanske jag lyssnar på det här igen.


Text: Lisa Bünger

Bolag: SPV

Länk: http://www.myspace.com/nashvillepussy

torsdag 14 maj 2009

CHIMAIRA "The Infection" ***



Den trehövdade besten satte sina tänder i mig vid det självbetitlade alstret. CHIMAIRA pre 2005 är inget band jag lyssnar på eller har något vettigt att säga om. På "Pass Out Of Existence" och "The Impossibility Of Reason" handlade det mer om rak och hård metalcore där benhårda riff, staplade på varandra, tävlade om vem som var tuffast. När sedan det självbetitlade alstret såg dagens ljus var det även ett nytt CHIMAIRA som tittade fram ur mörkets trygga vrå. Plötsligt handlade det inte bara om rifftänk utan det pratades om kompositioner hit och dit. Det märktes för plötsligt var det ett intrikat verk killarna hade skapat. Inte för pretentiöst men ändå tillräckligt komplicerat och kompromisslöst för att få alla nej-sägare att tänka om. "Resurrection" gick mig dessvärre obemärkt förbi och stannade i periferin.

På 2009 års giv har vi ännu en gång ett nytt CHIMARIA. Ett CHIMAIRA som verkar rotlöst och inte riktigt vill acceptera världens ordning. En best som kontinuerligt måste utveckla sig. En hydra som växer ett nytt huvud om du försöker kapa ett. "The Infection" är ett album där tempot dragits ned avsevärt. Det är tungt, semisnabbt och framförallt experimentellt; mycket tack vare Mark Hunters röstomfång. Sångaren har gått in i studion och lekt med sin röst och resultatet är om än splittrat, gediget. Faktum är att större delen av musiken är improviserad i studion och tydligen tycker killarna att detta fungerar bra då det är snack om det på framtida utgåvor.

Däremot var jag rätt skeptisk till en början. Jag ville ha min snabba metalcore. Inget seglivat monster på halvfart. Istället är det andra egenskaper som utmärker sig på "The Infection". Just Hunters vokala insats på Secrets Of The Dead är fenomenal när han alternerar mellan lågt, growl och ännu lägre growl. The Venom Inside kan ha sommarens bästa intro och gitarrlead. Detta spår är även ett av de snabbare. Att CHIMAIRA sedan avrundar sin attack på lyssnaren med ett 15 minuter långt instrumentalt parti i The Heat Of It All visar på tidig Metallica-hybris.

Efter att ha gett "The Infection" en rejäl avhyvling vid de första genomlyssningarna vågar jag ändå påstå att det finns hookar i musiken som får mig att vilja återkomma. Ett par malplacerade utfyllnadsspår finns men de uppvägs av ett annars habilt komponerande. Hur länge skivan kommer att flörta med mig på det här viset är jag oviss om men det fungerar bra för stunden. Jag hoppas innerligt på ett högt andrahandsvärde.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak
Bolag:Records/Ferret Music/Nuclear Blast

torsdag 7 maj 2009

the Black Lips "200 million thousand" ****

Dom kallar det flowerpunk och jag kan inget annat än att hålla med. Att lyssna på 200 million thousand är lite som att gå med på en trekant hög på LSD med Johnny Thunders & 13th Floor Elevators. Något som förvånar en av att bara lyssna på musiken är att detta Atlantabaserade band beter sig som GG Allin på scen, vilket betyder att du ska akta dig för diverse kroppsliga vätskor om du överväger att se bandet live. 

 

Black Lips vrider tillbaka klockan på sitt femte skivsläpp 200 million thousand, då skivan genomsyras av 70-talets bästa utbud, nämligen punk & psykadelika. Som den ska låta! Första spåret take my heart flirtar ordentligt med dom gamla bortglömda hjältarna the Seeds, samma skitiga ljud & när på falska stämma, och sen är det är lite så det fortsätter! 

 

Min självömkan om att jag missat CBGS storhetstid gör sig märkbar när jag hör starting over.  Jag kan inte understryka nog att the Black Lips hade gjort sig bäst i ett sett mellan New York dolls & Television med diverse lowlifes dränkta i spyor backstage på världens mest omtalade punkgömma 1977!

