fredag 19 september 2008

SLIPKNOT ”All Hope Is Gone” ****

Tårögda powerballader slåss om överlevnad med det hårdaste detta schizofrena niomannaband åstadkommit sedan monstersläppet ”Iowa”. ”All Hope Is Gone” är en blandfärs.

Snuff må vara den mest hjärtskärande ballad bandet skrivit. Någonsin. Vokalisten Corey Taylor river upp bröstkorgen och blottar sitt sargade hjärta för omvärlden. Och jag älskar det! Gematria: The Killing Name är en sex minuter musikalisk massaker; full av hat och spottloskor.

Å andra sidan verkar bandet må bättre idag än tidigare. Om detta beror på åtskilliga sessioner hos Dr. Phil eller större personlig mognad lämnar jag för vidare diskussion. Problemet är inte den mjuka sidan på ”All Hope Is Gone” utan midtempot och bristen på aggression i de hårdare kompositionerna. Dead Memories och Til’ We Die är lama stycken. Jag eftersöker den aggressionen som den industriflörtande Psychosocial eller det mördande titelspåret innehar. SLIPKNOT ska må psykiskt dåligt om du ska han en musikalisk fullträff. Nu inger bandet ändå ett uns av hopp och då blir det inte lika fulländat.

Mörkare tider närmar sig och med det höstdepressionen. Och då passar ”All Hope Is Gone” den svenska mentaliteten utmärkt.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-19
Bolag: Roadrunner Records

Inga kommentarer: