måndag 30 mars 2009

UNION SQUARE - Making Bets In A Burning House**

Är MTV-punkens förbannelse här? Tänk dig att den vedervärdiga musikkanalens alla pop/punk-akter ingår i en helig allians; fjantarna i JIMMY EAT WORLD, ”überradikala” GREEN DAY och jordens mest vedervärdiga musiker i GOOD CHARLOTTE. Frågan är om inte UNION SQUARE skulle passa in någonstans här? Bandet säger att de inte hittat några artister i Sverige förutom MILLENCOLIN att se upp till. Kanske har de blickat för mycket på sina genrekollegor på andra sidan ankdammen?

Bandet spelar i en genre som ger mig tarmvred och redan är urvattnad. Däremot är Falkenbergarnas behållning att de är bättre än sina genrekollegor. Det är inget fel på UNION SQUAEREs intentioner. De sliter och kämpar men förutom några enstaka lyckoträffar som i Deceit och Breakout, faller debuten på för många stolpskott och är för slätstruken för att jag ska hitta något större intresse. Ett punkarnas pojkband ungefär.

Det är slagkraftiga och så där poppigt punkiga refränger avlöser annars mediokra riff. Som om MILLENCOLIN hade haft en bakfull och oinspirerande dag i studion (eller som de nu verkar ha allmänt på sistone).

”Making Bets In A Burning House” kan te sig lurigt farligt till en början på grund av allt tonårsuppror. Men bakom den svarta sneda luggen, ögonbrynspiercingen och kajalpennan finns en osäker liten tonåring som inte vill annat än att bli accepterad av sina föräldrar.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak, 2009-03-30
Länk: www.myspace.com/unionsquare
Bolag: Warner Music

torsdag 26 mars 2009

NERVOUS NELLIE - Ego & the id ****




De båda brödraparen skapar en tillflyktsort på sitt andra släpp. En sorts mental oas för nedfrysta och vårlängtande själar. Bilden på konvolutet är bara en försmak av det levande sound skivan rymmer. Glädjestormen du rycks med i känns varken påtvingad eller pretentiös.

Mycket skiljer NERVOUS NELLIEs alster från mediokra pop-, rock- och folkakter. Ta exempelvis deras rättframhet som hade kunnat låta flamsig. Djupet som hade kunnat yttrat sig överdrivet. Och musikens enkelhet som lätt hade kunnat bli den sortens innehållslösa dravel vi dagligen blir matade med.

Det som talar emot "Ego & the id" är att den inte riktigt behagar rockern. Utan är mer åt myshångel, och stundtals sövande. Men, även om det är tar emot att skriva det, musik behöver ju inte alltid vara distad.

Tangle to unwinds storslagna pianospel är en laddad enhet som förmedlar en bitterljuv känsla. Med nästan samma frigörande kraft som QUEENs Dont stop me now drar Ever so slight fram allt som är gott. Piano, svävande metalliskt gitarrplock och en lyrik som nästan är helande.

Med höbalsromantik och fingertoppskänsla skapar kvartetten en ljuvlig sorti med Sweet one. Det är sådant som tänder begäret att sätta skivan på repeat. Ta chansen att få din välbehövda uppladdning i det ruskiga svenska vädret med denna värmeterapi!



Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/nervousnellie
Line up: Henrik Jonzon (sång, gitarr), Andy Johansson (trummor), Magnus Johnson (gitarr, sång) & Sebastian Johansson (bas)

onsdag 25 mars 2009

Joe Bonamassa - the Ballad of John Henry *

Ännu ett gitarr-geni från L.A som överskolats i modern blues. Skivan bjuder på ett flertal långa gitarrsolon och en allt för silkeslen röst för att sjunga blues. Det blir smörig nickleback-blues blandat med en gnutta symfonirock. Spretigt och snudd på ett desperat försök att få ut en ny platta. Fast jag ska inte glömma att det sorgligt nog är just såhär blues låter nu för tiden. 

Jag tar mig igenom första låten utan större problem, men så kommer det jag befarat, nämligen
Gary More-gitarren som intro i andra låten Stop! Vid låt nummer sju ger jag upp när låten happier blues inleds med ett ljud som påminner om en indiansk avslappnings-skiva.

Detta är hans sjunde studioalbum och med tanke på vad jag hört från honom tidigare bör detta ända vara hans bästa skiva hitils, men det betyder verkligen inte att det är bra. Jag behöver knappt påpeka att jag härnäst tänker låta min soptunna få mumsa på denna vedervärdiga 40-års kris.


Betyg: *
Text: Lisa bünger
Bolag: Mascot records
Länk: 
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=81330113 

söndag 22 mars 2009

RUMPELSTILTSKIN GRINDER – Living For Death, Destroying The Rest ***


Konsten i
hur man lurar en lyssnare att det man gör faktiskt är jävligt bra:

Panga igång med en fläskig mix av Thrash av retrosnitt, Speed Metal och lite Death Metal. Få det framstå som drivigt, ungt och hungrigt, men visa ändå tydligt vart ni har era rötter. Se till att ha ryggen fri genom att ha en liten humoristisk framtoning och lägg stor vikt på att minst en i ensemblen bär bandana (för ANTHRAX och MUNICIPAL WASTE-fansens skull)!


Styr upp så att ni släpper era skivor på ett ”credigt” bolag. Relapse (som i det här fallet) är förträffligt. Sen är saken biff! Eller? Nej tyvärr är den inte det. Hade jag fått en genomlyssning på mig att tycka till om ” Living For Death, Destroying The Rest”, så hade jag kanske rullat ut röda mattan och stått först i ledet med mazariner och bryggkaffe av finaste sort i beredskap. Men när skivan fått snurra några vändor så konstaterar jag att RUMPELSTILTSKIN GRINDER inte är speciellt roliga, om än inte alls dåliga.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Relapse

Länk: http://www.rumpelstiltskingrinder.com

fredag 20 mars 2009

Silver – Wolf chasing wolf ****


Mitt första intryck av skivomslaget var inte det bästa. Det verkade vara något dödsmetall-liknande konstaterade jag efter en kort inspektion av den dystra bilden.

Men när jag väl satte igång skivan fångade den mitt intresse nåt så enormt. Genom hela skivan satt jag och lyssnade på den fantastiska musiken som ett för mig okänt norskt band kan skapa. I själva verket var det något elektroniskt punkmetall-liknande, och det låter eget, vilket är svårt att förklara. Ganska mycket tyngre än vanlig rock, men ändå inte ”för” tungt typ sömniga Slipknot.

För mig går gränsen vid lite lättare metal, sen blir det för mycket ljud. De har fått fram ett alldeles eget, modernt sound som skiljer sig ifrån de andra genren. Ska man lyssna på Silver ska man inte göra det på bussen eller tåget där man tänker på annat, för då tröttnar man automatiskt på musiken och har inte lust att lyssna på den längre. Är man på dåligt humör kan ju lite bra musik pigga upp en. Det fungerar i alla fall för mig, Silver har piggat upp min tillvaro otaliga gånger.

Det är svårt att jämföra Silver med något annat band. Dels för att jag inte har lyssnat på så många andra band, men också för att Silver står på en plats för sig. Kika in deras hemsida så fattar ni vad jag menar med eget. Jag tycker hela skivan håller hög kvalitet, inte minst stänkaren No place left to go som är min klara favorit.

Alla låtar håller ungefär samma grymma stil. Och jag gillar det.

Våga du också.

Betyg:****
Debutant recensent: Per Lovén
Länk: www.thesilverband.com

onsdag 18 mars 2009

Twiggy Frostbite - Through fire ***


Jag kan tänka mig att medlemmarna i detta bandet blivit förförd av den lilla ön i norr. Jag har aldrig varit på Island. Det tror jag inte någon av medlemmarna i Twiggy Frostbite varit heller, men jag anar deras förkärlek till den förtrollande bilden av Björks hemland.

