onsdag 25 mars 2009

Joe Bonamassa - the Ballad of John Henry *

Ännu ett gitarr-geni från L.A som överskolats i modern blues. Skivan bjuder på ett flertal långa gitarrsolon och en allt för silkeslen röst för att sjunga blues. Det blir smörig nickleback-blues blandat med en gnutta symfonirock. Spretigt och snudd på ett desperat försök att få ut en ny platta. Fast jag ska inte glömma att det sorgligt nog är just såhär blues låter nu för tiden. 

Jag tar mig igenom första låten utan större problem, men så kommer det jag befarat, nämligen
Gary More-gitarren som intro i andra låten Stop! Vid låt nummer sju ger jag upp när låten happier blues inleds med ett ljud som påminner om en indiansk avslappnings-skiva.

Detta är hans sjunde studioalbum och med tanke på vad jag hört från honom tidigare bör detta ända vara hans bästa skiva hitils, men det betyder verkligen inte att det är bra. Jag behöver knappt påpeka att jag härnäst tänker låta min soptunna få mumsa på denna vedervärdiga 40-års kris.


Betyg: *
Text: Lisa bünger
Bolag: Mascot records
Länk: 
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=81330113 

Inga kommentarer: