fredag 26 december 2008

Rockharder 20 topp 2008


1. The Haunted – Versus 71 p
2. The Soundtrack of our lives – Communion 50 p
3. The Solution – Will Not be televised 49 p
4. Metallica – Death magnetic 44 p
5. The Hellacopters – Head off 42 p
6. Slipknot – All hope is gone 41 p
6. Cult of luna – Eternal kingdom 41p
8. Verve – Forth 38 p
9. In Flames – A sense of a purpose 37 p
9. The Killers – Day and age 37 p
11. Kings of leon – Only by the night 36 p
12. Testament – The Formation Of Damnation 34 p
13 .Marus Krunegård – Markusevangeliet 33 p
13. Grand Magus – Iron will 33 p
13. Ladytron – Velocifero 33 p
16.Opeth – Watershed 31 p
17. The Cavalera Conspiracy – Inflikted 30 p
18. AC/DC – Black ice 27 p
19. Anna Ternheim – Leave on a Monday 25 p
19. Ceasars – Weeds 25 p

Juryn bestod av: Banesa Martinez, Tomasz Sweiciak, Manne Påhlsson, Daniel Robertsson, Benny Nilsson, Magnus Engvall, Mats Rydström, Anders Forsström, Chibbe Surskägg, Henrik Engvall

söndag 21 december 2008

BLOWBACK - “Morning wood” ****




- Nej det beror väl på mjölken.
- Är det inte vattnet?


Nej, det är inte reklamen om den där osten. Det kan tänkas vara ett resonemang om staden Örebro. För något speciellt måste det vara i den stad som burit på stora talanger som TRUCKFIGHTERS, WITCHCRAFT, DEAD MAN, och ASTEROID. Band som nått ytan med sin 70-tals osande hårdrock. BLOWBACK sållar sig definitivt till den skaran med sitt släpande groove.

Lazys sammetslena gitarr bjuder på skön njutning i progressivitetens tecken. Trummisen Henkes slag påminner om hans favorit slagman, John Bonhams (LED ZEPPELIN). Kraftiga och hänsynslösa.

Förutom “Mornings wood”s nio spår tillkommer tre livespår där fuzzrocken urförs med knviskarpt självförtroende. Allt är emellertid inte bara guld och gröna skogar. Här och var är kompositionerna på tok för långrandiga. Trots allt är uppfinningsrikedomen och killarnas överrockar smakfulla, de klär musiken elegant. Skål och gott nytt år!


Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/blowbackband

fredag 19 december 2008

ELYSIA – ”Lion of Judas” ***


I 2003 startade Zak Vargas deathcorebandet ELYSIA. Blott 15 år gammal. Metalbesten från Sacramento fascinerar musikaliskt men även med sitt namn. Härstammande från den Romerska mytologins sista viloplats för krigare.
Tankarna går genast till grekisk mytologi och floden Styx. Trots känslan av att färdas i hatets flod gör ELYSIA resan angenäm. Ursinnet från gitarr och vokalist får vågorna att hugga i Box of Needles. Och textstrimmorna som sipprar fram ur frontmannens growl ökar lusten till bandets råbarkade sound.

På högsta volym får upplevelsen ”Lion of Judas” blodet att isa av skräck och mina katter att slänga oroliga blickar åt mitt håll. Den snygga och tydliga produktionen gör det lätt att fokusera på musikens berättarröst. Anekdoter och oneliners. Som - If you swallow your pride you will choke to death. Att grabbarna sedan musicerar om kvinnors rättigheter på två dramatiska kompositioner både imponerar och överraskar.

Niospårsturen avslutas med titelspåret - en rak höger på solar plexus som får dig att förvånad, dels kippa efter andan men också genast glatt stålsätta dig för ännu ett slag.


Text: Banesa Martinez
URL: www.myspace.com/elysia
Bolag: Ferret Music
Släpptes: 10 juni, 2008

onsdag 10 december 2008

Sammy Hagar - Cosmic Universal Fashion *


Sammy Hagar är en jättesympatisk kille och en duktig affärsman. Vem känner inte till hans klubb Cabo Wabo Cantina? Och vem har undgått att han sålt sitt tequilamärke med samma namn till spritjätten Campari för 80 miljoner dollar.

Det är nästan så man glömmer bort hans musikaliska förflutna i Montrose och Van Halen. Men Sammy är inte bara en mysig beach bum som blivit affärsman. Mitt i alltihopa turnerar han, åker på Sammy-kryssningar, firar sin egen födelsedag varje år med livespelning för fansen och spelar in skivor.

Nu är det dags igen. Med sig i studion har han vapendragaren Michael Anthony (tidigare basist i Van Halen) och inga mindre än trumslagaren Matt Sorum (Velvet Revolver, ex. Guns N Roses) och gitarristen Billy Duffy från The Cult. Det är inga dåliga musiker han har plockat in. Det borde kunna vara riktigt bra. Men det är inte där det spricker. Hans ansträngt skrikiga röst och det svaga låtmaterialet gör skivan till en sorglig historia.

Det spretar både hit och dit. Öppningen med titelspåret sätter ribban direkt. Cosmic Universal Fashion är förmodligen menad att vara en cool modern låt med beats och ett lite djupare budskap. Men det låter bara daterat och i videon till låten återanvänder man manuset till Van Hagar-klassikern ”Right Now”. Skillnaden är bara att det här inte är en hit. Och videobudgeten ser ut att vara en bråkdel av MTV Award-vinnaren man plagierat.

Sen fylls skivan ut med ett bluesigt spår, lite Zeppelindoft, två Van Hagar låtar som spelats in live och en fruktansvärd slakt av Beastie Boys party anthem ”Fight For Your Right”. Den enda låten som håller hyfsad kvalitet är ”Loud” som med sin amerikanska fun-loving-Red-Rocker -attityd platsar något sånär på förfesten.

Man kan inte låta bli att ställa sig frågan: Blir det så här när en rik man får göra som han vill utan att någon omkring vågar säga ifrån? Sammy skulle behöva en duktig A&R och en bra producent för att få till ett starkt album.

Då är jag mer nyfiken på nya supergruppen som går under arbetsnamnet ”Chickenfoot”. Det ryktas om album redan i vår från bandet som består av Sammy Hagar, Michael Anthony, Joe Satriani & Chad Smith. Förhoppningsvis är det värt att vänta på och fram till dess håll till godo med Van Hagars 5150.

Betyg: *
Text: Jonas Curling
Länk: www.allmusic.com

tisdag 2 december 2008

Teaser inför intervjun med SLIPKNOT

Jag har precis avslutat min intervju med hjärnan bakom niomannakollektivet SLIPKNOT. Diktafonen är fortfarande igång och vi båda sitter tillbakalutade och avslappnade i våra fåtöljer i pressrummet. Konversationen har inte sällan föregåtts av dubbeltydighet, amerikanskt slang och ett antal ’fuck you’.


Stämningen är lätt när Shawn, ”off the record” svarar på frågan om det inte är tröttsamt att prata om sig själv hela tiden.
– Ärligt talat tyckte jag det fanns tillräckligt med betydelsefulla frågor under denna intervju som hjälpte mig att vara mig själv och kunna förklara vem jag egentligen är. Jag blir trött då det bara är rent skitsnack. Jag kan se det direkt när folk snackar skit. Jag gillar faktumet när vi kan ha en intellektuell diskussion eller gå ner i maskhåll och upptäcka nya saker. Det betyder förändring och som jag sagt tidigare är förändring en bra sak.
– Jag gillar att prata om vad som händer i världen och relatera detta till SLIPKNOT. Som du själv sade: ”vad är det för fel på världen och kan vi vara botemedlet?”. Det var ett utmärkt sätt att börja intervjun på. Visst, jag blir uttråkad ibland och folk blir säkert less på mig. Under senaste albumvändan (”Vol 3. The Subliminal Verses”, förf. anm.) gjorde jag inga intervjuer alls. Bandet var förbannat för när jag pratar så lyssnar folk! Jag är varken killen i bandet som stryker dig medhårs eller berättar roliga historier. Jag kommer alltid berätta sanningen och precis vad jag känner. Varför? Jo, för att jag kan! Jag är amerikan och jag har rätt att få min röst hörd. Du kan fan inte döda mig för min åsikt och jag kommer alltid att försvara den!
Shawn försöker sig på en trivial liknelse och pekar på min palestinasjal och sedan på Daniel, fotografens och förklarar att vi alla har rätt att bära vilken sjal vi än väljer.
– Det är så världen borde vara. Om jag kan förändra minsta sak kanske det kan hjälpa till att rädda liv. Så var det för mig. Musiken har alltid varit mitt liv och hade jag inte haft den under min uppväxt hade jag förmodligen inte levt idag. Jag håller hårt i repet och det håller mig levande. Eller så kanske musiken får mig att släppa taget och ge mig mod att lämna allt?
– Jag kan inte vara hemma för min fru och mina barns skull ikväll. När alla andra kommer ta sig ett järn, röka på eller sätta på sina groupies i logen kommer jag stå på scenen för dem och ge lite extra.
– Jag är redan en legend, jag är redan för alltid!