 

Text: Fröken Bünger 

Bolag: Vice

Länk: http://www.myspace.com/theblacklips

söndag 3 maj 2009

DARKANE "Demonic Art"


DARKANE och jag har en komplicerad relation. Ungefär som ett KK-förhållande. Båda är ute efter samma sak. Men det har inte alltid varit så; i början hyste vi varma känslor för varandra men efter en intensiv period kring sommarflörten ”Insanity” började det knaka i fogarna. Relationen krackelerade och passionen svalnade.

Vi hördes av allt mer sällan, egentligen bara för att få ett snabbt utlopp för vår frustration. ”Expanding Senses” var ett desperat försök av DARKANE att få tillbaka mig. Kring förra släppet ”Layers Of Lies” var jag nära på att gå tillbaka till ett förhållande som var dömt att misslyckas. När jag nu möter ”Demonic Art” är det ett förbytt DARKANE som återvänt och lovat bot och bättring. Anledningen till detta kan mycket väl vara den relativt nya vokalisten Jens Broman. Faktum är att han låter väldigt lik förre frontmannen Andreas Von Sydow. Inget ont i detta. Jens lungor är guld värda, speciellt i de rensjungna refrängerna.

Det är framförallt den mer melodiska ljudbilden som thrashgruppen presenterar på ”Demonic Art” som tilltalar mig. Det instrumentala introt Variations Of An Eyecrush lägger en gjuten betonggrund för spåren Demigod och Execution 44. Det verkar som om alla de influenserna som utgör bandet; STRAPPING YOUNG LAD, AT THE GATES och MESSHUGGAH bildar en helhet som faktiskt fungerar för mig denna gång.

DARKANE och jag har jagat varandra genom åren. När jag inte visat intresse har de enträget försökt att få mig. När jag nu insett ett och annat hoppas jag att de kan förlåta mig för min arrogans. Jag önskar bara att våra år inte hade gått om intet på detta vis.

Text: Tomasz Swiesciak, 2009-05-03
Betyg: ***
Bolag: Nuclear Blast
Länk: www.darkane.com

lördag 2 maj 2009

KEBNEKAJSE - "Kebnekajse" ****





Efter nästan tre decenniers tystnad är de norrländska folkrockarna tillbaka. På nya vaxet spänner de armborstet ytterligare och passerar vackra fjälltoppar klädda i fiol, spännande slagverk med kall vind i dur. Allt detta blandas med orientens bris.

Denna sextett spelmän balanserar sina olika musikinfluenser rätt och erbjuder dig ett alternativ till den tradiga midsommarmusiken. För säg mig, vem smälter inte till festtoner som låter humöret lyfta och ger dig ett naturligt ryck i benen? Det är garanterat en av anledningarna till att de kallats ”Sveriges högsta band”.

Med detta släpp tajmar bandet rätt och bidrar med ett sound som faktiskt passar in i 2009. Bäst beskriver de sin musik själva; ”Elektrisk folkrock med psykedeliska övertoner”.

Text: Banesa Martinez
URL:
www.kebnekajse.se
Line up: Kenny Håkanson (gitarr), Mats Glenngård (fiol), Göran Lagerberg (bas), Thomas Netzler (bas), Pelle Ekman (trummor) & Hassan Bah (slagverk)
Finns på Spotify: Japp!


fredag 1 maj 2009

The Black Box Revelation ***



Det bjuds på debutplatta av en duo från Belgien som flirtar med alla band jag lyssnade på för 8 år sedan. Det skulle egentligen bara kunna gå åt helvete för det finns en anledning till att jag inte lyssnar ivrigt på mina gamla skivor med Black rebel motorcycle club & the Strokes.


Jag har försökt lyssna på första spåret på skivan otaliga gånger utan att kunna förmå mig att gilla den, det är antagligen pga introt med det irriterande skriken och skratten som borde gått i graven med den döde hjälten Lux Interior. Utan större förhoppningar rullar andra låten I think i like you igång, den är stundvis bra, stundvis tråkig, stundvis en låt som redan gjorts.


Jag får dock ett par välbehövda käftsmällar ju längre jag lyssnar. Med endast gitarr, sång & trummor skapar dom en överrumplande ljudbild som nästan får White stripes att blekna. Dessa unga slynglar som knappt har åldern inne till att gå ut på krogen, kommer antagligen få sig en smärre chock denna sommar när det börjar bjudas på klamydia och kooks som aldrig förr. Det är helt enkelt inte dåligt, men det är Carlingsrock så det svider.. 


Betyg ***
Text: Fröken Bünger
Bolag: PAIS
Länk:  
http://www.myspace.com/theblackboxrevelation