torsdag 27 november 2008

WE – Tension & Release *


Jag är på mitt absolut sämsta humör när jag petar in skivan i spelaren. Det är höst, vinden våldtar en så fort man sticker hakan utanför dörren, min civilstatus har på ett kick reducerats till singel, förkylningen gör sig påmind och ingenting känns vidare uppiggande. Efter att snabbt ha granskat konvolutet till ”Tension & Release” är det med förhoppning att få en rejäl dos macho hardcore att rensa hjärnan med, som jag spetsar öronen. Det som möter mig är sur uppstötning, förlåt rena kaskadspyan till musik!

Norbaggarna We:s 13:e studioalbum (vilken jävla tur att detta är min första bekantskap med bandet) är inte någon vildsint Hardcore, vilket jag ju självklart inte kan ha som argument för att plocka fram röjsågen och göra slarvsylta av bandet. Något jag däremot kan använda mig av för att skriva ned WE är att deras musik är riktigt, riktigt dålig.

Vissa svårigheter att beskriva musiken har jag dock. Lite småexperimentell, atmosfärisk Rock, med viss schlagerklang, kört genom TV4:s Idolfilter kanske? Det enda jag vet är att INGEN har WE som favoritband, och då leker jag ändå med tanken att samtliga bandmedlemmar skulle ha sina trofasta ”importfruar” från Thailand som största beundrare, vilka drev deras fanclub på frivillig basis.

CD-skivan duger till att spegla sig i om du behöver snabbklämma lite finnar innan du ska ut på stan. Punkt.

Betyg: *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Nun Music
Länk: www.myspace.com/werock

måndag 10 november 2008

CALLEJON ”Zombieactionhauptquartier” **

Ett tyskt screamo/zombie/deathcoreband bildat 2003 som jag inte riktigt vet om jag ska ta på allvar. När sångaren Bastibasti väljer att sjunga på modersmålet blir det bara så pass skrattretande att jag helt enkelt väljer att se detta som en plojgrej. Och de gör det på nästan hela plattan. CALLEJON väljer till och med att köra zombietugget på tyska som den alltid lika påfrestande voiceovern på promon.

Sjunga om zombier när det finns mer allvarsamma ämnen...

Men det finns kompositioner som påminner om en guldera; någonstans i mitten av 90-talet, i en svensk stor kuststad och som fött brinnande flammor, drakinspirerade riddarakter, politisk ADHD och mörkt lugn. Bland alla gutturala kråkväsen och fjordinspirerande blastbeats finner lyssnaren även mer moderna inslag, typiska dagens metalband. De enerverande balladerna och rent sjungna refrängerna vittnar om att bandet känns lite kluvet i sin image. Fortsätt istället att köra på med tvåtaktstugget och i ett bpm på 280. Där har CALLEJON sin styrka. Nu blir det bara en blodig köttgryta av allt möjligt.

Fast å andra sidan blir då bandet bara ännu ett i raden av akter med suffixet ”-core” så det är kanske jag som borde ändra uppfattning?

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: **
Bolag: Nuclear Blast
Länk:
http://www.callejon.de/

lördag 8 november 2008

OCTANE GYPSY - "Tough luck mile" EP **



Hollywoodbaserade OCTANE GYPSY är ett tvåmannaband som frontas av Eleanor "Swede" Goldfield. En härligt bluesig touch i rösten ger henne goda grunder för att utveckla en utomordentlig sångförmåga.

Sedan starten har färskingarna försökt musicera med storheter som GUNS N ROSES, AEROSMITH och MÖTLEY CRÜE gnistrandes i ögonen. Dessvärre når dom inte vidare högt på EPn. För mycket av gurglande sång och osynkade instrument blir dessvärre de långhårigas fall.

De fyra spårens rock i klassisk tappning förlorar i kraft för varje lyssning. En slapp och något oengagerad gitarr i Save me och sången som mer är ojande än konstaterande. Vid tredje spåret möts vi av en cover på ROLLING STONES Honky tonk woman. Lite krystad. Lite svajig. Lite plottrig. De tar helt enkelt inte hem det.

Molnen skingras dock en aning i och med Rebel's highways helgjutna solo. Men det följs återigen upp av rösten som nästan kan misstas vara från en full COURTNEY LOVE. Något som får det att klia likt en ischias epidemi över min kropp.

Jag misstänker att Eleanor inte riktigt vågar avfyra sina egna kanoner utan vill passa in i en viss sångmall. Förutom polering av sång och gitarrens driv bör de fokusera på att hitta en otroligt grym trummis som kan ge dem den där extra skjutsen. Jag är helt övertygad om att duon kommer omgruppera och överraska nästa gång.

Text: Banesa Martinez
Finns på: www.myspace.com/octanegypsy & www.octanegypsyband.com
Line up: Brian Scott (gitarr) och Eleanor Goldfield (sång)

måndag 3 november 2008

JOHN WILKES BOOTH - "Sic Semper Tyrannis" ****


"Sic Semper Tyrannis" bjuder på en djärv ljudupplevelse när hardcore och grunge influenser korsas med punk och fuzz.

New York-bandets debutalbum kan te sig svårlyssnat till viss del. Men ordet utmanande är egentligen en mer rättvis definition av den eklektiska genreblandningen.

The Inner Workings och Albino Mechanic bringar fräsch och samtidigt rå rock n roll. Hårdrockarna överraskar kompromisslöst gång på gång med tjusiga dängor längs de femton spåren. Varav fyra redan dök upp på den självbetitlade EPn (2006) och blir en extra näve audioströssel till dina örongångar.

Frontmannen axlar ett tungt ansvar när han med opolerad sånginsats lyckas förkroppsliga bandets övriga sound. JOHN WILKES BOOTH hade helt enkelt inte varit detsamma utan den karaktärdrivna sången. Lika lite som att bandet hade hållt samma kvalitet utan musikens benhårda attityd. Stilen kallar dom "Dirt Rock".

Long Island-grabbarna sätter den rätta andan när du planerar storslagna planer mot giriga multinationella företag. Eller varför inte i kampen mot skinnskallar.
Låt dig laddas full av kraft och tåga!


Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Länk:
http://www.jwbooth.net/
Skivbolag: TT Records