Håll ögonen öppna för en längre intervju inom kort.

Tomasz Swiesciak
2008-12-02

torsdag 27 november 2008

WE – Tension & Release *


Jag är på mitt absolut sämsta humör när jag petar in skivan i spelaren. Det är höst, vinden våldtar en så fort man sticker hakan utanför dörren, min civilstatus har på ett kick reducerats till singel, förkylningen gör sig påmind och ingenting känns vidare uppiggande. Efter att snabbt ha granskat konvolutet till ”Tension & Release” är det med förhoppning att få en rejäl dos macho hardcore att rensa hjärnan med, som jag spetsar öronen. Det som möter mig är sur uppstötning, förlåt rena kaskadspyan till musik!

Norbaggarna We:s 13:e studioalbum (vilken jävla tur att detta är min första bekantskap med bandet) är inte någon vildsint Hardcore, vilket jag ju självklart inte kan ha som argument för att plocka fram röjsågen och göra slarvsylta av bandet. Något jag däremot kan använda mig av för att skriva ned WE är att deras musik är riktigt, riktigt dålig.

Vissa svårigheter att beskriva musiken har jag dock. Lite småexperimentell, atmosfärisk Rock, med viss schlagerklang, kört genom TV4:s Idolfilter kanske? Det enda jag vet är att INGEN har WE som favoritband, och då leker jag ändå med tanken att samtliga bandmedlemmar skulle ha sina trofasta ”importfruar” från Thailand som största beundrare, vilka drev deras fanclub på frivillig basis.

CD-skivan duger till att spegla sig i om du behöver snabbklämma lite finnar innan du ska ut på stan. Punkt.

Betyg: *
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Nun Music
Länk: www.myspace.com/werock

måndag 10 november 2008

CALLEJON ”Zombieactionhauptquartier” **

Ett tyskt screamo/zombie/deathcoreband bildat 2003 som jag inte riktigt vet om jag ska ta på allvar. När sångaren Bastibasti väljer att sjunga på modersmålet blir det bara så pass skrattretande att jag helt enkelt väljer att se detta som en plojgrej. Och de gör det på nästan hela plattan. CALLEJON väljer till och med att köra zombietugget på tyska som den alltid lika påfrestande voiceovern på promon.

Sjunga om zombier när det finns mer allvarsamma ämnen...

Men det finns kompositioner som påminner om en guldera; någonstans i mitten av 90-talet, i en svensk stor kuststad och som fött brinnande flammor, drakinspirerade riddarakter, politisk ADHD och mörkt lugn. Bland alla gutturala kråkväsen och fjordinspirerande blastbeats finner lyssnaren även mer moderna inslag, typiska dagens metalband. De enerverande balladerna och rent sjungna refrängerna vittnar om att bandet känns lite kluvet i sin image. Fortsätt istället att köra på med tvåtaktstugget och i ett bpm på 280. Där har CALLEJON sin styrka. Nu blir det bara en blodig köttgryta av allt möjligt.

Fast å andra sidan blir då bandet bara ännu ett i raden av akter med suffixet ”-core” så det är kanske jag som borde ändra uppfattning?

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: **
Bolag: Nuclear Blast
Länk:
http://www.callejon.de/

lördag 8 november 2008

OCTANE GYPSY - "Tough luck mile" EP **



Hollywoodbaserade OCTANE GYPSY är ett tvåmannaband som frontas av Eleanor "Swede" Goldfield. En härligt bluesig touch i rösten ger henne goda grunder för att utveckla en utomordentlig sångförmåga.

Sedan starten har färskingarna försökt musicera med storheter som GUNS N ROSES, AEROSMITH och MÖTLEY CRÜE gnistrandes i ögonen. Dessvärre når dom inte vidare högt på EPn. För mycket av gurglande sång och osynkade instrument blir dessvärre de långhårigas fall.

De fyra spårens rock i klassisk tappning förlorar i kraft för varje lyssning. En slapp och något oengagerad gitarr i Save me och sången som mer är ojande än konstaterande. Vid tredje spåret möts vi av en cover på ROLLING STONES Honky tonk woman. Lite krystad. Lite svajig. Lite plottrig. De tar helt enkelt inte hem det.

Molnen skingras dock en aning i och med Rebel's highways helgjutna solo. Men det följs återigen upp av rösten som nästan kan misstas vara från en full COURTNEY LOVE. Något som får det att klia likt en ischias epidemi över min kropp.

Jag misstänker att Eleanor inte riktigt vågar avfyra sina egna kanoner utan vill passa in i en viss sångmall. Förutom polering av sång och gitarrens driv bör de fokusera på att hitta en otroligt grym trummis som kan ge dem den där extra skjutsen. Jag är helt övertygad om att duon kommer omgruppera och överraska nästa gång.

Text: Banesa Martinez
Finns på: www.myspace.com/octanegypsy & www.octanegypsyband.com
Line up: Brian Scott (gitarr) och Eleanor Goldfield (sång)

måndag 3 november 2008

JOHN WILKES BOOTH - "Sic Semper Tyrannis" ****


"Sic Semper Tyrannis" bjuder på en djärv ljudupplevelse när hardcore och grunge influenser korsas med punk och fuzz.

New York-bandets debutalbum kan te sig svårlyssnat till viss del. Men ordet utmanande är egentligen en mer rättvis definition av den eklektiska genreblandningen.

The Inner Workings och Albino Mechanic bringar fräsch och samtidigt rå rock n roll. Hårdrockarna överraskar kompromisslöst gång på gång med tjusiga dängor längs de femton spåren. Varav fyra redan dök upp på den självbetitlade EPn (2006) och blir en extra näve audioströssel till dina örongångar.

Frontmannen axlar ett tungt ansvar när han med opolerad sånginsats lyckas förkroppsliga bandets övriga sound. JOHN WILKES BOOTH hade helt enkelt inte varit detsamma utan den karaktärdrivna sången. Lika lite som att bandet hade hållt samma kvalitet utan musikens benhårda attityd. Stilen kallar dom "Dirt Rock".

Long Island-grabbarna sätter den rätta andan när du planerar storslagna planer mot giriga multinationella företag. Eller varför inte i kampen mot skinnskallar.
Låt dig laddas full av kraft och tåga!


Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Länk:
http://www.jwbooth.net/
Skivbolag: TT Records

fredag 31 oktober 2008

FUCK THE FACTS – ”Disgorge, Mexico” ***


Vildsint och vasst! Bandet siktar med kniven mot halspulsådern, träffar i axeln. Det gör ont, men att känna skallen agera studsboll mot betonggolvet blir aldrig aktuellt.

Bitvis knäcker Kanadensarna det mesta av marknadens konkurrenter med sin PIG DESTROYER–aktiga mix av Grindcore och hård Metal. Stycken som ”Driving Through Fallen Cities” visar prov på både uppfinningsrikedom och variation. Bara en sådan sak som att lägga in en lite, lite för kort Black Metalflirtande slinga, för att sedan fort punktera den, gör att man vill ha mer men inte får, det är som bekant då det smakar som bäst. Snyggt!

På minussidan finns det faktum att FUCK THE FACTS försöker göra få väl många typer av lyssnare nöjda och belåtna. Ett aldrig speciellt enkelt knep, då det gång efter annan bevisats att för många tempobyten, för många olika melodislingor eller breaks, gör att lyssnaren ansträngs på ett negativt sätt (om bandet inte heter THE DILLINGER ESCAPE PLAN förstås).

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse
Länk: www.myspace.com/fuckthefacts

måndag 27 oktober 2008

DON CABALLERO – ”Punkgasm” ***

Att tycka illa om en akt som DON CABALLERO är väl knappast ok i creddiga kretsar. Relapse som ligger bakom släppet av ”Punkgasm” har ju en förmåga att bara ge ut skivor med band vars status alltid är hög och hyllad, men här ska inte delas ut några enkla gratispoäng för det! När amerikanarna inte svävar ut på tok för mycket, och låter litet som ett ostrukturerat PELICAN, kommer låtarna till sin fulla rätt. Gång efter annan blir det dock för mycket jazznördiga inslag och det plockas med poly-rythmes och andra begrepp jag knappt kan stava till.

Jag vill förstå bandet mer ofta än i sköna stycken som ”Pour You Into The Rug” och ”Why Is The Coach Always Wet?”, men gör det nog inte fullt ut.

Ett nästintill instrumentalt verk som nog går hem bättre hos den skara lyssnare som kan titulera sig duktiga musiker, än hos en person som inte ens spelat blockflöjt i lågstadiet.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse Records
Länk: http://www.myspace.com/doncaballero

tisdag 21 oktober 2008

ZEBRAHEAD - "Phoenix" *


Med hela 16 spår och precis 10 år efter den självbetitlade debuten pryder nu "Phoenix" kvintettens 7-delade diskografi.

Men ZEBRAHEADs sound är en ond häxbrygd av punk, college rock och rap. Titlar som Two Wrongs Don't Make A Right, But Three Rights Make A Left och Sorry, but your friends are hot skvallrar ju om inte annat om den pubertala och simpla stämningen som råder i kompotten.

Amerikanarna får inte riktigt till en spänning i sina melodier. Det är mest samma uppspeedade och ömkande collegepunk om och om igen.

Detta bidrag från Kalifornien passar däremot perfekt som det "balla" inslaget på 7-åringens födelsedagsfest. För hur mycket jag än vrider och vänder på uppfattningen av det som albumet erbjuder repar sig aldrig musikupplevelsen. Begrunda bara det att svordomarna är bortklippta ur promoskivan. På ett sådant osmidigt sätt dessutom.

Gäsp.

Betyg: *
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.zebrahead.com
Bolag: Steamhammer/SPV

tisdag 14 oktober 2008

SISTER SIN – ”Switchblade Serenades” ***


Överraskande kompetent och väl framförd hårdrock är vad göteborgskvintetten visar prov på när ”Switchblade Serenades” landar på skivdiskarna. Plattan signalerar tydligt att bandet på allvar är redo för fullängdskostymen, efter två demosläpp och en EP som släpptes tidigare i år. Med inspiration från 80-talets mitt lyckas SISTER SIN om inte briljera, så i alla fall imponera, även på en mangelfantast som mig.

Det är svängig och ”hitig” Heavy Metal på samma sätt som band av ACCEPTs och W.A.S.Ps kaliber framförde den när det begav sig, men såklart inramat i ett 2000-tals sound. Bättre att bygga vidare och bryta ny mark än att sträva bakåt!

Sångerskan Liv har en riktigt utsökt stämma, där kaxighet och attityd är ledord, och tillsammans med sina bandmedlemmar bör hon vara stolt över att inte låta precis som den senaste vågens alla Sleazeband.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Heaven
Länk:
http://www.sistersin.com

fredag 10 oktober 2008

BULLET - "Bite the bullet" ***


Heavy metalkanonen Bite the bullet liknar actionrullen Die Hard 4.0 i att det mesta av innehållet är en kopia av tidigare succéer inom sin genre. Att man kan gissa sig till det som komma skall. Men uppföljaren till 2006s Heading for the Top visar sig också vara en rätt härlig och skenande upplevelse. När man väl är sugen på stilen.

Till en början stack AC/DC, JUDAS PRIEST och DIO -vibbarna stora hål i mitt tålamod. Men så, några lyssningar senare satt jag plötsligt där och sjöng med. Pinsamt men innerligt. Frontmannen Hell Hofer har ett eget signum även om han nu gjort masskidnappningar av sångstilar.

BULLET väcker kärnan i heavy metal trots avsaknaden av originalitet. Rock n roll-himlen uppenbarar sig i spåren Rock n roll remedy, Roadking, och framförallt Dusk til dawn. Smaka bara på den uppviglande redogörelsen ”All night long, from dusk til dawn, were gonna paint the night red - were gonna loose our heads”!

Även om det mestadels är en gröt av de ovannämnda tre platsar Växjö-grabbarnas alster perfekt om sinnet är rätt. När sötman av bandets fartiga röj, bastanta självförtroende och den nostalgiska känslan får uppenbara sig för dig i all sin prakt. Heavy metal-skallar bör inte missa denna defender of the faith!

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/bulletsweden
Bolag: Black Lodge Records

måndag 6 oktober 2008

THE BANNER – ”Frailty” ****


New Jersey bandet hamrar Metalcore av 90-talssnitt, utan att för den sakens skull kännas passé eller tråkigt. Ett mörkare alster i genren var det länge sedan vi fick avnjuta, och till tonerna skapar jag i tankarna min egen musikvideo. Den innehåller en svartvit skildring av oljeskadade fåglar, kämpandes mot en säker undergång. En ganska målande beskrivning av hur bandet låter.

De 12 spår som trängs på Frailty stretar åt olika håll. Efter ett bluesdoftande intro och en minuts mörkt och långsamt malande i utsökta The Wolf är det igång på allvar. Breakdowns och andra NYHC-vibbar finns självklart och utöver tunggunget slänger bandet in en hel del snabbare och punkigare, nästintill grindiga partier.

I det senare finner jag en viss likhet med ett tidigt TOTALT JÄVLA MÖRKER, men självklart är THE BANNER betydligt mycket bättre än så, då deras mörka domedagskänsla upplevs som äkta.

Sångaren Joey Southside är rosenrasande på precis samma sätt som min gamle favorit Tim Singer (DEADGUY, KISS IT GOODBYE) och lyfter musiken till en ännu högre nivå. Att plattan begåvats med en riktigt krossande ljudbild, blir som bensin på elden och när sista spåret nått sitt slut är det bara att konstatera: Om man kunde omvandla känslan av att skära sig på ollonet med ett A4-ark till något bra, så är det den känslan THE BANNER förmedlar till lyssnaren.

Betyg: ****
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Ferret Music
Länk: http://www.myspace.com/thebanner

tisdag 30 september 2008

VOLBEAT - "Guitar Gangsters & Cadillac Blood" *


Tredje släppet börjar riktigt lovande. Introspårets gitarr-plockande och slides drog minnet till vida väster slätter och mentalt djup. Men innan skivans hälft var kommen blev det, som Peter Harryson brukade yttra så målande; oliiidligt!

Danskarna beskriver sin musik med "Metallic pop ROCKNROLL with a touch of the 60's melodic tunes". Fast egentligen förkroppsligar albumet essensen av James Heatfields (METALLICA) mest skreviga sångmanéer. Redan i sjunde spåret We gör det pinsamma och vattniga innehållet situationen ohållbar. Deras desperata vilja av att slå brett daskar dig till irritation.

Låtarna fumlar sig fram i ett hopplock av alternativa och kommersiella musikupplägg. Men saken är den att kvartetten kan sina instrument och tekniken bakom komposition. Då finns det ingen ursäkt för att de väljer att låta som kopior. Att någon på allvar skulle kunna digga detta verkar lika avlägset som Pluto.

Skivan erbjuder i alla fall möjligheter att tillämpa överlevnadsstrategier. Som "Man måste ha det dåligt för att veta när man har det bra”. VOLBEAT slösar helt enkelt med tid som någon Idol-tvåa säkert hade använt bättre.

Betyg: *
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/volbeat
Bolag: Mascot

torsdag 25 september 2008

THE HAUNTED "Versus" *****


Om 2004 års ”rEVOLVEr” var en frontalattack på samhället och efterföljaren ”The Dead Eye” en introvert och självlärande historia, är ”Versus” den logiska uppföljningen. Peter Dolving, Sveriges trasigaste frontman och med åsikt om det mesta, har på thrashtitanernas sjätte opus satt sig i centrum och blickat ut mot omvärlden. ”Versus” är individen mot samhället.

Har man ett brokigt förflutet av missbruk, sexuellt utnyttjande och även en kraftig släng av ADHD, kan det te sig logiskt att lyriken inte alltid förefaller positiv. ”Versus” är däremot inte lika becksvart som 2006 års inåtvända skapelse. Fan, jag tror till och med man kan skönja lite glada tongångar hos Sveriges kanske mest respekterade frontfigur. Lyssna bara på Little Cage; ”So this is the first time I’m not lying when I said I’m fine”. Dolvings terapi har gett utdelning!

Moronic Colossus ger mig precis den vänstervridna spark i skrevet jag behöver. Denna tvåtaktsdänga har alla element som gjort göteborgarna kända som en habilt rockande akt. Sedan händer det saker må jag säga. Skuld, en klagosång med delvis svensk text är kanske det mest uppfriskande bandet gjort. En härlig halvleksvila på skivan.

Som en upphittad länk mellan Ying & Yang; ”Versus” ligger och balanserar hårfint i gränslandet mellan de kontrasterna båda föregångarna utgjorde. Ännu mer dynamik har smugit sig in under huden och man hör tydligt tvillingarnas förkärlek till 80-talets TROUBLE. De nästan bluesinspirerande styckena Rivers Run och Iron Mask armbågar sig fram bland de direkta käftsmällarna.

Det kanske i särklass mest udda som THE HAUNTED gjort är avslutaren Imperial Death March. Ett primalt och repetitivt men ack så effektfullt riff maler genom denna avslutare som en illa balanserad sågklinga och lämnar mig tämligen mörbultad. Kan denna sludge/doom-pärla vara ett outforskat område för bandet?

”Versus” är en enstöring som inte köpslår med någon.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-25
Bolag: Century Media
Länk: www.the-haunted.com

fredag 19 september 2008

SLIPKNOT ”All Hope Is Gone” ****

Tårögda powerballader slåss om överlevnad med det hårdaste detta schizofrena niomannaband åstadkommit sedan monstersläppet ”Iowa”. ”All Hope Is Gone” är en blandfärs.

Snuff må vara den mest hjärtskärande ballad bandet skrivit. Någonsin. Vokalisten Corey Taylor river upp bröstkorgen och blottar sitt sargade hjärta för omvärlden. Och jag älskar det! Gematria: The Killing Name är en sex minuter musikalisk massaker; full av hat och spottloskor.

Å andra sidan verkar bandet må bättre idag än tidigare. Om detta beror på åtskilliga sessioner hos Dr. Phil eller större personlig mognad lämnar jag för vidare diskussion. Problemet är inte den mjuka sidan på ”All Hope Is Gone” utan midtempot och bristen på aggression i de hårdare kompositionerna. Dead Memories och Til’ We Die är lama stycken. Jag eftersöker den aggressionen som den industriflörtande Psychosocial eller det mördande titelspåret innehar. SLIPKNOT ska må psykiskt dåligt om du ska han en musikalisk fullträff. Nu inger bandet ändå ett uns av hopp och då blir det inte lika fulländat.

Mörkare tider närmar sig och med det höstdepressionen. Och då passar ”All Hope Is Gone” den svenska mentaliteten utmärkt.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-19
Bolag: Roadrunner Records

tisdag 16 september 2008

TOTAL CHAOS – “Avoid All Sides” ***



Riktigt så festligt vet jag inte om det är att lyssna på lite för tung tuppkams-punkrock, med ett avstannande och lite bakåtsträvande sound.

Problemet är att det som kunde göras i en studio igår, kan vilken klåpare som helst få till hemma i lägenheten, rent produktionsmässigt alltså. Att ”Avoid All Sides” är satt på tape hemma i basisten DeDes kokvrå betvivlar jag starkt, och varför skulle bandet medvetet sträva efter att låta skit?

Det är lite här skon klämmer. Jag tjatar gärna om ljud och produktion, men hävdar med bestämdhet att detta är en viktig del av en skivas trovärdighet. Det behöver inte låta bra, huvudsaken att låtmaterialet och ljudbilden fungerar tillsammans.

Det TOTAL CHAOS visar upp i låtväg håller fortfarande måttet. Man har varit en del av scenen sedan 1989 och har en egen identitet, med pogvänlig och testosteronosande punksväng, men ljudet känns på tok för mycket NY-hardcore för att skivans helhetsbild ska kännas klockren. Jag är lite obekväm, ungefär på samma sätt som att traskar runt i sprillans nya stålhättekängor. Men lugn, de inbitna fansen lär nog trots allt gå ut och kicka lyktstolpar för att slita in sina skodon, med TOTAL CHAOS i lurarna.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: People Like You Records
Hemsida:
http://www.totalchaospunx.com/

lördag 13 september 2008

Metallica - Death magnetic ***



Varken trumslagaren Lars Ulrich eller gitarristen Kirk Hammet är kända för sina musikalisk färdigheter, så även denna gång. Men känslan som skivan väcker är långt ifrån de senast tjugo årens musicerande. För första gången rosslar och knarrar bandet på i otaliga tempoväxlingar som känns naturliga. Demonproducenten Rick Rubin har gjort underverk som så många gånger för tillskillnad från föregångaren Bob Rock som drog ner bandet i otaliga återvändsgränder trots att skivförsäljningen gick bra under nittio-talet.


Den musikaliska ansiktsskiftningen denna gång påminner om debutalbumet Kill em all som med sin frenesi är en milstolpe inom thrashmetall. Skivan bjuder på långalåtar där bandet lutar sig mot gitarrriffen och albumdebuterande bassisten Robert Trjillo, som utan tvekan är ett musikaliskt geni. Trots att låtar som The Judas Kiss och Cyanide ter sig som klumpiga i sina framförande utmanar de mina hörselgångar. Lekande lätt känns det som gruppen efter den briliant dokumentärfilmen "Some kind of monster" hittat harmoni och sprallighet. Ett styrke besked från hårdrockens svar på Fantomen. När Metallica släpper nytt, då lyssnar man.

Betyg: ***
Text: Daniel Robertsson
Länk: http://www.metallica.nu/
http://www.missionmetallica.com/
Tidigare publicerad i Situation Stockholm 2008

måndag 8 september 2008

BRANT BJORK - Punk Rock Guilt ****


Denna sjätte soloskiva spelades in i december 2005 och ryktena om varför den fått ligga osläppt är många. När du lyssnar på låtar som Lion One är steget inte så långt ifrån hans magiska verk 50 Million Year Trip (KYUSS, 1992). Det handlar egentligen inte om en viss stil eller genre. Det kvittar nämligen i vilken konstellation BRANT förekommer. Snubben levererar organisk rock varenda gång.

Titelspåret Punk Rock Guilt är däremot bottennappet, den tenderar att hålla sig till en upptrampad liten cirkel. För lite av det goda och för mycket av det tveksamma. Inte kass, men drar ner betyget när den känns menlös i sitt utförande.

I This Place (Just Ain't Our Place) kommer min hjälte tillbaka med fräschare melodier. Sådana som färdas med hår på armar och gungande huvud. Detsamma gäller i Born To Rock. En len, avslappnad pipa till den smittande texten. Kantad av mjuka gitarr och basslingor.

På "Punk Rock Guilt" finns samma variabler som du redan avgudar i resten av ökenrockarens mer än 20 delade diskografi. Den bär på en sorts mental frihet, som hämtad från gunget i det softa livet. Inget konstlat eller pretentiöst. BRANT BJORK personifierar det ärliga med rocken. Att det är en fusion. Att den bör användas för att fylla ett högre mål. Vilket? Det återstår att se.

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Bolag: Low Desert Punk
Releasedatum: 26/05/2008
Hemsida: www.myspace.com/brantbjork & http://www.brantbjork.com/

fredag 5 september 2008

EVERGREY ”Torn” **

Vid första genomlyssningen blev jag positivt förvånad av ”Torn” och skrev ned superlativ som ”storslaget”, ”episkt och ”kraftfullt”. Nu sitter jag här vid tionde genomlyssningen och får gott äta upp mina ord. Ett fan på Blabbermouth skriver att ”allt Tom S Englund tar i blir till guld”.

Nja, kattguld kanske…

För så här är det, ju mer jag lyssnar på EVERGREYs sjunde studioalbum, desto mer slätstruken finner jag den. Och det är detta som är mitt personliga problem med bandet; slätstrukenheten. För mig är det synonymt med bandnamnet. Grammisvinnare eller inte; jag skrapar på albumytan lika hetsigt som pensionärerna skrapar sina trisslotter och finner inget djup därunder.

Jag förstår inte vad som är fel? Jag vill verkligen gilla EVERGREY. Det är en bunt kompetenta musiker som skriver bra musik men jag kan inte frångå känslan av att bandet är urtrista. Inte heller bättrade bandet på denna känsla när jag bevittnade en lika tråkig vardagsspelning förra hösten.

Nu är inte allt dåligt faktiskt. Jag föredrar ”Torn” långt mer än den urvattnade föregångaren ”Monday Morning Apocalypse”. Samtidigt var bandet i behov av förnyelse då denna skiva spelades in. Detta nya opus präglas av elva spår som andas dynamik, progressivitet och tyngd. Däremot verkar bandet fortfarande leta efter sig själva och beskriver ”Torn” som en modern mix av ”In Search Of Truth” och ”Recreation Day”. Skivan borde kanske hetat ”In Search Of Evergrey”.


Just nu ger mig inte ”Torn” något annat än skön avslappning och bra bakgrundsmusik när jag sorterar mina CD-skivor.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-09-05

Bolag: Steamhammer/SPV
Länk: http://www.evergrey.net

onsdag 3 september 2008

VENOMOUS CONCEPT – ”Poisoned Apple” ****



Gammal vänskap rostar aldrig, det kan Shane Embury (NAPALM DEATH) och Kevin Sharp (BRUTAL TRUTH) gå i god för. För snart 20 år sedan knöts en vänskap som lade grunden för vad VENOMOUS CONCEPT handlar om idag, frenetisk och pissförbannad Hardcorepunk med en dos Grindcore.

Att snacket om att lira in en platta tillsammans inte blev verklighet förrän 2004, är bara charmigt och ett gott tecken på att det ibland är bra att skynda långsamt.

Andra fullängdsvaxet är så äntligen här och veteranerna, vars sättning även inkluderar andra i sammanhanget välkända filurer i form av Danny Herrera (NAPALM DEATH) och hans namne, med efternamnet Lilker (BRUTAL TRUTH, NUCLEAR ASSAULT) sätter upp en rejäl käft! Det är inga duvungar vi snackar om här och trots att Emburys glesa mittbena idag är bredare än hans röv, så står sig ”Poisoned Apple” oerhört väl mot 2000-talets konkurrenter och bandet knäpper de flesta på näsan. Under en knapp halvtimme hinner man dela ut inte mindre än 17 onda sparkar i skrevet, vilket är precis lagom.

Jag känner framförallt att det är oerhört skönt med en vasst, skitig och illa polerad ljudbild när marknaden annars vimlar av ”lyxgrind” och överproducerade alster.

