fredag 31 oktober 2008

FUCK THE FACTS – ”Disgorge, Mexico” ***


Vildsint och vasst! Bandet siktar med kniven mot halspulsådern, träffar i axeln. Det gör ont, men att känna skallen agera studsboll mot betonggolvet blir aldrig aktuellt.

Bitvis knäcker Kanadensarna det mesta av marknadens konkurrenter med sin PIG DESTROYER–aktiga mix av Grindcore och hård Metal. Stycken som ”Driving Through Fallen Cities” visar prov på både uppfinningsrikedom och variation. Bara en sådan sak som att lägga in en lite, lite för kort Black Metalflirtande slinga, för att sedan fort punktera den, gör att man vill ha mer men inte får, det är som bekant då det smakar som bäst. Snyggt!

På minussidan finns det faktum att FUCK THE FACTS försöker göra få väl många typer av lyssnare nöjda och belåtna. Ett aldrig speciellt enkelt knep, då det gång efter annan bevisats att för många tempobyten, för många olika melodislingor eller breaks, gör att lyssnaren ansträngs på ett negativt sätt (om bandet inte heter THE DILLINGER ESCAPE PLAN förstås).

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse
Länk: www.myspace.com/fuckthefacts

måndag 27 oktober 2008

DON CABALLERO – ”Punkgasm” ***

Att tycka illa om en akt som DON CABALLERO är väl knappast ok i creddiga kretsar. Relapse som ligger bakom släppet av ”Punkgasm” har ju en förmåga att bara ge ut skivor med band vars status alltid är hög och hyllad, men här ska inte delas ut några enkla gratispoäng för det! När amerikanarna inte svävar ut på tok för mycket, och låter litet som ett ostrukturerat PELICAN, kommer låtarna till sin fulla rätt. Gång efter annan blir det dock för mycket jazznördiga inslag och det plockas med poly-rythmes och andra begrepp jag knappt kan stava till.

Jag vill förstå bandet mer ofta än i sköna stycken som ”Pour You Into The Rug” och ”Why Is The Coach Always Wet?”, men gör det nog inte fullt ut.

Ett nästintill instrumentalt verk som nog går hem bättre hos den skara lyssnare som kan titulera sig duktiga musiker, än hos en person som inte ens spelat blockflöjt i lågstadiet.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse Records
Länk: http://www.myspace.com/doncaballero

tisdag 21 oktober 2008

ZEBRAHEAD - "Phoenix" *


Med hela 16 spår och precis 10 år efter den självbetitlade debuten pryder nu "Phoenix" kvintettens 7-delade diskografi.

Men ZEBRAHEADs sound är en ond häxbrygd av punk, college rock och rap. Titlar som Two Wrongs Don't Make A Right, But Three Rights Make A Left och Sorry, but your friends are hot skvallrar ju om inte annat om den pubertala och simpla stämningen som råder i kompotten.

Amerikanarna får inte riktigt till en spänning i sina melodier. Det är mest samma uppspeedade och ömkande collegepunk om och om igen.

Detta bidrag från Kalifornien passar däremot perfekt som det "balla" inslaget på 7-åringens födelsedagsfest. För hur mycket jag än vrider och vänder på uppfattningen av det som albumet erbjuder repar sig aldrig musikupplevelsen. Begrunda bara det att svordomarna är bortklippta ur promoskivan. På ett sådant osmidigt sätt dessutom.

Gäsp.

Betyg: *
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.zebrahead.com
Bolag: Steamhammer/SPV

tisdag 14 oktober 2008

SISTER SIN – ”Switchblade Serenades” ***


Överraskande kompetent och väl framförd hårdrock är vad göteborgskvintetten visar prov på när ”Switchblade Serenades” landar på skivdiskarna. Plattan signalerar tydligt att bandet på allvar är redo för fullängdskostymen, efter två demosläpp och en EP som släpptes tidigare i år. Med inspiration från 80-talets mitt lyckas SISTER SIN om inte briljera, så i alla fall imponera, även på en mangelfantast som mig.

Det är svängig och ”hitig” Heavy Metal på samma sätt som band av ACCEPTs och W.A.S.Ps kaliber framförde den när det begav sig, men såklart inramat i ett 2000-tals sound. Bättre att bygga vidare och bryta ny mark än att sträva bakåt!

Sångerskan Liv har en riktigt utsökt stämma, där kaxighet och attityd är ledord, och tillsammans med sina bandmedlemmar bör hon vara stolt över att inte låta precis som den senaste vågens alla Sleazeband.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Heaven
Länk:
http://www.sistersin.com

fredag 10 oktober 2008

BULLET - "Bite the bullet" ***


Heavy metalkanonen Bite the bullet liknar actionrullen Die Hard 4.0 i att det mesta av innehållet är en kopia av tidigare succéer inom sin genre. Att man kan gissa sig till det som komma skall. Men uppföljaren till 2006s Heading for the Top visar sig också vara en rätt härlig och skenande upplevelse. När man väl är sugen på stilen.

Till en början stack AC/DC, JUDAS PRIEST och DIO -vibbarna stora hål i mitt tålamod. Men så, några lyssningar senare satt jag plötsligt där och sjöng med. Pinsamt men innerligt. Frontmannen Hell Hofer har ett eget signum även om han nu gjort masskidnappningar av sångstilar.

BULLET väcker kärnan i heavy metal trots avsaknaden av originalitet. Rock n roll-himlen uppenbarar sig i spåren Rock n roll remedy, Roadking, och framförallt Dusk til dawn. Smaka bara på den uppviglande redogörelsen ”All night long, from dusk til dawn, were gonna paint the night red - were gonna loose our heads”!

Även om det mestadels är en gröt av de ovannämnda tre platsar Växjö-grabbarnas alster perfekt om sinnet är rätt. När sötman av bandets fartiga röj, bastanta självförtroende och den nostalgiska känslan får uppenbara sig för dig i all sin prakt. Heavy metal-skallar bör inte missa denna defender of the faith!

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/bulletsweden
Bolag: Black Lodge Records

måndag 6 oktober 2008

THE BANNER – ”Frailty” ****


New Jersey bandet hamrar Metalcore av 90-talssnitt, utan att för den sakens skull kännas passé eller tråkigt. Ett mörkare alster i genren var det länge sedan vi fick avnjuta, och till tonerna skapar jag i tankarna min egen musikvideo. Den innehåller en svartvit skildring av oljeskadade fåglar, kämpandes mot en säker undergång. En ganska målande beskrivning av hur bandet låter.

De 12 spår som trängs på Frailty stretar åt olika håll. Efter ett bluesdoftande intro och en minuts mörkt och långsamt malande i utsökta The Wolf är det igång på allvar. Breakdowns och andra NYHC-vibbar finns självklart och utöver tunggunget slänger bandet in en hel del snabbare och punkigare, nästintill grindiga partier.

I det senare finner jag en viss likhet med ett tidigt TOTALT JÄVLA MÖRKER, men självklart är THE BANNER betydligt mycket bättre än så, då deras mörka domedagskänsla upplevs som äkta.

Sångaren Joey Southside är rosenrasande på precis samma sätt som min gamle favorit Tim Singer (DEADGUY, KISS IT GOODBYE) och lyfter musiken till en ännu högre nivå. Att plattan begåvats med en riktigt krossande ljudbild, blir som bensin på elden och när sista spåret nått sitt slut är det bara att konstatera: Om man kunde omvandla känslan av att skära sig på ollonet med ett A4-ark till något bra, så är det den känslan THE BANNER förmedlar till lyssnaren.

Betyg: ****
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Ferret Music
Länk: http://www.myspace.com/thebanner