torsdag 31 december 2009

Rockharder - 2009 års bästa album topp-15








1. Abramis Brama – Smakar Söndag (45 p)
2. Slayer – World Painted Blood (40 p)
3. Mastodon – Crack The Skye (36 p)
4. Switch Opens – Switch Opens (34 p)
5. Wolves in the Throne Room – Black Cascade (27 p)
6. White Lies – To Lose My Life… (27 p)
7. Raised Fist – Veil Of Ignorance (22 p)
8. Katatonia - Night Is The New Day (21 p)
9. W.E.T. – W.E.T. (20 p)
10. Immortal – All Shall Fall (19 p)
11. Deathstars – Night Electric Night (19 p)
12. Fuzz Manta – Smoke Rings (15 p)
13. Tysta Mari – Sverige Casino (15 p)
14. Dundertåget – Skaffa Ny Frisyr (15 p)
15. Every Time I Die – New Junk Aesthetic (15 p)

Alla redaktionsmedlemmar har fått inkomma med listor av valfri längd vilka har poängsatts i omvänd ordning med 15 poäng till vederbörandes förstaval och så vidare.

Röster på dvd, singlar, internetvideos, enstaka spår och musik som hamnar långt utanför det grundläggande Rockharderkonceptet (som är brett) har diskvalificerats. Ja, gammalmodighet och album råder även i år.

Värt att notera är att listan omfattar alla förstaplatsalbum.

Röstat har följande gjort: Daniel Robertsson, Banesa Martinez, Mats Rydström, Manne Påhlsson, Magnus Engvall, Tomasz Swiesciak, Mattias Eklund, Benny Nilsson, Louise Rickardsson, Calle Sjöström, Sophie Linder.

Individuella listor kommer att publiceras på http://rockharder-reviews.blogspot.com/ tidigt 2010.

Gott nytt år!
/Mats Rydström

tisdag 22 december 2009

WOLFMOTHER – ”Cosmic Egg” ***





På sin andra fullängdare laddar WOLFMOTHER om sitt retrorockiga vapen och skjuter skarpt från första spår. Energin sprudlar och nästintill slukar mig.

Höjdpunkter finns på ”Cosmic Egg” även om de är svåra att ta fasta på. Däremot är vetskapen om att Australiensarna släppt en medelmåttig platta ytterst verklig. I White Feather irriterar den gnäll-gälla sången från Andrew Stockdale fram öroneksem hos mig. Att albumet inte innehåller så många överraskningar är måttligt kul.

Den självbetitlade debuten 2006 glänste med mycket som uppföljaren hade behövt. Lekfullhet, explosivitet, ett nyskapande mod och ödmjukhet. ”Cosmic Egg” blir istället som resultatet av en alltför snabb djupdykning – en kallsup. När titelspåret träder in börjar blodet i mina ådror sjuda. En sorts hundvalpspedagogisktramsdänga fylld av tjyvknep som ”a-a-ah’s”, akustiska gitarrkomp och så den där arenarock sing-alongen. Brr, det är alltför präktigt för att tas på allvar!

Det enda spåret som håller måttet är inledande California Queen. WOLFMOTHER har antagligen fallit av rälsen i och med bytet av två av de tre bandmedlemmarna. Andrew Stockdale är den enda låtskrivaren nu. Nästa gång kanske de återvänder med samma ursinne som fanns i Dimension i 2006. Till dess fortsätter YEAR LONG DISASTER vara mitt substitut.


Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.wolfmother.com
MySpace: www.myspace.com/wolfmother
Bolag: Modular Recordings

fredag 27 november 2009

JULIETTE LEWIS AND THE NEW ROMANTIQUES - “Terra Incognita” ****






Natural Born Killers, From Dusk Till Dawn och Kalifornia, ja JULIETTE LEWIS' bedrifter på bioduken är många. Med kompbandet THE LICKS och albumet ”Four on the Floor” fick hon sitt bejublande genombrott 2006. Men denna gången återvänder hon med ett annat band. Anledningen ska visst vara att hon inte tyckte att kreativiteten och gränserna längre flödade med THE LICKS. Istället har hon utforskat nya marker där ledord som groove och psykedelia fått bestämma riktning på resultatet.

Producent på denna nya giv är Omar Rodriguez Lopez (gitarrist i THE MARS VOLTA) som verkligen har satt sin prägel på albumet. Resultatet är en ambient och progressiv känsla. Lyssna på Junkyard Heart och upplev Omars riviga energi. Eller Female Persecution, ett reciterande stycke med en hypnotiserande förmåga.

Juliette har vänt catchigheten ryggen och istället trätt in i okänt landskap, som albumets titel indikerar. Rösten är själsligt blottande men med en släggas slagkraft. Den skvallrar om självupplevt himmel, helvete, gråt, tröst, misstag och mognad. Hennes lyrik blir därför ingen kliché.

Under mina många resor genom ”Terra Incognita” stelnar jag ofta till. Visst är det ibland trevande och Bambi-skakigt när Juliette låter skör, till exempel i Suicide Dive Bombers. Men skivan är smart och som skapt för lång hållbarhetstid. Är du som jag och föredrar en öppen själ framför glossiga förpackningar, kommer även du trilla dit.

Censurera inte dina öron från denna dam!



Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.myspace.com/juliettelewis
Bolag: Roadrunner Records


tisdag 17 november 2009

THE BLACK DAHLIA MURDER "Deflorate" ****

Oj så fel man kan ha. Jag vågar inte ens läsa min nedskrivning av jänkarnas förra släpp "Nocturnal". Jag nöjer mig bara med att säga att jag inte hade någon större koll på bandet och skrev recensionen i all sin hast. Ska någon rättvisa skippas denna gång behövs bättre koll på gruppen. Och det har jag nu.