Betyg: ****
Text: Manne PåhlssonBolag: Century Media
Hemsida: http://www.myspace.com/venomousconcept

måndag 25 augusti 2008

KING HOBO - "S/T" *****


Festivalturnén Sounds from the Underground i USA anno 2005 blev ett funky utlopp för ett gäng sönder-dundrade dragplåster. Det var också starten till det som slutligen blev KING HOBOs debut. En färd bland fjärilar, längtan och dansande väsen över distäckta sjöar. Men då klätt i klassisk rock med rejäla andelar funk och blues.

I From me to you bränner konstelationen sin logga rakt på din själ. Det jammande undret Swede verkar fått gro en längre tid för att blomma ut sin fulla prakt via sammanstrålningen. Coffe Break och Four Winds vaggar däremot in dig mot sin barm innan du upptäcker att du är fast.

En viss mossig 80-tals vibb dyker upp någon gång, men då är jag väldig petig som nämner det.

Kvartetten har bakat in känsla, skarpa musiksinnen, bredd och självsäkerhet. Därför håller skivan för en total massakrering av försöken att lyssna måttligt. Särskilt när ljudlandskapet erbjuder mycket i att upptäcka. En ny gitarrstig här. En läcker sång harmoni susar där. Förtjusande, fräckt och förförande.

Förutom de åtta egenkomponerade alstrena presenteras covers i början och på slutet av skivan. Levande och inneligt framförs CURTIS MAYFIELDs Running och WELDON IRVINES Mr Clean. Att medlemmarna dessutom kommer från banden CLUTCH, KAMCHATKA, OPETH och BEAT UNDER CONTROL gör det hela än mer intressant.

Betyg: *****
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/kinghobo
Bolag: Hippodome Music

torsdag 21 augusti 2008

MOTÖRHEAD ”Motörizer” ***

Bandet som myntat uttrycket ”We are Motörhead and we play rock & roll” behöver knappast någon introduktion med tanke på att herrarna har 30 år i ryggen som vitala rockgudar. Mister Kilmister själv spär inte heller på sitt ego när han promotar bandets 24:e (!) släpp:

”I think you should buy 3 copies each, but now I think you should have it inserted in you by 3 gay wrestlers. Buy it and avoid embarrassment later”.

Vad säger man om en frontman som har en egen actionfigur, en film och är vida respekterad och avgudad av sina fans? Nu är inte jag den största beundraren av MOTÖRHEADs kaxiga hårdrock men nog blir man sugen på att hytta näven och svänga en och annan bägare till ”Motörizer”. Detta är det perfekta soundtracket till ett krogslagsmål.

Det är ett synnerligen vasst riff som inleder Runaround Man och när man hör Lemmys karaktäristiska whiskystämma förstår man exakt hur rivigt bandet vill att ”Motörizer” ska låta. Under Rock Out vill jag – precis som den fulcoole sångaren uppmanar – frigöra pitten ur sin trånga borg i mina tajta byxor. Testosteronnivån höjs avsevärt och mitt adrenalin börjar pumpa. Jag känner för att gå ut på stan och köra ett vettlöst demoleringsrace!

Mot slutet är min kropp så pass mättad och det känns som om jag slagits med fotbollshuliganer i 38 minuter. Långsamt hamnar jag i dvala när sista spåret The Thousand Names Of God avrundar skivan rätt lamt. Tur det, för jag är ändå så pass utmattad vid det här laget.

Betyg: ***

Text: Tomasz Swiesciak 2008-08-21
Bolag: Steamhammer/SPV
Länk:
http://www.imotorhead.com/

söndag 13 juli 2008

SUPERGIANT - "Antares" ****


Under de första lyssningarna kändes skivan anonym och intetsägande. Men att debutera med ett 14 spårigt album ökenrock torde ju inte vara en enkel match. Då bör det kanske inte vara så lättlyssnat.

Det coola med SUPERGIANT är rörelsen mellan retro och nutid. Det är tydligt på tionde spåret Sol. Innan tredje minuten träder in skapar utsvävningarna på gitarr och orgel en skön GRAND FUNK RAILROAD-anda. Samtidigt behåller de den tokhärliga bas-disten som får dig att flina som en liten tös. Kort därefter tar de klivet, som du och jag över en tröskel, till tung fuzz.

The Devil, Jesus and Me och Luna är charmigare och säkrare än i New Mexico bandets EP "SuperGiant" (http://rockharder-reviews.blogspot.com/2007/02/supergiant-ep.html).
Men den lagda sången är inte helt oklanderlig. I WWM bebos bl.a refrängen av en aning för intensiva skrik som får trovärdigheten att flyga sin kos. Och i slutminuten på In the morning blir det bara konstigt av den krystade och malplacerade sången.

Efterföljande 888 är i början också färgad av det men blir en av de starkaste stjärnorna på "Antares". Bäst är ändå titelspåret. Skön oordning, koskällor och en förgrymmat mullrande bas. Där låter Joel Rogers nästan som en mässande präst och det är helt underbart!


Text: Banesa Martinez
Line-up: Joel Rogers, Jeremy McCollum, Kyle Erickson & Gary Chavez
Hemsida:
www.myspace.com/supergiant & http://www.supergiantrock.com/

måndag 23 juni 2008

GRAVEYARD - "S/T" *****

Foto: Anders Bergstedt

GRAVEYARD
bildades i november 2006 och tre månader senare hade dom skaffat sig ett album-kontrakt hos Transubstans Records.
På den självbetitlade debuten presenterar Göteborgarna nio smockor i namn av "proto-metal". Enligt en intervju med kvartetten i Sweden Rock Magazines maj-nummer kallas rocken i staterna så när den är som en prototyp av dagens metal.

Imponerad och förtrollad som en lärjunge avnjuter jag djupet kompositörerna uppvisar. I lyrik och inte minst musikalitet. Lidandet i Blue Soul och svänget i Right Is Wrong som får det att skallra inombords. Uppriktigheten och välmeningen i Joakim Nilssons sång låter äkta utan att vara vek eller försvinna i den bombastiska kompotten.

Det vinnande konceptet tycks vara kompetenta musiker med egen prägel. De psykedeliska och bluesstöpta spåren hade lätt kunnat misstas för en inspelning från hårdrockens guldår under det tidiga sjuttiotalet.
Solida ”Graveyard” gör varje andetag fantastiskt och tar ledningen i min ”skivor-jag-skulle-välja-som-ljudspår-till-mitt-liv”-lista.


Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/graveyardsongs
Bolag: Transubstans Records

torsdag 19 juni 2008

THE KASBAH - Demorecension av www.myspace.com/thekasbahmusic ****

Det som kommer att ge THE KASBAH fansen och skivkontrakt är deras lättsmälta poprock som har ett detaljerat ljudspråk. Det innebär att det finns mer för en andra eller tionde lyssning, som t.ex. den bärande basen i Fall and Follow.

dadaDown smittar som MANDO DIAO och skulle lätt funka i radioetern med sina repetitiva guldkorn i gitarr och kör. Det som möjligtvis fattas är visuella höftmanifestationer och en tamburin.

Det jag saknar i de fem låtarna som går under namnet ”Sounds from the Rehersal Studio” är ytterligare polering och ett enhetligt sångmanér.

Trion ljuder som rökig rock n roll från en hormonstinn akt i Press the Triggers. Och det är inte bara den spatserande percussion inledningen som gör att du finner dig i känslan från JULIETTE AND THE LICKS' oumbärliga "Four on the floor” (2006). Det blir mycket svårt att inte sjunga med.

Seså, klicka på länken!

Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/thekasbahmusic
Line-up: Tobias Bergholm (sång, gitarr), Emil Wadeskog (bas) & Peter Lennartz R. (trummor)

fredag 13 juni 2008

OPETH ”Watershed” *****


”Watershed” är bakåtsträvande kontra utveckling. OPETH håller en fot kvar i det förflutna utan att tappa fokus på framtiden. Åkerfeldt och hans nya manskap blickar tillbaka ännu djupare i det experimentella 70-talet och gräver sina progressiva skyfflar långt ner i den radikala underjorden.

Det pretentiösa och till viss mån flummiga som CAMEL och KING CRIMSON kännetecknas för finns även på detta nionde opus.

Som en vitamininjektion boostar alla de progressiva elementen upp mig och ger mig kraft nog att ta mig igenom ”Watershed” utan att tappa fokus en sekund. Med ett blästrande musicerande och en exceptionell finesse för låtskrivandet lämnar albumet ett djupt intryck i mig.

Borta är gamla tråkiga OPETH. Istället är de nygamla dödsproggarna stärkta som aldrig förr. Den senaste tidens medlemsavhopp verkar inte ha påverkat bandet nämnvärt.

Tvärtom!

De blastbeats som utmärker Hessian Peel visar ett synnerligen taggat och vitalt band. Doomiga Porcelain Heart är lika bräcklig som titeln antyder. Heir Apparent är ett konstverk i köttig döds och Burden är så vacker att det skär sig i mitt redan sargade hjärta.

