tisdag 24 februari 2009

BRUTUS - "S/T" *****



Hårdrocksmagin norska BRUTUS lyckas skapa är en ärlig, hjärtskenande sådan med ruffiga kanter. Begreppet "Äkta" är verkligen bokstavligen hur plattans fem spår låter och känns. Alstret som får mig att utbrista i glädjetjut och adekvata rörelser är Hey Mama. Dynamik, körsång kontra aggressiv in your face-sång och ett gedigert gitarrspel är vad som serveras.

Inte älskar jag denna demo EP för de schyssta melodierna utan också för härliga låtnamn som Psyched out Dog och Brutus is a Hellhound. Den sista får mina tankar att gladeligen matcha bandet med legendariska låten Hell Hound signerat heavy metal legenderna SIR LORD BALTIMORE från sjuttiotalets Brooklyn.

På avslutande, Golden Town, drar BRUTUS ner på takten. Dock inte hängivelsen då gitarrerna slickar upp minsta hint av tvivel medan sångaren blottlägger sin ärrande själ. Glid in på deras myspace och ladda hem samtliga spår nu!


Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/brutusband
Line up: Jokke (sång), Knut-O (trummor), Johan (gitarr) , Kim (gitarr) & Krille (bas)

söndag 22 februari 2009

BORN FROM PAIN – Survival **


En väl bredbent crossover av Metal och Hardcore, där de tunga metalinfluenserna är överrepresenterade, är vad BORN FROM PAIN handlar om. Bandet som varit aktiva sedan 1997, har aldrig riktigt nått upp till de stora killarna och det borde inte vara så svårt att låta det medelmåttiga låtmaterialet bära hundhuvud för detta. PRO-PAIN gifter sig med OBITUARY, ett ganska ointressant förhållande i vilket det börja gå slentrian innan första ungen sett dagens ljus.

Eftersom det är hardcore, och inte metal i medeltempo som får det att svänga, får det att kännas hungrigt och omväxlande, är det en skam att bandet inte gör som andra idag aktuella gäng i stil med HATEBREED och smäller på när helst det finns möjlighet. BORN FROM PAIN trampar mest runt på samma fläck och gör varken till eller från i den snåriga djungel det så gärna vill vara ledargestalt i.

Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Blade
Länk: www.myspace.com/bornfrompain

torsdag 19 februari 2009

ASVA – ”What You Don´t Know Is Frontier” ****



Stuart Dahlquist (SUNN O))), BURNING WITCH) axlar oket för vad som går under namnet ASVA. Är man bekant med de akter Stuart tidigare figurerat i höjer man kanske inte nämnvärt på ögonbrynen av förvåning inför vad som bjuds på ”What You Don´t Know Is Frontier”. En skiva som närmast kan placeras i samma fack som just nämnda SUNN O))). Det är med en extrem släpighet, dovhet och en oerhört påfrestande tyngd som de fyra avgrundsmörka styckena alla runt 15-minutersstrecket möter lyssnaren.

Cynikern i mig vill bitvis jämföra det med att skita på ett stycke målarduk, för att sedan kalla det ”bra konst”, känslomänniskan hänföras.

ASVA vinner i längden på att faktiskt låta som musik, om än ganska minimalistisk sådan, och inte bara oväsen. Andra spåret talar övertydligt för detta. Efter dryga tio minuters surrande och svajande kommer så slagverk och nedstämda gitarrer in och förhöjer den underliggande Doom-känslan, skivan hittar hem.

Låt nummer tre, vars inledning baseras på en melankoliska synthslingan, innefattar en kvinnostämma framförande skivans enda vokala insats. På ett språk jag visserligen inte förstår ett ord av, får hon (Holly Johnston) en att känna visst hopp inför en annars ganska dämpad sinnesstämning. En skön känsla finns där, känslan av att det är någonting fint och behagligt i allt det där fula och obehagliga, det är precis vad den här typen av musik grundar sig på.

Betyg: ****
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Southern Records
Länk: www.myspace.com/asvaband

onsdag 11 februari 2009

ALIX - "Good 1" ****



2008 återvände ALIX med sin femte fullängdsskiva. På den fyndigt namngivna "Good 1" vandrar Italienarna allt djupare i sin väg mot ett mer originellt sound. Sångerskan Alice känns än mer självklar som vokalist. Inte bara för att sången är mer artikulerad utan även för att hon tar plats med pondus. Därtill gör konvolutet de smarta texterna mer tydliga om man missar något.