Det är lustigt hur man kan ändra en så pass tvär uppfattning om ett band. Och deras skivomslag. För det var faktiskt det konstnärliga omslaget som var anledningen till att jag överhuvudtaget brydde mig upp att kolla upp bandet igen. Jag hade ju redan skrivit ned dem. Det IRON MAIDEN-ska konststycket fångade min uppmärksamhet direkt (tänk er en morbidare version av "Powerslave" och ni fattar) och speglar tydligt vad bandet vill säga med "Deflorate". Många är de som vill säga att THE BLACK DAHLIA MURDER är ett AT THE GATES för 2000-talet. Jag har aldrig riktigt förstått denna jämförelse utan går hellre så pass långt att säga att bandets musik är en utflippad och extremare version av just IRON MAIDEN. Förvisso, är detta death metal, om än med otroligt mycket fler melodiska utsvävningar där episka gitarrleads och solon för mina tankar till en svunnen era cirka 20 år bakåt i tiden. Då svensk döds erövrade världsherraväldet.

THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band som jag precis vill ha det; talangfulla killar som slås om att få visa upp sig över hela skivan, brutala som en romersk soldat, tunga som en svensk lagbok men med så pass mycket självdistans till sig själva och musicerandet att det inte kan slå fel. Egentligen borde jag inte gilla detta då musik som enbart baseras på bpm och där sångaren låter som en kåt och pilsk chihuahua inte går hem hos mig. Men Trevor Strnads alternerande mellan bottenlösa ljudliga avkommor och falsettliknande growl skapar en skön balans och variation i sången jag bara kommit att älska. Singeln Necropolis är ett tydligt exempel på detta. Kolla även in videon så förstår ni vad jag menar med självironi. Med sköna låttitlar som Denounced, Disgraced och Christ Deformed kittlar bandet mig på precis rätt ställe och jag kan inte sluta lyssna på "Deflorate".

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: ****
Bolag: Metal Blade

torsdag 29 oktober 2009

FUZZ MANTA - "Smoke Rings" *****





Danskarna kan till en början verka lite harmlösa och mainstream med de inledande radioriffen. Likt titelspåret som även det naglar sig fast med catchiga grepp. Lyckligtvis utvecklas låten till en sorts hyllning till THE DOORS trots sin skepnad av glödhet hårdrock. FUZZ MANTAs färgspektrum är så kontrastrikt att de håller mig intresserad alltigenom albumet.



Det som utmärker denna kvintett från Köpenhamn är den heliga treenigheten. Ett gungigt fuzzsound med djupa rötter i 70-talets progressiva hårdrock och en lyrik som håller samma kvalitet som kompositionerna. Till sist, en kvinnlig sångare som knäcker de flesta i genren är i sig självt berusande. De sparar minsann heller inte på pungkrossarriffen.



Fröken FUZZ MANTA, Lene Kjær Hvillum, har en känslorik röst som vågar vara dynamisk. Hon ömsom ger dig kärlek med sin vänhet, ömsom kraft med sitt jävlarannamma. Jag vill bara gråta av glädje! När bandet slutligen knyter ihop fuzzsäcken med Over The Mountain cementerar de bara toppbetyget ytterligare. Vartenda spår på debutplattan är nämligen som en skänk från ovan.


Skäm bort dig med detta groovekalas som definitivt ger en uppladdning i höstrusk och slask.





Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/fuzzmanta
Bolag: Bad Deal Agency

torsdag 17 september 2009

BABY WOODROSE - "S/T" ****



Effekterna av det musikaliska innehållet smyger sig på lyssnaren precis som omslaget. När jag väl fastnat för skivan fick jag svårt att lägga den ifrån mig. Just som med konvolutets minimalistiska och psykedeliska formgivning. Med denna sjätte fullängdare sedan 2001 hypnotiserar BABY WOODROSE.



Tydlig kapten på denna danska sinnesvidgande rocktripp är frontmannen Lorenzo Woodrose. Hans talanger sträcker sig från sång och gitarrlir till komposition och textskrivande. Det jag saknar är ytterligare klös i rockens namn. Speciellt då mitt intresse avtar i spår som Open Up Your Heart. Där flyter innehåll mer eller mindre ihop till ett tamt potpurri utan tillräckligt många kontraster.



Det svämmar över av favoriter på "Baby Woodrose". Främst Fortune Teller, Emily, Changes Everywhere, No Mas, men speciellt Scorpio. En surrealistisk känsla uppstår av pärlande toner från pianot och en akustisk gitarr tillsammans med Lorenzos sång. Kraftfull, men samtidigt mild och självutlämnande. Totalt golvad av Scorpio bara njuter jag, om och om igen. Precis som den avslutande strofen påpekar; "-That girl, she just can't get enough".



Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/babywoodrose
Bolag: Bad Afro Records
Release: 14 september

tisdag 25 augusti 2009

THE TELSTAR SOUND DRONE - Demo/EP *****





Solkatter, smekningar och sensualism. THE TELSTAR SOUND DRONE från Köpenhamn sköljer ljuva minnesbilder och längtan efter dig. Med både finess och ”trippighet” lyckas de hålla sig på banan utan att falla över.

Musiken låter retro men de nya influenserna hörs också väldigt tydligt. Ljudbilden sticker ut och är allt annat än lättsmälta. Som tur är knivigare än allt på kommersiell radio. Förutom möjligtvis öppnande On Your Back Baby.

Det andra spåret får det att kittlas inombords av sin obskyra kostym på 1 minut och 58 sekunder. Nursery Rhymes tar vid och det doftar PINK FLOYD och BEATLES långt långt bort tillsammans med en djärv stickande sådan från 00-talet. Medryckande Light Around ger dig ett hejdundrandes rus av sin visionära komposition när den flexar sina musikaliska vingar.