”Watershed” är en resa genom vuxenlivet med alla känslostämningar och den har fångat mig i precis rätt ögonblick.

Betyg: *****
Text: Tomasz Swiesciak 2008-06-08
Bolag: Roadrunner Records *****

onsdag 11 juni 2008

THE BLACK HALOS – “We Are Not Alone” ***



Till en början känns det som om Kanadensarna hittat rätt med sin svängiga punkrock, men under skivans gång tappar bandet i trohet. När 12:e och sista spåret klingat ut känner jag mig mätt, men för den sakens skull inte särskilt belåten. Kvaliteter finns där, dock i lite för snålt tilltagen dos.

Bristen på egen identitet blir stundtals lite väl påtaglig och det sätt som ”We Are Not Alone” är producerat ligger bandet i fatet. Ljudbilden känns helt enkelt på tok för mycket ”Metal” och tar bort känslan av det som borde vara larmig och stökigt.

Vokalisten Billy Hopeless känns bitvis just hopplös (fniss) dessutom, då hans uttal påminner om när man med tillgjord röst försöker göra sig rolig över någon, och härmar denne genom att pressa tungan mot underkäkens tandrad och säga ”Nö, nö, nö”.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: People like you records

onsdag 4 juni 2008

MERCENARY – ”Architect Of Lies” **


Att inte vara förmögen att välja sida eller ta ställning är ingen god egenskap. I ett försök att vara alla till lags blir ens resultat ofta inte speciellt lyckat, då det skiner igenom för väl att äktheten saknas. Där har den Danska sextetten sitt största problem. Med en grund inom Death/Thrash (rötter man knappt kan skönja längre) försöker manskapet idag väva in fler och fler influenser, vilket leder till att trovärdigheten inte känns hundraprocentig.

Menar bandet verkligen det som förmedlas på ”Architect Of Lies”?

Tuggande riff, modern metal och hardcroreflirtande som kläs in i en pampig synthmatta. På detta läggs en svävande sång som andas Powermetal och som nästan helt tagit över där argare vrål kunnat få figurera.

Låtarna, eller produktionen på en bra skiva bör, likt en god bok, vara något som man som lyssnare behöver arbeta sig in i. På tok för lättillgänglig musik ger inte den känslan och jag blir mest frustrerad.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur folk kan gilla detta, samtidigt törst jag gissa att skivan kan bli MERCANARYs språngbräda fram till ett erkännande hos en bredare och mer kommersiellt hungrig publik.

Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Century Media

Hemsida: http://www.myspace.com/mercenarydenmark

fredag 30 maj 2008

THEE MERRY WIDOWS – “The Devils Outlaws” **


Anledningen till varför det går 1000 bra “killband” på ett ”tjejband” kan det ordas om. Personligen tror jag det handlar om att det kvinnliga könet inte alls uppmuntras eller motiveras till att syssla med musik i samma utsträckning (utöver piano och diverse trista blåsinstrument då förstås) och därför hamnar på efterkälken. Att bedöma musiken med detta i vetskap vill jag dock undvika, en bra skiva är en bra skiva, oavsett vad som dinglar eller inte dinglar mellan benen på musikerna.

Några gratispoäng är således inte att räkna med för dessa Psychobilly-rockande donnor, vars musik i ärlighetens namn inte matchar speciellt många konkurrenters. Låtmaterialet är ingenting att skryta om på släktfesten och bandets tillkortakommanden när det gäller att traktera instrumenten skiner igenom väl tydligt på sina håll. Jag konstaterar att det serietidningssnygga omslaget, samt det faktum att sångerskan miss Eva von Slut är Glenn Danzigs kvinnliga motsvarighet är skivans enda egentliga behållningar.

Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: People like you records

onsdag 28 maj 2008

CATARACT ”S/T” ***

Som ett schweiziskt klockverk tuffar CATARACT på med sin metalcore utan att ta ut svängarna nämnvärt för varje nytt släpp. Stagnation? Ja, inte är det nyutveckling i alla fall. CATARACT är som världens bästa husfru. Du vet att hon kommer stå i köket när du kommer hem från jobbet. Hon kommer aldrig att tjata på att du är sen och alltid välkomna dig med ett leende. I viss mån en väldigt trist husfru för den som är mer äventyrlig och impulsiv av sig.


Detta är machomusik skapad av machokillar i en machovärld. Den självbetitlade femte fullängdaren skulle lätt kunna vara soundtracket till alla killars våta dröm; ett sexpack magrutor, svulstiga biceps och fagra soldatfruar som väntar villigt hemma i sängkammaren. Lyssna bara på Tonight We Dine In Hell för att förstå kopplingen till filmen ”300”.

Men visst har det smugit in sig lite nytt under huden på adrenalinstinna CATARACT. Istället för att bara mangla på i tvåtakt finns en del melodiska utsvävningar bandet inte kört med tidigare. Resultaten blir en klart godkänt platta med få, om än några överraskningar.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak 2008-05-28
Bolag: Metalblade


måndag 26 maj 2008

AGENT KOOPER - "S/T" ***


Det finska bandets nästkommande är en fembitars EP till juli. Kanske är det för att visa vad nya trummisen Jake McMullen går för. På den självbetitlade debuten drar i alla fall AGENT KOOPER fram folk och indie pop/rocken. Ett tolvspårigt hopkok av fröjdsamma melodier och bitterljuva slingor.

Trion kommer igång på tredje spåret 'Drunken Lullabies'. De accelererande instrumentmattorna reser sig likt breda halmbalar under en het sommar himmel. När så ett munspel slinker in i de sista sekunderna tar det låten till vackra höjder. Utsökt! Allt eftersom ’Tonight’ betas av bygger sångaren upp en kunglig styrka. Och in kommer balarna på nytt. Med feta gitarrer och läckra handklapp. Innan första vändan på refrängen klingat av rodnar jag av välbehag.

Visst - den tolvspåriga debuten är ett sömnpiller till 75 procent. ’I've had it’ är tex lite tafatt i sitt uttryck och ’Baby Blue’ ylig. Men de övriga 25 procent är verkligen något att rekommendera.

När trion återvänder från sömnlandet i de två sista spåren görs det med järngrepp. Temposkiftningar och en bombastisk avslutning - sicket lyckopiller!

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/agentkooper
Bolag: Fast Freddie Productions 20080530

fredag 23 maj 2008

MOONSPELL ”Night Eternal” ***

När portugiserna släppte förra alstret "Memorial" trodde de inbitna att detta var slutet på den ockulta saga som kännetecknat MOONSPELL. Med en sådan missvisande albumtitel och en låt ironiskt benämnd Best Forgotten trodde många att bandet kastat in den svettige handduken.

Visst, MOONSPELL hade en pinsam och gothaktig Depeche Mode-snegling mot slutet av 90-talet som jag helst av allt glömmer. 2003 års ”The Antidote” var en upprättelse. Föregångaren däremot, den passerade mig obemärkt förbi men den oxtokiga medelhavsfrenesin som detta junisläpp visar är en nytändning om något.

Emellertid finns detta osande gothslisk som passar rövbandet HIM fortfarande kvar och det retar min kräkreflex något så djävulusiskt. Strunta i de självskärande fjortisliven i Scorpion Flower och Dreamless (Lucifer And Lilith) och leverera istället samma satanistiska musik som på de övriga spåren. Inget ljus ska skönjas i tunneln och låt hatet frodas i ert mörka sangriablod! Ge mig mer av At Tragic Heights, Shadow Sun och framförallt Moon In Mercury!

Betyg:***
Text: Tomasz Swiesciak 2008-05-25
Bolag: SPV/Steamhammer släpps 2008-06-10
Länk: http://www.myspace.com/moonspell

onsdag 21 maj 2008

JUCIFER – ”L´autrichienne” ****


Jag är av den åsikten att ett bands sound bör kunna skönjas skivan igenom. En röd tråd bör finnas i låtmaterialet för att ge skivan identitet helt enkelt. Medlemmarna i JUCIFER är bevisligen inte beredda att hålla med mig.

Duon blandar och ger precis som den vill. Gungig rock avlöses av spår som osar gammal grindcore, släpande och mörka drone/doomstycken tar vid och där emellan hörs minimalistiska partier där sångerskan Amber Valentines spröda stämma enbart bärs fram av en sparsamt distad gitarr. Sen: Kaos i form av frenetiskt hardcorepunk. Denna blandning experimenteras det sedan med skivan igenom.

En aning schizofrent kan tyckas. Det är det också och hade det inte varit för vokalissans ibland PJ HARVEY-klingande röst som, när hon inte skriker, faktiskt låter relativt igenkännande, hade ”L´autrichienne” kunnat misstas för en samlingsskiva med blandade artister. Nåja, riktigt så illa är det inte, tyngden ligger trots allt på kraften och melankolin. Ett bra val, för det är där sång och musik gifter sig som allra bäst. JUCIFER, ett band att återkomma till!

