tisdag 30 september 2008

VOLBEAT - "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" *


Tredje släppet börjar riktigt lovande. Introspårets gitarr-plockande och slides drog minnet till vida väster slätter och mentalt djup. Men innan skivans hälft var kommen blev det, som Peter Harryson brukade yttra så målande; oliiidligt!

Danskarna beskriver sin musik med "Metallic pop ROCKNROLL with a touch of the 60's melodic tunes". Fast egentligen förkroppsligar albumet essensen av James Heatfields (METALLICA) mest skreviga sångmanéer. Redan i sjunde spåret We gör det pinsamma och vattniga innehållet situationen ohållbar. Deras desperata vilja av att slå brett daskar dig till irritation.

Låtarna fumlar sig fram i ett hopplock av alternativa och kommersiella musikupplägg. Men saken är den att kvartetten kan sina instrument och tekniken bakom komposition. Då finns det ingen ursäkt för att de väljer att låta som kopior. Att någon på allvar skulle kunna digga detta verkar lika avlägset som Pluto.

Skivan erbjuder i alla fall möjligheter att tillämpa överlevnadsstrategier. Som "Man måste ha det dåligt för att veta när man har det bra”. VOLBEAT slösar helt enkelt med tid som någon Idol-tvåa säkert hade använt bättre.

Betyg: *
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/volbeat
Bolag: Mascot

torsdag 25 september 2008

THE HAUNTED "Versus" *****


Om 2004 års ”rEVOLVEr” var en frontalattack på samhället och efterföljaren ”The Dead Eye” en introvert och självlärande historia, är ”Versus” den logiska uppföljningen. Peter Dolving, Sveriges trasigaste frontman och med åsikt om det mesta, har på thrashtitanernas sjätte opus satt sig i centrum och blickat ut mot omvärlden. ”Versus” är individen mot samhället.

Har man ett brokigt förflutet av missbruk, sexuellt utnyttjande och även en kraftig släng av ADHD, kan det te sig logiskt att lyriken inte alltid förefaller positiv. ”Versus” är däremot inte lika becksvart som 2006 års inåtvända skapelse. Fan, jag tror till och med man kan skönja lite glada tongångar hos Sveriges kanske mest respekterade frontfigur. Lyssna bara på Little Cage; ”So this is the first time I’m not lying when I said I’m fine”. Dolvings terapi har gett utdelning!

Moronic Colossus ger mig precis den vänstervridna spark i skrevet jag behöver. Denna tvåtaktsdänga har alla element som gjort göteborgarna kända som en habilt rockande akt. Sedan händer det saker må jag säga. Skuld, en klagosång med delvis svensk text är kanske det mest uppfriskande bandet gjort. En härlig halvleksvila på skivan.

Som en upphittad länk mellan Ying & Yang; ”Versus” ligger och balanserar hårfint i gränslandet mellan de kontrasterna båda föregångarna utgjorde. Ännu mer dynamik har smugit sig in under huden och man hör tydligt tvillingarnas förkärlek till 80-talets TROUBLE. De nästan bluesinspirerande styckena Rivers Run och Iron Mask armbågar sig fram bland de direkta käftsmällarna.

Det kanske i särklass mest udda som THE HAUNTED gjort är avslutaren Imperial Death March. Ett primalt och repetitivt men ack så effektfullt riff maler genom denna avslutare som en illa balanserad sågklinga och lämnar mig tämligen mörbultad. Kan denna sludge/doom-pärla vara ett outforskat område för bandet?

”Versus” är en enstöring som inte köpslår med någon.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-25
Bolag: Century Media
Länk: www.the-haunted.com

fredag 19 september 2008

SLIPKNOT ”All Hope Is Gone” ****

Tårögda powerballader slåss om överlevnad med det hårdaste detta schizofrena niomannaband åstadkommit sedan monstersläppet ”Iowa”. ”All Hope Is Gone” är en blandfärs.

Snuff må vara den mest hjärtskärande ballad bandet skrivit. Någonsin. Vokalisten Corey Taylor river upp bröstkorgen och blottar sitt sargade hjärta för omvärlden. Och jag älskar det! Gematria: The Killing Name är en sex minuter musikalisk massaker; full av hat och spottloskor.