När en EP, eller demo för den delen, får betyget 5 av 5 beror det på att den andas ett helhetskoncept. Tanken bakom varje spår och hur de träder in i varandra. Så är det i denna danska trios fall. En röd tråd att följa så att säga. På THE TELSTAR SOUND DRONEs självutgivna EP skippar de tråden och rullar istället ut den blodröda mattan framför lyssnaren.



Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/telstarsounddrone
För dig som gillar: BABY WOODROSE, THE FUGS och PINK FLOYD

söndag 2 augusti 2009

SPIRITS OF THE DEAD - "S/T" ****





Det är svårt att sätta fingret på vilket SPIRITS OF THE DEADs musikaliska recept är. "Psychedelic-stoner-folk-rock" enligt MySpace-sidan. En mer utsvävad beskrivning är att de skapar rock med en sökande blick i horisonten, bombastiska nedslag med högerfot och böljande tyger längs med siluetten. Detta tillsammans med en lyrik som är lika bestämd och berusande som kompositionerna.


Inledande White Lady/ Black Rave tilltar med H1N1-virusets effekt och bär med sig överraskningar till dina öron i åtta minuter. I Red blir bandets mentala vidder tydliga via instrumentlekar och en sorts domedagskänsla. Medan Traveller In Time transformeras från kikare till kalejdoskop via mullrande gitarr, obskyra bakgrundsljud och stämningsfyllda mellanspel.


Sångaren Ragnar Vikse tar sin roll på allvar. Han uppnår en tillfredsställande jämvikt mellan att låta som ESKOBARs Daniel Bellqvist och WOLFMOTHERs Andrew Stockdale. Trots att de bara har sju spår på sig imponerar kvartetten med sitt debutalbum. Ibland blir musiken lite för lugn, men det är ändå uppenbart att "Spirits Of The Dead" är en skiva som växer med varje lyssning.


Text: Banesa Martinez
URL: http://www.myspace.com/spiritsofthedeadmusic
Line-up: Ole Øvstedal (gitarr), Ragnar Vikse (sång), Geir Thorstensen (trummor) och Deadly Nightshade (bas, keyboard)
Finns på Spotify: Ja

tisdag 30 juni 2009

MELAINA - "S/T" ***




"- Melonia, Melonia!", de glada utropen från animerade "Resan till Melonia" (1989) ekar i mitt huvud. Parallellerna till denna innerliga kreation från skånska PennFilm Studio är ganska självklara. Den svenska kvintetten delar drömska scenarion, känslorika stycken och en förnimmelse av godhet med filmen.

MELAINA spelar en alternativ, progressiv och melodiös hårdrock. Känslor flödar, främst mjuka, melankoliska sådana, men även de med aggression och ångest. "-The grey trees are coloured by my grey eyes, and I'm just getting more and more scared of myself" från All over my sight är en del av debutskivans självutlämnande lyrik.

Till nästa gång vill jag ha mer "umpf" i sången och mer jävlarannamma i instrumentens exekution. Men framförallt, en avskalning i genrer. En snävare stig för att bättre kunna uppskatta deras finess.

Men även om MELAINAs sound inte matchar mitt tycke till fullo, så ska det inte tolkas som att kompositionerna är mediokra eller otillräckliga. För de som redan är hängivna stilen kommer nämligen denna platta smälla högt!



Text: Banesa Martinez
URL: www.melainamusic.com & www.myspace.com/melainamusic
Line-up: Emil (sång, gitarr), Kristoffer (trummor, bakgrundssång), Micael (gitarr, synth), Niklas (gitarr) och Sami (bas)
Bolag: Music Place Europe



måndag 22 juni 2009

And you will know us by the trail of dead "the century of self" **

Det är en tung symfoni som smyger sig på i första spåret på bandets 6:e skivsläpp, och just denna ljudbild fyller dom första låtarna på skivan. Det låter fel att beskriva det som symfonirock men det är väl just det dom bjuder på, fast inte inom ramarna för hur det då brukar låta. Dom lyckas få fram ett ovanligt dynamiskt ljud med sina ihärdiga trummor, dunkla tunga piano & kontrollerade skrik. Vill inte säga att det är bra, inte dåligt heller. Först när jag hör tredje & fjärde spåren Isis Unveiled & Halcyon Days känner jag igen låt-kvalitén jag minns att detta band bjöd på för 7år sedan och får upp förhoppningarna. Men det är inte direkt med glädje jag plöjer igenom resten av låtarna på skivan. Hade någon form av förhoppning om att den kanske hade lite mer att erbjuda, men blev ganska besviken och hoppar oengagerat från låt till låt för att tillslut erkänna att den inte gav mig någonting.

 

Ger skivan en chans till, bara för att kanske kunna ångra mig. Men det är bara att inse att dom gjorde ett mästerverk för länge sedan, rättare sagt 2002 då dom släppte"source tags & codes" med fantastiska låtar som How near how far &another morning stoner. Vilket misstag, denna skivan tänker jag glömma bort.


Text: Lisa Bünger

Betyg: **

Bolag: BOR

Länk: http://www.myspace.com/trailofdead 

måndag 25 maj 2009

GOD DETHRONED – Passiondale ***


De har hängt med länge nu, holländarna i GOD DETHRONED. I snart 20 år har bandet släppt skivor innehållande mestadels jämn och kvalitativ Death Metal, med stänk av den mörkare sidan. Aldrig har det ordentliga genombrottet fallit riktigt fullt ut, men det har heller aldrig blivit platt pannkaka.