Betyg: ****
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse
Hemsida: www.myspace.com /jucifer

måndag 19 maj 2008

NIGHTMARE - "Genetic Disorder" *


De franska slashasarna är nu uppe i sin sjätte fullängdare med denna "Genetic Disorder". Ett kalas med klyschig heavy metal som dessvärre visar sig vara en mardröm.Debuten skedde 1984 med "Waiting For The Twilight” och följdes av "Power Of The Universe" året därpå. NIGHTMARE tog sedan en mystisk fjorton år lång paus som slutade med EPn "Astral Deliverance". Återföreningen hölls på konsertarenan Le Summum i Grenoble och avkomman blev millennieskiftets dubbelalbum "DeLIVErance".

De långhåriga musikerna öser ur sig känslolösa låtar med frontmannen Jo Amore i spetsen. Men allt som bandets ex-trummis förmår är en sorglig mix av BRUCE DICKINSON, RONNIE JAMES DIO och MICHAEL KISKE. Skivan är producerad av Fredrik Nordström (Fredman Studio) som även gjort sig skyldig till att producera bottennappet HAMMERFALL. Var är känslan? Var är substansen?

Medellängden på över 4 minuter per låt genom albumets tolv känns bara onödigt. I slutet verkar ändå musiken och dess utförande bli bättre. Men vid det laget har jag sedan länge tröttnat på kvintetten. NIGHTMARE skulle däremot kunna göra kometkarriär som coverband.

Text: Banesa Martinez
Bolag: Regain Records

torsdag 15 maj 2008

RAID “Wating For Winter EP”

Det är 80-tals revival all over again! Med thrashiga influenser och ett sound som härstammar från årtiondets musikaliska högkonjunktur spelar dessa unga förmågor sin egen tolkning på groovig och melodisk muskelmetal. Från rivet i METALLICA till det melodiösa i QUEEN.

När riffandet i Darkened Sun kommer igång och lyriken griper tag om mitt inre förs tankarna stundtals till ett känslosammare TESTAMENT. Faktum är att influenserna är många utan att det på något sätt skapar ett splittrat intryck. RAID är duktiga på att inte sväva ut alltför långt i periferin. Bandets största behållning är Erik Grönwalls högpitchade stämma. Killen imponerar i de höga registren och ger mig gåshud när han tar i så han nästan spricker.

Under titelspårets första minut piskar Amit Mohla dammet ur trummorna. Argt och koncist. Ännu mer aggression i denna stil tack! Samtidigt undrar jag om det inte finns något känt Bay Area-band som saknar ett lead för i Mind Game är det snudd på varning för låtstöld.

På med nitarna och lädret, men en kompromisslös inställning till musicerandet är RAID på god väg att skapa sig en egen identitet.

Text: Tomasz Swiesciak, 2008-05-14
Bolag: Osignerat
Länk: www.myspace.com/raidsweden

måndag 12 maj 2008

UNEARHTLY TRANCE ”Electrocution” ****

Det är som världens smärtsammaste avrättning. Som om bödeln glömt att fukta svampen precis innan mitt öde avgörs av 10 000 volt. Introspåret Burn You Insane är soundtracket till denna likvidering.

New Yorktrions tunga musik färgar av sig och målar vardagen i ren svärta. Diseased förmörkar den svenska solen och sommaren är miltals härifrån. Med kirurgisk precision borrar domedagstrummorna in mitt medvetna och förpassar mig till ett litet hörn där väggarna krackelerar runt mig. UNEARTHLY TRANCE kommer begrava mig levande och redan i Chaos Star är paniken påtaglig.

Gitarrernas malande riff inger inget humant hopp i God Is A Beast och Religious Slaves. Med rötterna i den verkligen underjorden bryter UNEARTLY TRANCEs esoteriska musik ned varje beståndsdel i min själ och får mig att känna mig meningslös.

”Electrocution” är jorden som skyfflas över din kista och sedan pissar på din grav. Ett komplext, progressivt och misantropiskt stycke som aldrig vill släppa taget. Skulle skivan vara en färg, skulle ett helt nytt färgsystem behöva uppfinnas.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak, 2008-05-12
Bolag: Relapse Records
Länk: http://www.myspace.com/utny

fredag 2 maj 2008

DISMEMBER “S/T” ***

"As long as Dismember live, death metal will reign”

Kaxigt statement. Ni, riktiga undergroundfansen kanske kan hålla med om det? Visst, att vara ansvarig för dödsmetalens genombrott, hängt med i två decennier och fortfarande vara vital är ju något att vara stolt över.

Från inledande Death Conquers All till avslutande Black Sun är det alltså intensiv old school så det förslår utan några kompromisser. Inget nytt under DISMEMBERs svartsotiga sol alltså förutom bytet av skinnpiskaren Fred Estby som lämnade dödsskutan till förmån för Thomas Daun.

Det är under den första hälften av plattan jag finner mig spela luftgitarr och slå mig gul och blå på låren i takt med slagverken. Produktion är precis som den ska vara, skitig, tämligen rå och med ettriga gitarrer som kan te sig lika enerverande som den där flugan i ditt vardagsrum en stillsam bakissöndag. Europa Burns är lika hatisk som namnet antyder och inget Napoleon skulle mima till. Under A Bloodred Sky och Tide Of Blood bryter av manglandet smått med sina melodiska utflykter. Annars är rasande frenesi den gemensamma nämnaren.

Detta självbetitlade, åttonde opus är ett habilt verk i den gamla skolan som inte borde göra någon besviken.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak
Bolag: Regain Records 2008-02-18
Hemsida: www.dismember.se

onsdag 30 april 2008

THE HELLACOPTERS - "Head Off" ****


THE HELLACOPTERS sjunde album är det tolv covers som presenteras. Men även om bandet kommer att splittras efter släppet och den efterföljande turnén var den aldrig menad att vara en "avskedsplatta". Utan en hyllning till riktigt bra band som aldrig riktigt fått fäste bland rockkonsumenterna.

Efter ett par lyssningar försvann min pessimistiska inställning och äntligen hittade jag hem. Självklart hörs det att något signifikant saknas, men medlemmarnas kärlek till originalen sipprar onekligen igenom. Rent och uppriktigt utan varken floskler eller ursäkter.

De valda sångerna ska enligt Nicke Andersson (Ex ENTOMBED) vara sådana som är som gjutna för bandet. Något som särskilt slår igenom i ’Rescue’ och 'Midnight Angels’. När solot i ’No Salvation’ träder in uppfylls jag av sällan skådad glädje. Den genuina välmeningen i Nicke Anderssons röst övertygar, likaså det egensnickrade och 14 år gamla örhänget ”umpf” som sträcker sig genom skivan. Vitaliteten och intensiteten som förmedlas via instrumenten är berusande och jag upptäcker mig längta efter att aldrig sluta lyssna på "Head Off".

Avslutningsvis böjer jag lätt på knäna och lyfter på hatten för THE HELLACOPTERS. Jag tackar för en uppväxt fylld av deras fantastiska musik och de glädjande stunder jag upplevt.

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Bolag: Wild Kingdom 20080418
Hemsida:
www.hellacopters.com
www.myspace.com/hellacopters

måndag 28 april 2008

ORIGIN – Antitesis ***



Kan man sin ORIGIN, vet man vad väntar en. Käftad till marken igen!

Få band, om ens något låter som denna akt. Lyssnaren möts av en ljudmatta som närmast kan jämföras med modernare Black Metal, dock inte musikaliskt, utan snarare känslomässigt. Bandet fullkomligt äter sina lyssnare. Gitarristen Jeremy Turner, är tillbaka efter en utflykt i ORIGIN-klingande UNMERCIFUL, ett band han ingick i tillsammans med bland andra den flinke trummisen James King, vars namn finns att hitta på föregående plattan ”Echoes of Decimation”.

James är idag ute ur bilden, ersatt av en herre vid namn John Longstreth, som piskade skinnen i bandet så sent som på 2002 års ”Informis Infinitas Inhumanitas”. Ja, bandets medlemsbyten är en invecklad historia, men inte i samma grad som dess musik och i slutändan tycks det kvitta vilka namn som på papperet utgör detta amerikanska vansinne till Death Metalband.

ORIGIN anno 2008 är en mer polerad historia än tidigare. Bättre producerad kanske vissa anser, personligen saknar jag den mer mekaniska, karga och vassa ljudbilden som tidigare utgåvor fört med sig.

Detta, samt avsaknaden av riktiga kioskvältare som ”Reciptrocal” och ”Endless Torture”, öppningsspåren på föregångaren, gör att ”Antithesis” inte klarar av att stjäla förstaplatsen i bandets backkatalog.

Betyg: ***
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse
Hemsida: http://www.myspace.com/origin666

fredag 25 april 2008

SVARTBY – Kom I Min Kittel **


Roligare än så här blir det inte med kläderna på! Under luppen för granskning ligger ryska SVARTBY, en akt olik de flesta törs jag påstå.

