torsdag 30 april 2009

OLIVER WEERS – Get Ready *


Polerad och hurtig (vad jag antar) kristen hårdrock från Danmark med trötta låttitlar som Get Ready, Calling For You och First Day Of Our Life, låter det spännande? Om JA, hör av dig exempelvis genom att kommentera detta inlägg så skickar jag skivan gratis. Om NEJ, luta dig tillbaka och försök få ut ett eller möjligen två goda skratt i vad som återstår av recensionen.

Att vara svårt sjuk i körtelfeber, beta av ett Robot Wars-maraton, sittandes på en cykel där endast sadelstången finns kvar att sjunka ned på, samt ideligen behöva springa till dörren och öppna då Irma Grese ringer på och tvingar sig in med skitiga SS-stövlar, är något jag mycket hellre pysslar med än tar mig an detta musikaliska helvete.

När jag lyssnar på ”Get Ready” och samtidigt granskar konvolutet, där Robert själv står uppställd vid ett vattenbryn en kulen dag, med teddybjörnliknande utseende och två decimeter för bredbent, så skäms jag så mycket att jag på allvar vill byta ut huden mot bensin och börja jobba på Tomteblossfabrikens testavdelning.

Sluta släpp sådant här tack, eller åtminstone se till att hålla distributionen strikt till de länder som kan tackla denna dynga (det vill säga bara Tyskland).

Betyg *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Target
Länk: www.myspace.com/oliverweersband

fredag 24 april 2009

KAMCHATKA – “Volume III” ****







På sitt tredje släpp snickrar den svenska powertrion vidare på bron från jammets ö till den klassiska rockens fastland.
Det är främst i Confessions och Outnumbered som KAMCHATKAs fabulösa kärna återfinns. Utsökt uppbyggda med hårda och samtidigt mjuka komponenter tar spåren med lyssnaren till glittrande låtpartier. Gitarrsolona träder in och målar ett känslospäckat musikaliskt porträtt.

Det speciella med KAMCHATKA är just deras uppfinningsrikedom och ett till synes hänsynslöst utforskande av rockens gränser. Men visst slår det fel på några spår. Milt sagt. På See och speciellt Wood vill jag faktiskt bara trycka på mute. Inte nog för att de tveksamma uppläggen får mig att rodna, upplevelsen blir helt enkelt bara tam och fylls av för många onödiga svängar.

Den något intetsägande Pathetitc framhäver ändå tillsammans med ess som Confessions essensen av denna Varbergspluton. En fingertoppkänsla som främst ligger i gitarrliret och arrangemangen.

Att ta in "Volume III" är att våga lyssna in ett fantasifyllt alster. Där det tveksamma i alla fall är intressant. Dessutom bubblar en förståelse för bandets musikaliska mission ständigt upp till ytan hos lyssnaren. Tvekar du på ifall detta släpp är något att satsa på? Då övertygar det sjunde spåret Sorg dig om de mentala försprången du kan åtnjuta i KAMCHATKAs sällskap. Även avslutningen med en suverän cover på THE ALLMAN BROTHERS BAND Whipping Post är en njutning likt en glass i solskenet.

Text: Banesa Martinez
Lineup: Thomas Juneor Andersson (sång & gitarr), Roger Öjersson (sång & bas) och Tobias Strandvik (trummor)
URL: www.myspace.com/kamchatkasweden
Finns på Spotify: Japp!


måndag 20 april 2009

HATESPHERE "To The Nines


Danmarks tuffingar gör comeback efter att hela ensemblen förutom grundaren Peter Lyse Hansen lämnat skutan och bandet har bytt skivbolag. Denna stora rensning verkar ha skett med alla parterna nöjda då de övriga medlemmarna hade andra åtaganden. Man kan fråga sig hur ett band nu kommer att låta då nästan hela stammen är utbytt? I HATESPHEREs fall är de lika thrashiga som förut men fortfarande lika tråkiga. Det är argt och brutalt som alltid men den påfallande monotonin och bristen på variation får mig att gäspa käken ur led. Inget nytt trots allt det färska blodet.

Den största förändringen som ändå inte hörs i bandet står ynglingen Jonathan Albrechtsen för. Född 1988 visar han en enorm potential med sina riviga stämband och kaxiga attityd men det låter alltför likt föregående vokalist. Jag får känslan av att HATESPHERE försöker återuppfinna sig själva på nytt. Detta försök faller snabbt platt. Riffen på ”To The Nines” känns bara lånade från bandets tidigare skivor eller stulna från annat håll. Lyssna bara på Clarity, fan vad jag känner igen det! Hjälp mig att komma på vart det kommer ifrån!

Det är attityd och brutalitet i titlar som Cloaked In Shit, Backstabber och Oceans Of Blood som får lyssnaren att höja på ögonbrynet men bakom det polerade soundet hittar jag bara ett band som trampar vatten.