Kronjuvelen ”Ravenous” (2001) är en milstolpe i bandets historia, delvis tack vare fantomtrummisen Tony Laureanos medverkan, och kommer aldrig petas ned från piedestalen av bandet själv, men nya ”Passiondale” känns i alla fall som en god konkurrent mot det nederländarna presterat på senare år.

Skivan, vars lyrik behandlar första världskriget ur en objektiv åskådares ögon är bäst när det trampas på gaspedalen och den typiska GOD DETHRONED-känslan, med Henri ”The Serpent King” Sattlers riviga och något utdragna sång svävar över musiken. Givetvis finns det utrymme för gnällspiken också, och tro mig det är inte helt obefogat!

Det är av tre anledningar helt ofattbart att bandet väljer att blanda in vanlig sång mellan dödsrosslingarna:
1: Det låter skit.
2: Det är töntigt.
3: Det kommer inte att tillföra några nya, unga och lättflirtade fans som vill tapetsera sina pojk/flickrum med poster där bandets nunor står i fokus.

Betyg ***
Text: Manne Påhlsson
Länk: http://www.myspace.com/villavampiria

onsdag 20 maj 2009

TRUCKFIGHTERS - "Mania" *****


Till sitt andra album, "Phi" (2007), hade Örebroarna utvecklats i ljusets hastighet från debutalbumets rätt plottriga och trevande ljudkompott till en futuristisk fuzz rock. På det tredje släppet är nu soundet och signumen än mer renodlade och tveklösa.

Om föregångaren var ett musikaliskt ode till jazztobaken med sina tunga och dova spår är “Mania” pionjär åt moder jords ogräs. Ett naturligt och sinnesvidgande alster med dynamiska kompositioner. Som det åttonde och avslutande spåret Blackness. Där är instrumentens dans en trefaldig njutning; smakfull, kraftfull och själfull. Det gör mig fullständigt upprymd!

I ett försök att belysa det tveksamma med senaste skapelsen är det att Ozos stämma stundtals låter som Jocke Bergs (KENT) lealösa.

Med hela 13 minuter tar Majestic stor plats på albumet. Ett välförtjänt utrymme som får mig att baxna av välbehag när mullrande instrument tornar sig uppåt med hjälp av mina högtalare. Efterföljande Monster är ett bedårande och djärvt spår. Med sin framträdande akustiska gitarr och härliga stämning tar den snabbt plats som det självklara ljudspåret till sommaren 2009.

När skivor som "Mania" får fritt spelrum känns livet fulländat. Ge dig hän du med!


Text: Banesa Martinez
Skivbolag: FUZZORAMA Records
För dig som gillar: FU MANCHU, TOOL…
Release: 22 maj

måndag 18 maj 2009

Wolves in the throne room - *black cascade" *

Med skivans konvolut i handen står jag något fundersam och vill inte riktigt erkänna för mig själv vad den innehåller. En gammaldags text pryder en drömsk bild som föreställer en mänsklig form av sagan om ringens Gollum.. Vilket bara kan betyda metal, denna gången den vidrigaste form av dom alla, nämligen black metal!


Största delen av låtarna är helt instrumentala, en tjock dubbeltramps tråd ligger oväntat som grund hela skivan igenom, så pass snabbt att jag knappt kan urskilja om det är baktakt eller inte, vilket jag antar att dom skulle ta som en komplimang. Gitarristen tar en paus största delen av låtarna då han låter en slagborr gå lös med ett plektrum på strängarna. 


Hur svårt kan det vara att plöjja igenom 4st black metal låtar tänkte jag, tills jag märkte att dom var 10 till 15 minuter långa. Ett par vänner till mig har just ett blackmetal band. Dom gör en låt om dagen och lägger mest tid på att spela in roliga videos, en av dom springer runt i skogen, en annan blir mördad på en toalett och skvätter grisblod över väggarna, medan dom mest morbida brölande textern du kan tänka dig ljuder i bakgrunden. Jag trodde alltid det här var ett skämt, tills jag hörde detta band och förstod att det finns folk som lyssnar på det här på riktigt.


Text: Lisa Bünger

Bolag: Southern Lord

Länk: http://www.myspace.com/wolvesinthethroneroom

söndag 17 maj 2009

Nashville Pussy "From hell to texas" **

Första gången jag fick nys om Texas kåtaste kollektiv Nashville Pussy var jag 14 och bandet släppte sin andra skiva high as hell. Då andra band som HellacoptersMotörhead & Danko Jones spelades flitigt i min musikmaskin trodde jag denna sydstatsrock skulle passa bra in i skivsamlingen, men icke. Jag blev lurad av ett helt fantastiskt koncept, 2 lättklädda brudar på bas & lead-guitar, sen en tunnhårig karl som bara sjunger om snusk & djävulen vs. Jesus, kan det bli roligare? Det är väl just det som gett dom den otroliga publiciteten dom alltid haft sen starten 1996 för jag betvivlar att det skulle bero på deras musikaliska expertis..

 

Nya skivan From hell to texas gör mig inte ett dugg besviken, det är precis så här Nashville Pussy ska låta. Skulle nästan vilja påstå att det här kan vara det bästa bandet levererat hittils, även om 99% är ren skit. Jag skulle tro att deras amazon och eld-sprutande förre basist Corey Parks tog punken med sig när hon lämnade bandet för att odla skitungar med the Master of Disaster Duane Peters, frontman i US. Bombs & die Hunns. För nu när basisten Karen Cuda (som tog över Coreys plats 2005) börjar kvartetten istället göra ett par riktigt pinsamma försök till att spela hillbillyblues och när dom inte det gör det så låter det som att Motörhead våldtar Angus Young. I sista sekund lyckas dom dock rädda sig med boogierock av högsta kvalité i Why why why och jag är som förtrollad, i 2 minuter. Lura i mig en halv flaska Minto så kanske jag lyssnar på det här igen.