Å andra sidan verkar bandet må bättre idag än tidigare. Om detta beror på åtskilliga sessioner hos Dr. Phil eller större personlig mognad lämnar jag för vidare diskussion. Problemet är inte den mjuka sidan på ”All Hope Is Gone” utan midtempot och bristen på aggression i de hårdare kompositionerna. Dead Memories och Til’ We Die är lama stycken. Jag eftersöker den aggressionen som den industriflörtande Psychosocial eller det mördande titelspåret innehar. SLIPKNOT ska må psykiskt dåligt om du ska han en musikalisk fullträff. Nu inger bandet ändå ett uns av hopp och då blir det inte lika fulländat.

Mörkare tider närmar sig och med det höstdepressionen. Och då passar ”All Hope Is Gone” den svenska mentaliteten utmärkt.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-19
Bolag: Roadrunner Records

tisdag 16 september 2008

TOTAL CHAOS – “Avoid All Sides” ***



Riktigt så festligt vet jag inte om det är att lyssna på lite för tung tuppkams-punkrock, med ett avstannande och lite bakåtsträvande sound.

Problemet är att det som kunde göras i en studio igår, kan vilken klåpare som helst få till hemma i lägenheten, rent produktionsmässigt alltså. Att ”Avoid All Sides” är satt på tape hemma i basisten DeDes kokvrå betvivlar jag starkt, och varför skulle bandet medvetet sträva efter att låta skit?

Det är lite här skon klämmer. Jag tjatar gärna om ljud och produktion, men hävdar med bestämdhet att detta är en viktig del av en skivas trovärdighet. Det behöver inte låta bra, huvudsaken att låtmaterialet och ljudbilden fungerar tillsammans.

Det TOTAL CHAOS visar upp i låtväg håller fortfarande måttet. Man har varit en del av scenen sedan 1989 och har en egen identitet, med pogvänlig och testosteronosande punksväng, men ljudet känns på tok för mycket NY-hardcore för att skivans helhetsbild ska kännas klockren. Jag är lite obekväm, ungefär på samma sätt som att traskar runt i sprillans nya stålhättekängor. Men lugn, de inbitna fansen lär nog trots allt gå ut och kicka lyktstolpar för att slita in sina skodon, med TOTAL CHAOS i lurarna.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: People Like You Records
Hemsida:
http://www.totalchaospunx.com/

lördag 13 september 2008

Metallica - Death magnetic ***



Varken trumslagaren Lars Ulrich eller gitarristen Kirk Hammet är kända för sina musikalisk färdigheter, så även denna gång. Men känslan som skivan väcker är långt ifrån de senast tjugo årens musicerande. För första gången rosslar och knarrar bandet på i otaliga tempoväxlingar som känns naturliga. Demonproducenten Rick Rubin har gjort underverk som så många gånger för tillskillnad från föregångaren Bob Rock som drog ner bandet i otaliga återvändsgränder trots att skivförsäljningen gick bra under nittio-talet.


Den musikaliska ansiktsskiftningen denna gång påminner om debutalbumet Kill em all som med sin frenesi är en milstolpe inom thrashmetall. Skivan bjuder på långalåtar där bandet lutar sig mot gitarrriffen och albumdebuterande bassisten Robert Trjillo, som utan tvekan är ett musikaliskt geni. Trots att låtar som The Judas Kiss och Cyanide ter sig som klumpiga i sina framförande utmanar de mina hörselgångar. Lekande lätt känns det som gruppen efter den briliant dokumentärfilmen "Some kind of monster" hittat harmoni och sprallighet. Ett styrke besked från hårdrockens svar på Fantomen. När Metallica släpper nytt, då lyssnar man.

Betyg: ***
Text: Daniel Robertsson
Länk: http://www.metallica.nu/
http://www.missionmetallica.com/
Tidigare publicerad i Situation Stockholm 2008

måndag 8 september 2008

BRANT BJORK - Punk Rock Guilt ****


Denna sjätte soloskiva spelades in i december 2005 och ryktena om varför den fått ligga osläppt är många. När du lyssnar på låtar som Lion One är steget inte så långt ifrån hans magiska verk 50 Million Year Trip (KYUSS, 1992). Det handlar egentligen inte om en viss stil eller genre. Det kvittar nämligen i vilken konstellation BRANT förekommer. Snubben levererar organisk rock varenda gång.

Titelspåret Punk Rock Guilt är däremot bottennappet, den tenderar att hålla sig till en upptrampad liten cirkel. För lite av det goda och för mycket av det tveksamma. Inte kass, men drar ner betyget när den känns menlös i sitt utförande.