Text: Tomasz Swiesciak, 2009-04-20

Betyg: **
Bolag Napalm Records
Länk: www.hatesphere.com

lördag 18 april 2009

Brutal Truth - Evolution Through Revolution ***







Den snygga “kaosstjärnan” som pryder konvolutet på nya BRUTAL TRUTH-given är allt annat än missvisande.

Veteranerna är tillbaka i gammal god stil och kaos råder alltjämnt. Det känns tryggt! Att kvartetten prejar kritiker och annat löst folk åt helvete långt ned i diket råder det ingen tvekan om och att mångsysslaren och ledargestalten Dan Lilker börjar pusha de 50 är skulle man inte våga gissa.

Bandet känns ungt, hungrigt och lekfullt. Knepet att bunkra upp med rejäla mängder Marijuana så fort det ska till att spelas in nya vax må vara en sak att tvista om, men att bandet hävdar att det aldrig skulle kunna få till en så snabb och vansinnig platta utan denna (långsamma) substans i omlopp är ren och skär humor i mina ögon.

Men visst går det undan och visst är det stökigt, precis som sig bör, även om det för min räkning gärna hade fått vara lite punkigare på sina håll. Sammanfattningsvis det bästa som bandet skitit ifrån sig sedan 1994 års ”Need To Controll”. Applicera känslan av att hela Tre Kronors A-trupp skrinnar in på isen, som idag bytts ut mot din rygg, så förstår du att det bitvis kan göra rätt ont att lyssna på BRUTAL TRUTH 2009.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Relapse

Länk: www.myspace.com/brutalfuckingtruth

torsdag 16 april 2009

IRRBLOSS – Bloodline ***


Den debuterande Göteborgskvintetten framför sin Black Metal tämligen klanderfritt, men samtidigt utan att bryta några nya barriärer. Med ett lagom melodiskt sound, lyrik om det kalla och hedniska Norden som en gång var, lite för noggrant producerad ljudbild och med en smula avsaknad av råhet så ligger bandet och plöjer i den tjatiga mellanfåran.

Om man inte kan vara älskad, kan det hur konstigt det än låter ibland faktiskt ha sina fördelar med att vara hatad, men ingen kommer att tycka speciellt illa om IRRBLOSS törs jag påstå utan att sticka ut hakan alltför långt.

För drygt tio år sedan hade Bloodline antagligen stått sig betydligt bättre mot konkurrenternas då likartade Black Metal. Idag får den nöja sig med att bita ihop, dra på lillebrorkostymen och se på när 2000-talets mer spännande akter än en gång återuppfinner genren på sitt alldeles egna sätt.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Twighlight

Länk: http://www.myspace.com/irrblossband

tisdag 14 april 2009

ONE HOUR HELL – Product Of Massmurderer ***



Jag saliverar en smula av vällust av att granska Product Of Massmurderer-Boolketen. Däri trängs äckelsnygga polaroidfoton, blodstänk och en hel del pinaler från pappas verktygslåda, som ger sken av att vara med i bilden av helt andra orsaker än underlätta ett kojbygge ute på bakgården.

CARCASS, IMPALED och ABORTED känns nära till hands när den blågula plutonen ska granskas i sömmarna för första gången.

Så mycket köttande blir det dessvärre inte under de tio spår som skivan rymmer. Inget gurgel, inga spyor, inga blastbeats och inget smuts, men förhållandevis ”catchy” Death/Thrash med en gnutta tung Hardcore på toppen, vilket närmast får mig att tänka på landsmännen CARNAL FORGEs glansdagar (alltså egentligen bara debuten). Inte fy skam det heller kanske?

Ett förtydligande om att vi hört det förr och att säcken inte kan rymma speciellt mer av varan, känns nästan överflödigt, även om jag tycker svenskarna visar upp en ärligare och mer trovärdig sida än ett konkurrerande randomband från andra sidan Atlanten.

Betyg:***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Twighlight

torsdag 9 april 2009

Letzte Instanz - Schuldig *


Jag blir lite trött i örat, men jag ska kämpa en liten stund till. Det är alltså synth-fiol-blümchen-metal jag hör, med en manlig sångare som sjunger lika vagt och ljust som en skolpojk?! Jag som tyckte att Rammstein var något av det värsta tyskaran levererat sen 2:a världs kriget, men nu lyssnar jag på något som aldrig skulle tagit sig över den tyska gränsen.


Detta ljud av vågor som slår mot en strand, fiolen som stämmer upp till ballad med en cello som med hjälp av fega trummor & en själlös sång, lyckas bilda en hel symfoni av låtar som skulle kunna vara med i melodifestivalen. Här har vi nog ändå något för det långhåriga metal-folket i skinrockar, som samlar på band dom kan rabbla i tävlingen i just vem som kan rabbla upp mest fåniga bandnamn dom lyssnar på men aldrig hört. Jag menar just metal-folket som inrett sina lägenheter med svarta-lila väggar och drakstatyer. Som gärna samlar på ormar. Just precis dom!


Mina öron gråter och jag vill inte lyssna på denna skivan en sekund till!


Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: SPD
Länk: http://www.letzte-instanz.de

tisdag 7 april 2009

MASTODON "Crack The Skye" ****

Som ett fan av temaprogrockarnas mer syratrippade och melodiska eskapader som This Mortal Soil och Hand Of Stone på föregångaren ”Blood Mountain” hade jag sett fram emot ett album där fokusen skulle ligga mer på melodi och inte de primitiva neandertalattackerna. Mina förväntningar infriades. Men när jag nu plötsligt har mitt lilla kompletta MASTODON-paket i handen och lyssnar på alla melodiska ljudmattor och rifflandskap som bråkar med varandra för att få plats på skivan är det nästan så att jag saknar den hjärndöda stenkrossen i spår som The Wolf Is Loose eller Blood And Thunder. Det är mycket av Brann Dailors explosiva trumspel och massiva fills som alltid varit kärnfullt i MASTODONs musik. När nu detta är ersatt med grundlig eftertanke och återhållsamhet undrar jag om den frigjorda trummisen ens vet hur man spelar vanliga trumkomp?

Missförstå mig inte, ”Crack The Skye” är fortfarande ett album i sin alldeles egna superklass men killarna har softat ner sig och blivit introverta i sökandet efter fler musikaliska dimensioner. Låter det knarkat? Ja, det är det för det fjärde studioalbumet är en astralresa genom rum och tid, precis som bandet vill göra gällande. Scott Kellys (NEUROSIS) gästinhopp på titelspåret är den enda låt som krossar mig som en hundra tons mammut. Sångarens bottendjupa vrål blir avlöst vart om vartannat av Brents och Troys ljuva körsång i refrängen. På Divinations är det ett ungt BLACK SABBATH som möter ett sentida TOOL. Det är imponerande hur påfallande lik Troy är Ozzy i sången.

Kontrollerad galenskap. Det är precis vad MASTODONs ”Crack The Skye är”. Frågan är då om 2009 års mest efterlängtade släpp uppfyller förväntningarna? Har inte en enad kritikerkår redan rosat denna musikaliska skapelse och höjt den till skyarna? Både ja och nej. De första genomlyssningarna satt aldrig där de skulle; först efter femte varvet började jag inse storheten med detta tematiska opus. Min initiala besvikelse transformerades till en infantil glädje och ett beroende värdigt en pundare på Plattan.

”Crack The Skye” är ett musikaliskt superlim.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2009-04-07
Länk: www.mastodonrocks.com
Bolag: Relapse

söndag 5 april 2009

Martin Schaub - Leaving the circus *


Herr Martin Schaub får mig att vilja slita av håret. Skulle jag någonsin bli kidnappad och torterad hade förövarna bara behövt spela fram till andra låten Clowns för att få mig att berätta vad som helst! Jag kan inte ens lyssna på skivan i mer än 20 sekunders intervaller, då jag väl testade att ta mig igenom en hel låt fick jag sätta mig och kjedjeröka i 15 minuter för att återfå mitt lugn!


Denna akustiska gitarr-pop är lika glad och naiv som en 7-årig flicka i en rosa förpackning som tror att hennes lillebror kom med storken. Texterna är ett enda långt nödrim om kärlek och annat ointressant dravel. Första låtens glada intro bjuder på en besk smak av dansband & Per Gessle, men övergår ganska snabbt till en stereotyp svensk popdänga alá Lars winnerbäck. Tredje låten Missiles from an angel lugnar ner tempot med sina dova trummor och en knappt hörbar gitarr, hade någon med mycket mörkare och inte så darrig röst lagt sång på denna hade det kunnat bli bra, man hade kanske t.o.m kunnat ignorera den vidriga lyriken 


Med tanke på detta blir jag aningen förbryllad när jag läser att han samarbetat med några av Sveriges bättre musiker nämligen Nicolai Dunger, Miss Li, Freddie Wadling & Hellsongs. Fast han har tydligen även beblandat sig med Lotta Engberg, enough said!  

Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: NAX

fredag 3 april 2009

Silverlane - My inner demon *


Jag startade ett krig mot powermetal vid 12 års ålder. Efter att ha spenderat alldeles för mycket tid i min dåvarande pojkväns pubertetshåla med väggarna tapetserade med Pamela Anderson & Pantera samt en skivspelare med Helloween på repeat, fick jag nog.


När jag nu lyssnar på my inner demon hamnar jag i samma helveteshåla igen! För varje gång jag trycker mig fram till nästa intro med en pianoballad väntade är som att spy upp i munnen och svälja igen. Kanske är sant som äldre folk säger att man vill ta livet av sig, blir våldsam och börjar dyrka satan när man lyssnar på denna sortens musik.

Detta uppdagar sig när jag genomlider 4,17 minuter långa Tears of pain då jag känner en stark lust att antingen slå någon på käften eller hoppa från balkongen för att slippa höra sångarens gnäll om att han "inte kan andas längre för att det gör så otroligt ont". Dessa lagom engagerade, talanglösa tyskar lyckas dock göra en skiva helt inom ramarna satta för just powermetal.

Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: drakkar
Länk: http://www.silverlane.org/