Text: Lisa Bünger

Bolag: SPV

Länk: http://www.myspace.com/nashvillepussy

torsdag 14 maj 2009

CHIMAIRA "The Infection" ***



Den trehövdade besten satte sina tänder i mig vid det självbetitlade alstret. CHIMAIRA pre 2005 är inget band jag lyssnar på eller har något vettigt att säga om. På "Pass Out Of Existence" och "The Impossibility Of Reason" handlade det mer om rak och hård metalcore där benhårda riff, staplade på varandra, tävlade om vem som var tuffast. När sedan det självbetitlade alstret såg dagens ljus var det även ett nytt CHIMAIRA som tittade fram ur mörkets trygga vrå. Plötsligt handlade det inte bara om rifftänk utan det pratades om kompositioner hit och dit. Det märktes för plötsligt var det ett intrikat verk killarna hade skapat. Inte för pretentiöst men ändå tillräckligt komplicerat och kompromisslöst för att få alla nej-sägare att tänka om. "Resurrection" gick mig dessvärre obemärkt förbi och stannade i periferin.

På 2009 års giv har vi ännu en gång ett nytt CHIMARIA. Ett CHIMAIRA som verkar rotlöst och inte riktigt vill acceptera världens ordning. En best som kontinuerligt måste utveckla sig. En hydra som växer ett nytt huvud om du försöker kapa ett. "The Infection" är ett album där tempot dragits ned avsevärt. Det är tungt, semisnabbt och framförallt experimentellt; mycket tack vare Mark Hunters röstomfång. Sångaren har gått in i studion och lekt med sin röst och resultatet är om än splittrat, gediget. Faktum är att större delen av musiken är improviserad i studion och tydligen tycker killarna att detta fungerar bra då det är snack om det på framtida utgåvor.

Däremot var jag rätt skeptisk till en början. Jag ville ha min snabba metalcore. Inget seglivat monster på halvfart. Istället är det andra egenskaper som utmärker sig på "The Infection". Just Hunters vokala insats på Secrets Of The Dead är fenomenal när han alternerar mellan lågt, growl och ännu lägre growl. The Venom Inside kan ha sommarens bästa intro och gitarrlead. Detta spår är även ett av de snabbare. Att CHIMAIRA sedan avrundar sin attack på lyssnaren med ett 15 minuter långt instrumentalt parti i The Heat Of It All visar på tidig Metallica-hybris.

Efter att ha gett "The Infection" en rejäl avhyvling vid de första genomlyssningarna vågar jag ändå påstå att det finns hookar i musiken som får mig att vilja återkomma. Ett par malplacerade utfyllnadsspår finns men de uppvägs av ett annars habilt komponerande. Hur länge skivan kommer att flörta med mig på det här viset är jag oviss om men det fungerar bra för stunden. Jag hoppas innerligt på ett högt andrahandsvärde.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak
Bolag:Records/Ferret Music/Nuclear Blast

torsdag 7 maj 2009

the Black Lips "200 million thousand" ****

Dom kallar det flowerpunk och jag kan inget annat än att hålla med. Att lyssna på 200 million thousand är lite som att gå med på en trekant hög på LSD med Johnny Thunders & 13th Floor Elevators. Något som förvånar en av att bara lyssna på musiken är att detta Atlantabaserade band beter sig som GG Allin på scen, vilket betyder att du ska akta dig för diverse kroppsliga vätskor om du överväger att se bandet live. 

 

Black Lips vrider tillbaka klockan på sitt femte skivsläpp 200 million thousand, då skivan genomsyras av 70-talets bästa utbud, nämligen punk & psykadelika. Som den ska låta! Första spåret take my heart flirtar ordentligt med dom gamla bortglömda hjältarna the Seeds, samma skitiga ljud & när på falska stämma, och sen är det är lite så det fortsätter! 

 

Min självömkan om att jag missat CBGS storhetstid gör sig märkbar när jag hör starting over.  Jag kan inte understryka nog att the Black Lips hade gjort sig bäst i ett sett mellan New York dolls & Television med diverse lowlifes dränkta i spyor backstage på världens mest omtalade punkgömma 1977!

 

Text: Fröken Bünger 

Bolag: Vice

Länk: http://www.myspace.com/theblacklips

söndag 3 maj 2009

DARKANE "Demonic Art"


DARKANE och jag har en komplicerad relation. Ungefär som ett KK-förhållande. Båda är ute efter samma sak. Men det har inte alltid varit så; i början hyste vi varma känslor för varandra men efter en intensiv period kring sommarflörten ”Insanity” började det knaka i fogarna. Relationen krackelerade och passionen svalnade.

Vi hördes av allt mer sällan, egentligen bara för att få ett snabbt utlopp för vår frustration. ”Expanding Senses” var ett desperat försök av DARKANE att få tillbaka mig. Kring förra släppet ”Layers Of Lies” var jag nära på att gå tillbaka till ett förhållande som var dömt att misslyckas. När jag nu möter ”Demonic Art” är det ett förbytt DARKANE som återvänt och lovat bot och bättring. Anledningen till detta kan mycket väl vara den relativt nya vokalisten Jens Broman. Faktum är att han låter väldigt lik förre frontmannen Andreas Von Sydow. Inget ont i detta. Jens lungor är guld värda, speciellt i de rensjungna refrängerna.

Det är framförallt den mer melodiska ljudbilden som thrashgruppen presenterar på ”Demonic Art” som tilltalar mig. Det instrumentala introt Variations Of An Eyecrush lägger en gjuten betonggrund för spåren Demigod och Execution 44. Det verkar som om alla de influenserna som utgör bandet; STRAPPING YOUNG LAD, AT THE GATES och MESSHUGGAH bildar en helhet som faktiskt fungerar för mig denna gång.

