fredag 30 maj 2008

THEE MERRY WIDOWS – “The Devils Outlaws” **


Anledningen till varför det går 1000 bra “killband” på ett ”tjejband” kan det ordas om. Personligen tror jag det handlar om att det kvinnliga könet inte alls uppmuntras eller motiveras till att syssla med musik i samma utsträckning (utöver piano och diverse trista blåsinstrument då förstås) och därför hamnar på efterkälken. Att bedöma musiken med detta i vetskap vill jag dock undvika, en bra skiva är en bra skiva, oavsett vad som dinglar eller inte dinglar mellan benen på musikerna.

Några gratispoäng är således inte att räkna med för dessa Psychobilly-rockande donnor, vars musik i ärlighetens namn inte matchar speciellt många konkurrenters. Låtmaterialet är ingenting att skryta om på släktfesten och bandets tillkortakommanden när det gäller att traktera instrumenten skiner igenom väl tydligt på sina håll. Jag konstaterar att det serietidningssnygga omslaget, samt det faktum att sångerskan miss Eva von Slut är Glenn Danzigs kvinnliga motsvarighet är skivans enda egentliga behållningar.

Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: People like you records

onsdag 28 maj 2008

CATARACT ”S/T” ***

Som ett schweiziskt klockverk tuffar CATARACT på med sin metalcore utan att ta ut svängarna nämnvärt för varje nytt släpp. Stagnation? Ja, inte är det nyutveckling i alla fall. CATARACT är som världens bästa husfru. Du vet att hon kommer stå i köket när du kommer hem från jobbet. Hon kommer aldrig att tjata på att du är sen och alltid välkomna dig med ett leende. I viss mån en väldigt trist husfru för den som är mer äventyrlig och impulsiv av sig.


Detta är machomusik skapad av machokillar i en machovärld. Den självbetitlade femte fullängdaren skulle lätt kunna vara soundtracket till alla killars våta dröm; ett sexpack magrutor, svulstiga biceps och fagra soldatfruar som väntar villigt hemma i sängkammaren. Lyssna bara på Tonight We Dine In Hell för att förstå kopplingen till filmen ”300”.

Men visst har det smugit in sig lite nytt under huden på adrenalinstinna CATARACT. Istället för att bara mangla på i tvåtakt finns en del melodiska utsvävningar bandet inte kört med tidigare. Resultaten blir en klart godkänt platta med få, om än några överraskningar.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak 2008-05-28
Bolag: Metalblade


måndag 26 maj 2008

AGENT KOOPER - "S/T" ***


Det finska bandets nästkommande är en fembitars EP till juli. Kanske är det för att visa vad nya trummisen Jake McMullen går för. På den självbetitlade debuten drar i alla fall AGENT KOOPER fram folk och indie pop/rocken. Ett tolvspårigt hopkok av fröjdsamma melodier och bitterljuva slingor.

Trion kommer igång på tredje spåret 'Drunken Lullabies'. De accelererande instrumentmattorna reser sig likt breda halmbalar under en het sommar himmel. När så ett munspel slinker in i de sista sekunderna tar det låten till vackra höjder. Utsökt! Allt eftersom ’Tonight’ betas av bygger sångaren upp en kunglig styrka. Och in kommer balarna på nytt. Med feta gitarrer och läckra handklapp. Innan första vändan på refrängen klingat av rodnar jag av välbehag.

Visst - den tolvspåriga debuten är ett sömnpiller till 75 procent. ’I've had it’ är tex lite tafatt i sitt uttryck och ’Baby Blue’ ylig. Men de övriga 25 procent är verkligen något att rekommendera.

När trion återvänder från sömnlandet i de två sista spåren görs det med järngrepp. Temposkiftningar och en bombastisk avslutning - sicket lyckopiller!

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/agentkooper
Bolag: Fast Freddie Productions 20080530

fredag 23 maj 2008

MOONSPELL ”Night Eternal” ***

När portugiserna släppte förra alstret "Memorial" trodde de inbitna att detta var slutet på den ockulta saga som kännetecknat MOONSPELL. Med en sådan missvisande albumtitel och en låt ironiskt benämnd Best Forgotten trodde många att bandet kastat in den svettige handduken.