Om musiken finns inte så mycket att säga. Ostig rollspelsmetal, så som det antagligen skulle ha låtit om JRR Tolkien överdoserat på TV-spelet Zelda och sedan satt sig ned för att svänga ihop låtar i bästa FINNTROLL-anda. Nej, detta handlar till fullo om helt andra kvaliteter, eller ska man kalla det avsaknad av just detta?

Ryssarna slopar det självklara musikspråket engelska och även modersmålet får stryka på foten, för att istället ge plats för det du och jag behärskar bäst. Svenska. Det kan omöjligt vara några svenskstudier på högskolenivå som killarna sitter inne med, snarare har man av en slump kommit över ett Lexikon (och då ett engelsk-svenskt sådant, inte rysk-svenskt), och bestämt sig för att ta ett rejält kliv utanför ramen.

Lyriken är nämligen så rolig och fumligt att jag stundtals kissar i byxan, hoppas verkligen att detta är ett riktigt band och inget plojtrams under täckmantel. På en förstaklassares nivå tappas det bokstäver och byggs kryptiska meningar jag inte trodde fanns! Exemplen är många, men jag bjuder på två av mina favoriter:

”Bara ostlika månen är min vän i natt och vinden delar min gapskratt!!!”

”Om ett år denna småtting skall bli en god häxa. Skallig Åke, grym Åke fick en god läxa”


Nämnde jag att Keyboardisten kallar sig ”Giftsvamp”, medan batteristen går under artistnamnet ”Somna”? KÖP!
Betyg: **
Text: Manne Påhlsson
Bolag: FONO Records
Hemsida: http://www.svartby.com/

onsdag 23 april 2008

DANKO JONES - "Never Too Loud" ***


Enkel, säker rock med kvicktänkta texter är vad DANKO JONES leverat.

På många sätt gäller detsamma för "Never To Loud". Men jag inser snabbt att det egentligen är Herr Jones’ silkeslena, angränsande Phil Lynnot (THIN LIZZY), röst som gör grov-jobbet. På femte fullängdaren går den kandensiska trion en mer lättsmält väg. Mycket pumpande rytmer men ändå lite löjligt, tveksamt och inte fullt så övertygande.

Min första upplevelse av skivan var från singeln ’Take Me Home’ på radio. Hade det inte varit för att frontmannens distinkta röstförmåga dök upp någon enstaka gång mellan allt mjukis-gnäll, hade jag aldrig gissat rätt. Det lät mer som ett amerikanskt collegerock band. Lite bonig buskis.

Andra bullar blir det däremot i ’Your Tears, My Smile'. Ett rappt energiknippe som bidrar med lekfullhet och musikalisk dynamik. Det stadiga fästet i bandets diskografi får dom utmärkande dragen i låten att blomstra. ’Something Better’s hypnotiska sångharmonier och ’Forest For The Trees’ mustiga gitarr gör även dom till fynd.

Alltför många låtar på ”Never Too Loud” förbluffar med pubertala texter som får lyssnaren att undra om det är på allvar. ’Let’s Get Undressed’ börjar t.ex. riktigt starkt men blir som de närliggande spåren vattnig och meningslös i längden.

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Foto: Daniel Robertsson på Nalen 2002
Bolag: Bad Taste Records
Hemsida:
www.myspace.com/dankojones


måndag 21 april 2008

SAVIOURS – Into Abaddon Kamado rec ***


BLACK SABBATH-dånande ökenrock. Ett sedan länge beprövat trick, som i regel alltid fungerar. Det som skiljer SAVIOURS lite från band i samma fålla är de galopperande riffen och den för genren väldigt klara ljudbilden. En frisk fläkt kan tyckas. Kritikern kan använda argument som att tyngd och smuts får ge vika, då lightproduktionen tagit kol på mullret som väl bör finnas där för känslan skull.

Inledningsvis känns ”Into Abaddon” finurlig och medryckande med sin charmiga och fartfyllda upptempostruktur. Efter några lyssningar önskas dock känslan av jazztobak och dåsande sydstatssluskar, vilken dock aldrig riktigt infinner sig. Bortser man från detta är det ett kvalitativt stycke hårdrock som serveras i sju små rätter på dryga fem minuter styck. Att önska till nästa gång är att vokalisten tar sig i kragen och spottar ur sig en lite mer inspirerande insats.

Betyg: 3/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida:
http://www.killforsaviours.com
Bolag: Kemado Rec.

torsdag 17 april 2008

LECHERY – ”Violator” **


Ett tag köpte jag utan att blinka ALLA släpp som svenska WRONG AGAIN RECORDS/WARMUSIC gav ut. Klassiska EARACHE borgade när det begav sig alltid för hög kvalitet och RELAPSE tycks aldrig sluta förvåna en med grymma och intressanta akter i sitt stall.

Precis så är det med skivbolaget METAL HEAVEN också. Fast tvärt om! Det riktigt knyter sig i magen var gång den fula logon pryder en metalplattas baksida och instinktivt vänder jag på klacken. Knappast är jag bakåtsträvarens bästa vän och ”nostalgiband” ger jag inte mycket för. Kan hända är det därför jag gärna vänder ryggen åt band som på 2000-talet fjantar omkring och vill låta som om de släppte skivor under en epok de väl knappast ens upplevt.

Svenska LECHERY hör till skaran, dessvärre. Här blandas trötta heavy och powermetalriff 50/50 och känns som något en musikkossa (hur de ser ut får ni fråga någon annan) gått runt och idisslat på tok för länge.

Sånt här skötte SAXON och ACCEPT med bravur på sin tid, snälla låt det stanna med det!

Text: Manne Påhlsson
Betyg: **
Bolag: Metal Heaven
Hemsida:
http://www.lechery.se

tisdag 15 april 2008

STEEL ATTACK - "Carpe DiEnd" **


Ja, stålet är det inget fel på. Härliga metalliska gitarrer som utstrålar säkerhet och list. Höjdpunkterfinns bland annat i tredje minuten på 'I Keep Falling' och 'All Is Evil'. Jag är däremot inte helt nöjd med sång och keyboard.

Ronny Hamelin (LACK OF FAITH) har en riktigt bra röst för heavy/power metal när han vågar varadramatisk och testa olika typer av sångharmonier. Men det blir bara lite för mycket ibland. Nackdelarna träder fram när han ska hålla ut toner och han istället stiger eller sjunker i slutet på orden. Dessa läskiga trappstegen stör och blir lite öronbedövande.

"Carpe DiEnd" är ändå en bra skiva överlag. Det märks att musikerna är kompetenta och att dom ansträngt sig trots att hälften är utbytta. Det nya blodet i STEEL ATTACK består av Simon Johansson (gitarr), Peter Morén (trummor) och Johan Löfgren (bas). Beskydderi i all välmening, men när skivbolaget slänger in en promoröst gång efter gång, är det verkligen som att skjuta sig själv i foten.

Klangen i sångarens keyboard kommer heller inte undan. Det plingiga ljudet som vanligtvis hittas i B-iga ballader har nästlat sig in i samtliga spår och får mig att höja ögonbrynen då och då av förvåning.
Med mindre metalwailande och ett brutalare ljud på keyboarden skulle kvintetten ha potential.
Jag väntar spänt.

Betyg: **
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.myspace.com/steelattack

söndag 13 april 2008

IN FLAMES ”A Sense Of Purpose” ****

Döm inte boken efter omslaget! Ett tjusigt yttre men vad säger detta om musiken egentligen?

Ett svalt intresse skulle inte hindra denna recensent i första taget. Det tog mig faktiskt dussintalet genomlyssningar innan jag fann det där själsligt omtumlade som jag letat efter på ”A Sense Of Purpose”. Denna nionde fullängdare är ärligt talat inte lika tillgänglig vid första intrycket som tidigare släpp. Istället får man gräva skrapa på ytan och gräva djupare för att hitta IN FLAMES typiska signum.

Utveckling kontra stagnation? Vissa påstår att göteborgarna skapat en säker framtid och kör på en redan väletablerad bana. Formulan känner vi dock alla till. Det är aggressivt och blandat med melodier utom denna värld, signerade kompositörerna Gellote och Strömblad. IN FLAMES 2008 handlar inte längre om att spränga barriärer. Istället finner lyssnaren småjusteringar för varje nytt släpp.

Klara discofavoriter är Drenched In Fear med sin typiska klatschiga refräng. Annars får de schlagersköna refrängerna denna gång stå tillbaka till förmån för mer vemod och lyrikmässig ångest. Den största överraskningen finns i den åtta minuter långa The Chosen Pessimist. Ett spår influerad av det norrländska vemodet i KHOMA. Det punkiga singelsläppet The Mirror’s Truth är lika kompromisslös som snabb samtidigt som midtempostycket Alias har en refräng som sätter sig på skallen direkt.

Skivan får mer än godkänt i media fast med klausulen ”men”. Jag struntar i det. Detta är ny metal med fin produktion, skapad med finess, äventyrslusta och en vi-skiter-i-vad-andra-tycker”-mentalitet.

Betyg: ****
Text:
Tomasz Swiesciak, 2008-04-13
Bolag: Nuclear Blast
Länk: www.inflames.com