DARKANE och jag har jagat varandra genom åren. När jag inte visat intresse har de enträget försökt att få mig. När jag nu insett ett och annat hoppas jag att de kan förlåta mig för min arrogans. Jag önskar bara att våra år inte hade gått om intet på detta vis.

Text: Tomasz Swiesciak, 2009-05-03
Betyg: ***
Bolag: Nuclear Blast
Länk: www.darkane.com

lördag 2 maj 2009

KEBNEKAJSE - "Kebnekajse" ****





Efter nästan tre decenniers tystnad är de norrländska folkrockarna tillbaka. På nya vaxet spänner de armborstet ytterligare och passerar vackra fjälltoppar klädda i fiol, spännande slagverk med kall vind i dur. Allt detta blandas med orientens bris.

Denna sextett spelmän balanserar sina olika musikinfluenser rätt och erbjuder dig ett alternativ till den tradiga midsommarmusiken. För säg mig, vem smälter inte till festtoner som låter humöret lyfta och ger dig ett naturligt ryck i benen? Det är garanterat en av anledningarna till att de kallats ”Sveriges högsta band”.

Med detta släpp tajmar bandet rätt och bidrar med ett sound som faktiskt passar in i 2009. Bäst beskriver de sin musik själva; ”Elektrisk folkrock med psykedeliska övertoner”.

Text: Banesa Martinez
URL:
www.kebnekajse.se
Line up: Kenny Håkanson (gitarr), Mats Glenngård (fiol), Göran Lagerberg (bas), Thomas Netzler (bas), Pelle Ekman (trummor) & Hassan Bah (slagverk)
Finns på Spotify: Japp!


fredag 1 maj 2009

The Black Box Revelation ***



Det bjuds på debutplatta av en duo från Belgien som flirtar med alla band jag lyssnade på för 8 år sedan. Det skulle egentligen bara kunna gå åt helvete för det finns en anledning till att jag inte lyssnar ivrigt på mina gamla skivor med Black rebel motorcycle club & the Strokes.


Jag har försökt lyssna på första spåret på skivan otaliga gånger utan att kunna förmå mig att gilla den, det är antagligen pga introt med det irriterande skriken och skratten som borde gått i graven med den döde hjälten Lux Interior. Utan större förhoppningar rullar andra låten I think i like you igång, den är stundvis bra, stundvis tråkig, stundvis en låt som redan gjorts.


Jag får dock ett par välbehövda käftsmällar ju längre jag lyssnar. Med endast gitarr, sång & trummor skapar dom en överrumplande ljudbild som nästan får White stripes att blekna. Dessa unga slynglar som knappt har åldern inne till att gå ut på krogen, kommer antagligen få sig en smärre chock denna sommar när det börjar bjudas på klamydia och kooks som aldrig förr. Det är helt enkelt inte dåligt, men det är Carlingsrock så det svider.. 


Betyg ***
Text: Fröken Bünger
Bolag: PAIS
Länk:  
http://www.myspace.com/theblackboxrevelation

torsdag 30 april 2009

OLIVER WEERS – Get Ready *


Polerad och hurtig (vad jag antar) kristen hårdrock från Danmark med trötta låttitlar som Get Ready, Calling For You och First Day Of Our Life, låter det spännande? Om JA, hör av dig exempelvis genom att kommentera detta inlägg så skickar jag skivan gratis. Om NEJ, luta dig tillbaka och försök få ut ett eller möjligen två goda skratt i vad som återstår av recensionen.

Att vara svårt sjuk i körtelfeber, beta av ett Robot Wars-maraton, sittandes på en cykel där endast sadelstången finns kvar att sjunka ned på, samt ideligen behöva springa till dörren och öppna då Irma Grese ringer på och tvingar sig in med skitiga SS-stövlar, är något jag mycket hellre pysslar med än tar mig an detta musikaliska helvete.

När jag lyssnar på ”Get Ready” och samtidigt granskar konvolutet, där Robert själv står uppställd vid ett vattenbryn en kulen dag, med teddybjörnliknande utseende och två decimeter för bredbent, så skäms jag så mycket att jag på allvar vill byta ut huden mot bensin och börja jobba på Tomteblossfabrikens testavdelning.

Sluta släpp sådant här tack, eller åtminstone se till att hålla distributionen strikt till de länder som kan tackla denna dynga (det vill säga bara Tyskland).

Betyg *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Target
Länk: www.myspace.com/oliverweersband

fredag 24 april 2009

KAMCHATKA – “Volume III” ****







På sitt tredje släpp snickrar den svenska powertrion vidare på bron från jammets ö till den klassiska rockens fastland.
Det är främst i Confessions och Outnumbered som KAMCHATKAs fabulösa kärna återfinns. Utsökt uppbyggda med hårda och samtidigt mjuka komponenter tar spåren med lyssnaren till glittrande låtpartier. Gitarrsolona träder in och målar ett känslospäckat musikaliskt porträtt.

Det speciella med KAMCHATKA är just deras uppfinningsrikedom och ett till synes hänsynslöst utforskande av rockens gränser. Men visst slår det fel på några spår. Milt sagt. På See och speciellt Wood vill jag faktiskt bara trycka på mute. Inte nog för att de tveksamma uppläggen får mig att rodna, upplevelsen blir helt enkelt bara tam och fylls av för många onödiga svängar.

Den något intetsägande Pathetitc framhäver ändå tillsammans med ess som Confessions essensen av denna Varbergspluton. En fingertoppkänsla som främst ligger i gitarrliret och arrangemangen.