I This Place (Just Ain't Our Place) kommer min hjälte tillbaka med fräschare melodier. Sådana som färdas med hår på armar och gungande huvud. Detsamma gäller i Born To Rock. En len, avslappnad pipa till den smittande texten. Kantad av mjuka gitarr och basslingor.

På "Punk Rock Guilt" finns samma variabler som du redan avgudar i resten av ökenrockarens mer än 20 delade diskografi. Den bär på en sorts mental frihet, som hämtad från gunget i det softa livet. Inget konstlat eller pretentiöst. BRANT BJORK personifierar det ärliga med rocken. Att det är en fusion. Att den bör användas för att fylla ett högre mål. Vilket? Det återstår att se.

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Bolag: Low Desert Punk
Releasedatum: 26/05/2008
Hemsida: www.myspace.com/brantbjork & http://www.brantbjork.com/

fredag 5 september 2008

EVERGREY ”Torn” **

Vid första genomlyssningen blev jag positivt förvånad av ”Torn” och skrev ned superlativ som ”storslaget”, ”episkt och ”kraftfullt”. Nu sitter jag här vid tionde genomlyssningen och får gott äta upp mina ord. Ett fan på Blabbermouth skriver att ”allt Tom S Englund tar i blir till guld”.

Nja, kattguld kanske…

För så här är det, ju mer jag lyssnar på EVERGREYs sjunde studioalbum, desto mer slätstruken finner jag den. Och det är detta som är mitt personliga problem med bandet; slätstrukenheten. För mig är det synonymt med bandnamnet. Grammisvinnare eller inte; jag skrapar på albumytan lika hetsigt som pensionärerna skrapar sina trisslotter och finner inget djup därunder.

Jag förstår inte vad som är fel? Jag vill verkligen gilla EVERGREY. Det är en bunt kompetenta musiker som skriver bra musik men jag kan inte frångå känslan av att bandet är urtrista. Inte heller bättrade bandet på denna känsla när jag bevittnade en lika tråkig vardagsspelning förra hösten.

Nu är inte allt dåligt faktiskt. Jag föredrar ”Torn” långt mer än den urvattnade föregångaren ”Monday Morning Apocalypse”. Samtidigt var bandet i behov av förnyelse då denna skiva spelades in. Detta nya opus präglas av elva spår som andas dynamik, progressivitet och tyngd. Däremot verkar bandet fortfarande leta efter sig själva och beskriver ”Torn” som en modern mix av ”In Search Of Truth” och ”Recreation Day”. Skivan borde kanske hetat ”In Search Of Evergrey”.


Just nu ger mig inte ”Torn” något annat än skön avslappning och bra bakgrundsmusik när jag sorterar mina CD-skivor.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-05

Bolag: Steamhammer/SPV
Länk: http://www.evergrey.net

onsdag 3 september 2008

VENOMOUS CONCEPT – ”Poisoned Apple” ****



Gammal vänskap rostar aldrig, det kan Shane Embury (NAPALM DEATH) och Kevin Sharp (BRUTAL TRUTH) gå i god för. För snart 20 år sedan knöts en vänskap som lade grunden för vad VENOMOUS CONCEPT handlar om idag, frenetisk och pissförbannad Hardcorepunk med en dos Grindcore.

Att snacket om att lira in en platta tillsammans inte blev verklighet förrän 2004, är bara charmigt och ett gott tecken på att det ibland är bra att skynda långsamt.

Andra fullängdsvaxet är så äntligen här och veteranerna, vars sättning även inkluderar andra i sammanhanget välkända filurer i form av Danny Herrera (NAPALM DEATH) och hans namne, med efternamnet Lilker (BRUTAL TRUTH, NUCLEAR ASSAULT) sätter upp en rejäl käft! Det är inga duvungar vi snackar om här och trots att Emburys glesa mittbena idag är bredare än hans röv, så står sig ”Poisoned Apple” oerhört väl mot 2000-talets konkurrenter och bandet knäpper de flesta på näsan. Under en knapp halvtimme hinner man dela ut inte mindre än 17 onda sparkar i skrevet, vilket är precis lagom.

Jag känner framförallt att det är oerhört skönt med en vasst, skitig och illa polerad ljudbild när marknaden annars vimlar av ”lyxgrind” och överproducerade alster.

Betyg: ****
Text: Manne PåhlssonBolag: Century Media
Hemsida: http://www.myspace.com/venomousconcept