Det kanske inte är så olik miljön dom själva lever i, uppe i Gästrikland. Två av islands enligt mig bästa band lär ha givit dom inspirationen att spela in deras debutalbum Through Fire, då jag ser dom som en försvenskad version av Sigúr Ros & Múm. Likheten finner man exempelvis i ljudbilden i låten Chimera som lurar en stundvis att tro att den ska explodera vilken sekund som helst, men som lika snabbt smyger sig tillbaka i lugnet av sångerskans hesa, viskande stämma.

Jag är hänförd och förundrad över att dom lyckas göra en skiva där varje låt är så pass bra att jag inte hoppar över en enda, lyssnar istället extra många gånger på eye for an eye & heroes. För den som tjuvrökte i flickrumsfönstret för tio år sedan med Stina Nordenstams dynamite i bakgrunden kan nog hålla med om att detta är en uppfriskande och en aning muntrare nykomling i skivsamlingen.

Betyg: ***
Text: Lisa Bünger
Bolag: Despot records

måndag 16 mars 2009

Sleeping dervish - S/T



Det här är riktigt blödigt Amerikanskt, fast tydligen svenskt. Tremannabandet håller till i Sveriges Hardcore-hjärta Linköping. Men i Linköping föds tydligen inte bara härjande moshpit-kids utan även blödiga poprockers som gör allt för att låta som Incubus. Jag tänker inte skära av dom hälsenorna denna gången, för detta är deras första studioinspelde demo.

De bjuder på tre väl producerade låtar där första spåret Star skulle passa in på MTV bland andra ointressanta förmågor. Där av skulle dom säkerligen vara förmögna att harva ihop en skara förvirrade fjortonåringar som fans, men det tilltalar inte mig ett dugg.

I både första och andra låten lyckas dom iallafall få till refrängerna tillräckligt bra, men sisa låten break yourself out är lika blek, frånstötande och tillintetsägande som min egna spegelbild efter att ha spenderat huvudet i toalettstolen en Söndagmorgon.

Sleeping dervish sätter normen för band som harvar runt på småstads-"basement-tävlingar" utan gage och med 99% säkerhet kommer dom inte längre än så.

Betyg: **
Text: Lisa bünger
Bolag: osignat
Länk: www.myspace.com/sleepingdervish

måndag 9 mars 2009

DOLLHOUSE - Rock 'N Roll Revival *****




Det förra albumet slängde direkt av sig kläderna och stirrade på dig med längtande ögon vid sängkanten. "Rock 'N Roll Revival" drar istället ut på din längtan och ger dig mer valuta för din passion. Lite mognare, mer spretigt och inte lika polerat. Men ändå detta totalt magnifika DOLLHOUSE.

Gospelldoftande
Let It Shine, outröttliga Still Got Soul och hjärtskärande Last Night är alla värda sina minuter i guld. Njutningen sitter i samspelet mellan röst, basgångar, gitarrslingor och det stolta skinnplågandet. En till synes perfekt symbios som killarna uppvisar genom hela skivan.

De må ha trappat upp tempot ännu ett jack på denna giv. Den nyinvigda kanske till och med misstänker att den blivit mekaniskt uppspeedad. Men
Sittin' In This Room ger dig mer tyngd och kantigare riff. Och mina tänder skallrar av välbehaget som det osande gitarrliret skapar där THE SOLUTION möter JOHNNY WINTER. För fulla muggar sjunger jag med i frasen " - I need a healer!".

Till detta släpp klarar de sig själva utan producenthjälp av
Nicke Andersson (ENTOMBED, THE HELLACOPTERS) så det känns riktigt härligt att de lyckas ta sig ännu ett snäpp framåt. Folk borde ta mig fan vallfärda till studion och låta Storagatan bli ett nytt Abbey Road!



Text: Banesa Martinez
URL: www.mc5.org/dollhouse & www.myspace.com/rockandsoul
Line-up: Chris Winter (sång, gitarr), Marcus S Davis (trummor), Carl Bringeland (gitarr) & Johan Rick (bas)

fredag 6 mars 2009

Eldritch - Live quake *



Jag orkar knappt ta mig igenom introt till ELDRITCH's dubbel-liveskiva livequake. Introt på första skivan missleder mig helt i tron om att det skulle vara hårdrock jag ska få höra. Beskriver det hellre som bakgrundsmusiken i en b-actionrulle. När sångaren uppmanar sin publik med "come on motherfuckers" i tredje låten deep sleep suckar jag bittert och väljer att istället sortera mina strumpor i en fantastisk tystnad.

När jag nu försöker ge skivan en ärlig chans går det inte särskilt mycket bättre, för jag kan inte förmå mig att bli imponerad av det motoriska dubbeltrampet eller deras tuggande gitarronani dom utsätter mig för. När jag sätter på skiva nummer två möts jag av nya ogenomtänkta gitarrslingor som nästan får gitarren att låta ostämd och till råga på det "förhöjer" dom denna upplevelse med en synth! Det blev för mycket just här, 45 sekunder in i låt nummer två. Jag vägrar utsätta mina öron för techno-metal.

Detta är musik som säkerligen går hem hos den finnige, fjortonåringen med askblont hår till axlarna som just upptäckt Anthrax. Även dom lär tröttna snabbt. Den italienska frontmannen som gör allt för att låta som Bruce dickinson borde istället starta ett Iron Maiden coverband och lägga ner detta misslyckade projekt!

Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: Limb music production
Länk: http://www.myspace.com/neighbourhell

onsdag 4 mars 2009

SIX FEET UNDER – Death Rituals **


En gammal minnesbild dyker upp i mitt huvud. Den består av tanken på att sitta i en festivalcamp och envist spisa tuff musik på en kassettbandspelare, trots att dess batteri sjunger på sista versen. Ungefär så låter ”Death Rituals”, väldigt träskig och långsam, men inte på ett snyggt Doomigt sätt utan bara på ett trist och intetsägande.

Christ Barnes (Känd från CANNIBAL CORPSE, som väl ingen kan ha missat vid det här laget) och hans manskap har kört fast. Det enda som imponerar en smula är Barnes förmåga att gå ner väldigt lågt i sitt sångregister. Ett register som med handen på hjärtat inte är vad det en gång var. De ljusa och höga tonerna kan räknas på en Vietnamveterans fingrar och detta bidrar inte direkt till att skivan känns mindre platt och intetsägande.

Hade snubbarna i SIX FEET UNDER lagt ned hälften så mycket energi på att snickra ihop intressanta låtar som att tala sig varma om sitt röka, så hade albumet kunnat vara en kraft att räkna med, men tyvärr. Det mest häpnadsväckande är att det fortfarande, så här långt in på 2000-talet, finns de som tycker att det känns tufft och snyggt att låta en dödskalle pryda ett skivomslag.

Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Blade
Länk: www.myspace.com/sixfeetunder

söndag 1 mars 2009

1st LIBERATION - "I got the right to lose my mind" ****


1st LIBERATION bjuder på en tredelad resa i sleaze och rockens tecken på denna demogiv. Influenser som GUNS 'N ROSES och MOTÖRHEAD är turligt nog inte för uppenbara. Även om inledande Whole lotta trouble får mina anti-kroppar mot plastig musik att skallra så är spåret catchigt och lägger en skön grund. Dessutom har nytändningen med nya strängplågaren Erik Henriksson utmynnat i märkbar hunger och attityd i deras ösiga rock n roll.

Min favorit bland låtarna är titelspåret. Där är LEMMY KILMISTER-andan på topp med amfetaminrus och järnkoll på instrumenten. Det blir kul att se vad dessa rockskallar kring 20 års strecket hittar på härnäst. Jag spår ett lukrativt samarbete med någon tillika laddad producent i framtiden. Där når 1st LIBERATION sitt genuint egna sound utan att behöva misstas för en cover-akt.

Det Luleåpågarna behöver är ett bra skivbolag och en producent som kan ge det där extra lyftet de behöver. Vad sägs?


Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/1stliberation
Line-up: Degen (bas & sång), Erik Henriksson (gitarr), Joakim Brännvall (gitarr) och André Nordlund (trummor)