Att ta in "Volume III" är att våga lyssna in ett fantasifyllt alster. Där det tveksamma i alla fall är intressant. Dessutom bubblar en förståelse för bandets musikaliska mission ständigt upp till ytan hos lyssnaren. Tvekar du på ifall detta släpp är något att satsa på? Då övertygar det sjunde spåret Sorg dig om de mentala försprången du kan åtnjuta i KAMCHATKAs sällskap. Även avslutningen med en suverän cover på THE ALLMAN BROTHERS BAND Whipping Post är en njutning likt en glass i solskenet.

Text: Banesa Martinez
Lineup: Thomas Juneor Andersson (sång & gitarr), Roger Öjersson (sång & bas) och Tobias Strandvik (trummor)
URL: www.myspace.com/kamchatkasweden
Finns på Spotify: Japp!


måndag 20 april 2009

HATESPHERE "To The Nines


Danmarks tuffingar gör comeback efter att hela ensemblen förutom grundaren Peter Lyse Hansen lämnat skutan och bandet har bytt skivbolag. Denna stora rensning verkar ha skett med alla parterna nöjda då de övriga medlemmarna hade andra åtaganden. Man kan fråga sig hur ett band nu kommer att låta då nästan hela stammen är utbytt? I HATESPHEREs fall är de lika thrashiga som förut men fortfarande lika tråkiga. Det är argt och brutalt som alltid men den påfallande monotonin och bristen på variation får mig att gäspa käken ur led. Inget nytt trots allt det färska blodet.

Den största förändringen som ändå inte hörs i bandet står ynglingen Jonathan Albrechtsen för. Född 1988 visar han en enorm potential med sina riviga stämband och kaxiga attityd men det låter alltför likt föregående vokalist. Jag får känslan av att HATESPHERE försöker återuppfinna sig själva på nytt. Detta försök faller snabbt platt. Riffen på ”To The Nines” känns bara lånade från bandets tidigare skivor eller stulna från annat håll. Lyssna bara på Clarity, fan vad jag känner igen det! Hjälp mig att komma på vart det kommer ifrån!

Det är attityd och brutalitet i titlar som Cloaked In Shit, Backstabber och Oceans Of Blood som får lyssnaren att höja på ögonbrynet men bakom det polerade soundet hittar jag bara ett band som trampar vatten.

Text: Tomasz Swiesciak, 2009-04-20

Betyg: **
Bolag Napalm Records
Länk: www.hatesphere.com

lördag 18 april 2009

Brutal Truth - Evolution Through Revolution ***







Den snygga “kaosstjärnan” som pryder konvolutet på nya BRUTAL TRUTH-given är allt annat än missvisande.

Veteranerna är tillbaka i gammal god stil och kaos råder alltjämnt. Det känns tryggt! Att kvartetten prejar kritiker och annat löst folk åt helvete långt ned i diket råder det ingen tvekan om och att mångsysslaren och ledargestalten Dan Lilker börjar pusha de 50 är skulle man inte våga gissa.

Bandet känns ungt, hungrigt och lekfullt. Knepet att bunkra upp med rejäla mängder Marijuana så fort det ska till att spelas in nya vax må vara en sak att tvista om, men att bandet hävdar att det aldrig skulle kunna få till en så snabb och vansinnig platta utan denna (långsamma) substans i omlopp är ren och skär humor i mina ögon.

Men visst går det undan och visst är det stökigt, precis som sig bör, även om det för min räkning gärna hade fått vara lite punkigare på sina håll. Sammanfattningsvis det bästa som bandet skitit ifrån sig sedan 1994 års ”Need To Controll”. Applicera känslan av att hela Tre Kronors A-trupp skrinnar in på isen, som idag bytts ut mot din rygg, så förstår du att det bitvis kan göra rätt ont att lyssna på BRUTAL TRUTH 2009.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Relapse

Länk: www.myspace.com/brutalfuckingtruth

torsdag 16 april 2009

IRRBLOSS – Bloodline ***


Den debuterande Göteborgskvintetten framför sin Black Metal tämligen klanderfritt, men samtidigt utan att bryta några nya barriärer. Med ett lagom melodiskt sound, lyrik om det kalla och hedniska Norden som en gång var, lite för noggrant producerad ljudbild och med en smula avsaknad av råhet så ligger bandet och plöjer i den tjatiga mellanfåran.

Om man inte kan vara älskad, kan det hur konstigt det än låter ibland faktiskt ha sina fördelar med att vara hatad, men ingen kommer att tycka speciellt illa om IRRBLOSS törs jag påstå utan att sticka ut hakan alltför långt.

För drygt tio år sedan hade Bloodline antagligen stått sig betydligt bättre mot konkurrenternas då likartade Black Metal. Idag får den nöja sig med att bita ihop, dra på lillebrorkostymen och se på när 2000-talets mer spännande akter än en gång återuppfinner genren på sitt alldeles egna sätt.

Betyg: ***

Text: Manne Påhlsson

Bolag: Twighlight

Länk: http://www.myspace.com/irrblossband

tisdag 14 april 2009

ONE HOUR HELL – Product Of Massmurderer ***



Jag saliverar en smula av vällust av att granska Product Of Massmurderer-Boolketen. Däri trängs äckelsnygga polaroidfoton, blodstänk och en hel del pinaler från pappas verktygslåda, som ger sken av att vara med i bilden av helt andra orsaker än underlätta ett kojbygge ute på bakgården.

CARCASS, IMPALED och ABORTED känns nära till hands när den blågula plutonen ska granskas i sömmarna för första gången.