Visst, MOONSPELL hade en pinsam och gothaktig Depeche Mode-snegling mot slutet av 90-talet som jag helst av allt glömmer. 2003 års ”The Antidote” var en upprättelse. Föregångaren däremot, den passerade mig obemärkt förbi men den oxtokiga medelhavsfrenesin som detta junisläpp visar är en nytändning om något.

Emellertid finns detta osande gothslisk som passar rövbandet HIM fortfarande kvar och det retar min kräkreflex något så djävulusiskt. Strunta i de självskärande fjortisliven i Scorpion Flower och Dreamless (Lucifer And Lilith) och leverera istället samma satanistiska musik som på de övriga spåren. Inget ljus ska skönjas i tunneln och låt hatet frodas i ert mörka sangriablod! Ge mig mer av At Tragic Heights, Shadow Sun och framförallt Moon In Mercury!

Betyg:***
Text: Tomasz Swiesciak 2008-05-25
Bolag: SPV/Steamhammer släpps 2008-06-10
Länk: http://www.myspace.com/moonspell

onsdag 21 maj 2008

JUCIFER – ”L´autrichienne” ****


Jag är av den åsikten att ett bands sound bör kunna skönjas skivan igenom. En röd tråd bör finnas i låtmaterialet för att ge skivan identitet helt enkelt. Medlemmarna i JUCIFER är bevisligen inte beredda att hålla med mig.

Duon blandar och ger precis som den vill. Gungig rock avlöses av spår som osar gammal grindcore, släpande och mörka drone/doomstycken tar vid och där emellan hörs minimalistiska partier där sångerskan Amber Valentines spröda stämma enbart bärs fram av en sparsamt distad gitarr. Sen: Kaos i form av frenetiskt hardcorepunk. Denna blandning experimenteras det sedan med skivan igenom.

En aning schizofrent kan tyckas. Det är det också och hade det inte varit för vokalissans ibland PJ HARVEY-klingande röst som, när hon inte skriker, faktiskt låter relativt igenkännande, hade ”L´autrichienne” kunnat misstas för en samlingsskiva med blandade artister. Nåja, riktigt så illa är det inte, tyngden ligger trots allt på kraften och melankolin. Ett bra val, för det är där sång och musik gifter sig som allra bäst. JUCIFER, ett band att återkomma till!

Betyg: ****
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse
Hemsida: www.myspace.com /jucifer

måndag 19 maj 2008

NIGHTMARE - "Genetic Disorder" *


De franska slashasarna är nu uppe i sin sjätte fullängdare med denna "Genetic Disorder". Ett kalas med klyschig heavy metal som dessvärre visar sig vara en mardröm.Debuten skedde 1984 med "Waiting For The Twilight” och följdes av "Power Of The Universe" året därpå. NIGHTMARE tog sedan en mystisk fjorton år lång paus som slutade med EPn "Astral Deliverance". Återföreningen hölls på konsertarenan Le Summum i Grenoble och avkomman blev millennieskiftets dubbelalbum "DeLIVErance".

De långhåriga musikerna öser ur sig känslolösa låtar med frontmannen Jo Amore i spetsen. Men allt som bandets ex-trummis förmår är en sorglig mix av BRUCE DICKINSON, RONNIE JAMES DIO och MICHAEL KISKE. Skivan är producerad av Fredrik Nordström (Fredman Studio) som även gjort sig skyldig till att producera bottennappet HAMMERFALL. Var är känslan? Var är substansen?

Medellängden på över 4 minuter per låt genom albumets tolv känns bara onödigt. I slutet verkar ändå musiken och dess utförande bli bättre. Men vid det laget har jag sedan länge tröttnat på kvintetten. NIGHTMARE skulle däremot kunna göra kometkarriär som coverband.

Text: Banesa Martinez
Bolag: Regain Records

torsdag 15 maj 2008

RAID “Wating For Winter EP”

Det är 80-tals revival all over again! Med thrashiga influenser och ett sound som härstammar från årtiondets musikaliska högkonjunktur spelar dessa unga förmågor sin egen tolkning på groovig och melodisk muskelmetal. Från rivet i METALLICA till det melodiösa i QUEEN.

När riffandet i Darkened Sun kommer igång och lyriken griper tag om mitt inre förs tankarna stundtals till ett känslosammare TESTAMENT. Faktum är att influenserna är många utan att det på något sätt skapar ett splittrat intryck. RAID är duktiga på att inte sväva ut alltför långt i periferin. Bandets största behållning är Erik Grönwalls högpitchade stämma. Killen imponerar i de höga registren och ger mig gåshud när han tar i så han nästan spricker.

Under titelspårets första minut piskar Amit Mohla dammet ur trummorna. Argt och koncist. Ännu mer aggression i denna stil tack! Samtidigt undrar jag om det inte finns något känt Bay Area-band som saknar ett lead för i Mind Game är det snudd på varning för låtstöld.

På med nitarna och lädret, men en kompromisslös inställning till musicerandet är RAID på god väg att skapa sig en egen identitet.

Text: Tomasz Swiesciak, 2008-05-14
Bolag: Osignerat
Länk: www.myspace.com/raidsweden

måndag 12 maj 2008

UNEARHTLY TRANCE ”Electrocution” ****

Det är som världens smärtsammaste avrättning. Som om bödeln glömt att fukta svampen precis innan mitt öde avgörs av 10 000 volt. Introspåret Burn You Insane är soundtracket till denna likvidering.

New Yorktrions tunga musik färgar av sig och målar vardagen i ren svärta. Diseased förmörkar den svenska solen och sommaren är miltals härifrån. Med kirurgisk precision borrar domedagstrummorna in mitt medvetna och förpassar mig till ett litet hörn där väggarna krackelerar runt mig. UNEARTHLY TRANCE kommer begrava mig levande och redan i Chaos Star är paniken påtaglig.

Gitarrernas malande riff inger inget humant hopp i God Is A Beast och Religious Slaves. Med rötterna i den verkligen underjorden bryter UNEARTLY TRANCEs esoteriska musik ned varje beståndsdel i min själ och får mig att känna mig meningslös.

”Electrocution” är jorden som skyfflas över din kista och sedan pissar på din grav. Ett komplext, progressivt och misantropiskt stycke som aldrig vill släppa taget. Skulle skivan vara en färg, skulle ett helt nytt färgsystem behöva uppfinnas.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-05-12
Bolag: Relapse Records
Länk: http://www.myspace.com/utny

fredag 2 maj 2008

DISMEMBER “S/T” ***

"As long as Dismember live, death metal will reign”

Kaxigt statement. Ni, riktiga undergroundfansen kanske kan hålla med om det? Visst, att vara ansvarig för dödsmetalens genombrott, hängt med i två decennier och fortfarande vara vital är ju något att vara stolt över.

Från inledande Death Conquers All till avslutande Black Sun är det alltså intensiv old school så det förslår utan några kompromisser. Inget nytt under DISMEMBERs svartsotiga sol alltså förutom bytet av skinnpiskaren Fred Estby som lämnade dödsskutan till förmån för Thomas Daun.

Det är under den första hälften av plattan jag finner mig spela luftgitarr och slå mig gul och blå på låren i takt med slagverken. Produktion är precis som den ska vara, skitig, tämligen rå och med ettriga gitarrer som kan te sig lika enerverande som den där flugan i ditt vardagsrum en stillsam bakissöndag. Europa Burns är lika hatisk som namnet antyder och inget Napoleon skulle mima till. Under A Bloodred Sky och Tide Of Blood bryter av manglandet smått med sina melodiska utflykter. Annars är rasande frenesi den gemensamma nämnaren.

Detta självbetitlade, åttonde opus är ett habilt verk i den gamla skolan som inte borde göra någon besviken.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak
Bolag: Regain Records 2008-02-18
Hemsida: www.dismember.se