Soundet är uppbyggt av monotona inslag, framträdande rytmisk gitarr, och en karaktärsstark sång. Det är under etiketten psykedelisk rock n roll de beskriver sin ljudkompott på MySpace. Där jämförs också Alices röst som en blandning av bl.a. GRACE SLICK och en kvinnlig version av ROBERT PLANT.


Fet
I titelspårets mysiga gitarrdis kan du avnjuta ALIX i sitt esse. De tio spåren är mixade av Steve Albini som tidigare jobbat med NIRVANA, PJ HARVEY och PAGE & PLANT. På den sista anhalten, Bianco e Nero, återfinns den enda låten som sjungs på italienska. Den platsar minsann som finish då ALIX genast känns än mer mystiska och råbarkade i sin musikaliska stil. I denna över åtta minuter långa giv får dessutom sensualismen och tyngden mer utrymme.

Våga utöka skivsamlingen med denna giv, du lär inte bli besviken.


Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/alixband
Line-up: Alice Albertazzi (sång), Gianfranco Romanelli (bas), Pippo de Palma (gitarr) & Andrea Insulla (trummor).
Skivbolag: TrebleLabel Records


söndag 8 februari 2009

DEATHSTARS "Night Electric Night

”Say what you want me to do and I’ll do it for you / Say who you want me to do and I’ll do her too”.

De erotiska pastischerna från sleazegothindustrirockande föregångaren ”Termination Bliss” är kvar.

Allt är som vanligt med andra ord. Men det finns en behållning av annat snitt på ”Night Electric Night” som är betydligt avgörande. DEATHSTARS framträder på sitt tredje studioalbum med en allvarsammare inställning till musicerandet, något som inte kunde skönjas på föregångarna. Om detta av personliga angelägenheter eller annat kan jag bara spekulera i. Men de insatta kanske förstår den dystra tonen med tanke på vad Emil Nödtveidt tvingats gå igenom. Lyssna på Via The End så förstår ni.

Bryter man ned gruppens musik i beståndsdelar och dissekerar varje fragment av MÖTLEY CRÜEs sleaze, RAMMSTEINs industriella sound, valfritt gothsmink och Peter Steeles stämma får man DEATHSTARS. Egentligen är detta en blandning som är helt avskyvärd för min smak men här gäller det omvända; helheten är bättre än summan av delarna. Märkvärdigt nog funkar det.

Rent musikaliskt är det lika pampigt som alltid och körerna är extra smittsamma som på singelsläppet Death Dies Hard. Det är främst sångaren Whiplashers mörka strupe som är den främsta behållningen i DEATHSTARs musik. Däremot finns det en mognad över hela albumet jag inte kan förlika mig med. När jag lyssnar på ”Night Electric Night” vill inte omdömet stanna kvar i nutiden utan istället betygsätta ett framtida presumtivt opus.

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: ***
Bolag: Nuclear Blast
Länk: http://www.deathstars.net/

onsdag 4 februari 2009

Crucified Barbara – Til death do us party


Fyra år efter debuten laddar denna punkinfluerade hårdrockscombo om med en odysse av blytungariff. Spelglädjen är uppskruvad till max och med hjälp av producenten Mats Levén har bandet fått ett något maffigare ljud utan för den delen förlora charmen. Under några svettig veckor i maj förra året spelades denna uppföljare in i Solna med hjälp av folk från såväl Clawfinger som ikonerna Meshuggah.

När självaste Phil Cambell från Motorhead lägger lite gitarrlicks på stänkaren Dark Side stämmer personkemin maximalt. Hur mycket hjälp bandet än tar, fastnar jag för deras envetna styrka att alltid vara sig själva, och inte vridas med i de senaste årens succe som debuten och de otaliga turnésvängar bidrag till. Att medlemmar har fötterna stadigt förankrade i den svenska metallsjälen gör att jag utan tvekan kan dela ut fullpott till denna partyplatta. Adrenalinet i mina vener pumpar till max och luftgitarrspelande ser jag inget slut på.

Hail Yeah!
Betyg: *****
Text: Daniel Robertsson
Länk:
http://www.myspace.com/crucifiedbarbara
Tidigare publicerad i Situation Stockholm 2009