Så mycket köttande blir det dessvärre inte under de tio spår som skivan rymmer. Inget gurgel, inga spyor, inga blastbeats och inget smuts, men förhållandevis ”catchy” Death/Thrash med en gnutta tung Hardcore på toppen, vilket närmast får mig att tänka på landsmännen CARNAL FORGEs glansdagar (alltså egentligen bara debuten). Inte fy skam det heller kanske?

Ett förtydligande om att vi hört det förr och att säcken inte kan rymma speciellt mer av varan, känns nästan överflödigt, även om jag tycker svenskarna visar upp en ärligare och mer trovärdig sida än ett konkurrerande randomband från andra sidan Atlanten.

Betyg:***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Twighlight

torsdag 9 april 2009

Letzte Instanz - Schuldig *


Jag blir lite trött i örat, men jag ska kämpa en liten stund till. Det är alltså synth-fiol-blümchen-metal jag hör, med en manlig sångare som sjunger lika vagt och ljust som en skolpojk?! Jag som tyckte att Rammstein var något av det värsta tyskaran levererat sen 2:a världs kriget, men nu lyssnar jag på något som aldrig skulle tagit sig över den tyska gränsen.


Detta ljud av vågor som slår mot en strand, fiolen som stämmer upp till ballad med en cello som med hjälp av fega trummor & en själlös sång, lyckas bilda en hel symfoni av låtar som skulle kunna vara med i melodifestivalen. Här har vi nog ändå något för det långhåriga metal-folket i skinrockar, som samlar på band dom kan rabbla i tävlingen i just vem som kan rabbla upp mest fåniga bandnamn dom lyssnar på men aldrig hört. Jag menar just metal-folket som inrett sina lägenheter med svarta-lila väggar och drakstatyer. Som gärna samlar på ormar. Just precis dom!


Mina öron gråter och jag vill inte lyssna på denna skivan en sekund till!


Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: SPD
Länk: http://www.letzte-instanz.de

tisdag 7 april 2009

MASTODON "Crack The Skye" ****

Som ett fan av temaprogrockarnas mer syratrippade och melodiska eskapader som This Mortal Soil och Hand Of Stone på föregångaren ”Blood Mountain” hade jag sett fram emot ett album där fokusen skulle ligga mer på melodi och inte de primitiva neandertalattackerna. Mina förväntningar infriades. Men när jag nu plötsligt har mitt lilla kompletta MASTODON-paket i handen och lyssnar på alla melodiska ljudmattor och rifflandskap som bråkar med varandra för att få plats på skivan är det nästan så att jag saknar den hjärndöda stenkrossen i spår som The Wolf Is Loose eller Blood And Thunder. Det är mycket av Brann Dailors explosiva trumspel och massiva fills som alltid varit kärnfullt i MASTODONs musik. När nu detta är ersatt med grundlig eftertanke och återhållsamhet undrar jag om den frigjorda trummisen ens vet hur man spelar vanliga trumkomp?

Missförstå mig inte, ”Crack The Skye” är fortfarande ett album i sin alldeles egna superklass men killarna har softat ner sig och blivit introverta i sökandet efter fler musikaliska dimensioner. Låter det knarkat? Ja, det är det för det fjärde studioalbumet är en astralresa genom rum och tid, precis som bandet vill göra gällande. Scott Kellys (NEUROSIS) gästinhopp på titelspåret är den enda låt som krossar mig som en hundra tons mammut. Sångarens bottendjupa vrål blir avlöst vart om vartannat av Brents och Troys ljuva körsång i refrängen. På Divinations är det ett ungt BLACK SABBATH som möter ett sentida TOOL. Det är imponerande hur påfallande lik Troy är Ozzy i sången.

Kontrollerad galenskap. Det är precis vad MASTODONs ”Crack The Skye är”. Frågan är då om 2009 års mest efterlängtade släpp uppfyller förväntningarna? Har inte en enad kritikerkår redan rosat denna musikaliska skapelse och höjt den till skyarna? Både ja och nej. De första genomlyssningarna satt aldrig där de skulle; först efter femte varvet började jag inse storheten med detta tematiska opus. Min initiala besvikelse transformerades till en infantil glädje och ett beroende värdigt en pundare på Plattan.

”Crack The Skye” är ett musikaliskt superlim.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2009-04-07
Länk: www.mastodonrocks.com
Bolag: Relapse

söndag 5 april 2009

Martin Schaub - Leaving the circus *


Herr Martin Schaub får mig att vilja slita av håret. Skulle jag någonsin bli kidnappad och torterad hade förövarna bara behövt spela fram till andra låten Clowns för att få mig att berätta vad som helst! Jag kan inte ens lyssna på skivan i mer än 20 sekunders intervaller, då jag väl testade att ta mig igenom en hel låt fick jag sätta mig och kjedjeröka i 15 minuter för att återfå mitt lugn!


Denna akustiska gitarr-pop är lika glad och naiv som en 7-årig flicka i en rosa förpackning som tror att hennes lillebror kom med storken. Texterna är ett enda långt nödrim om kärlek och annat ointressant dravel. Första låtens glada intro bjuder på en besk smak av dansband & Per Gessle, men övergår ganska snabbt till en stereotyp svensk popdänga alá Lars winnerbäck. Tredje låten Missiles from an angel lugnar ner tempot med sina dova trummor och en knappt hörbar gitarr, hade någon med mycket mörkare och inte så darrig röst lagt sång på denna hade det kunnat bli bra, man hade kanske t.o.m kunnat ignorera den vidriga lyriken 


Med tanke på detta blir jag aningen förbryllad när jag läser att han samarbetat med några av Sveriges bättre musiker nämligen Nicolai Dunger, Miss Li, Freddie Wadling & Hellsongs. Fast han har tydligen även beblandat sig med Lotta Engberg, enough said!  

Betyg: *
Text: Lisa Bünger
Bolag: NAX