torsdag 28 juni 2007

NEUROSIS – Given To Rising ****


Att lyssna på NEUROSIS är ingenting du bör göra samtidigt som du ”passar ihop” nytvättade strumpor.

Det kräver sin man/kvinna och framförallt sin tid! Tar man sig den tiden så tror jag det är svårt att inte fångas av den amerikanska sextetten. Trots att jag äger åtskilliga verk ur bandets backkatalog, så tror jag aldrig att jag någonsin lyssnat på enstaka låtar, utan hela skivan rakt igenom.

Detta låter säkert som största klyschan av idag, men helt ensam i ett nedsläkt rum, mysrusig på rödvin, bör vara det ultimata sättet att avnjuta någon av bandets skivor. Bandet som influerat mängder av andra band i olika genrer kan visst inte misslyckas. Föregångaren ”The Eye Of Every Storm” var kanske inte det bästa som kommit ur bandets händer, med nya ”Given To Rising” får lyssnaren en ny utmaning att bita i.

Bakom det hårda, karga ljudlandskapet anas en liten strimma hopp, ett litet, litet ljus i tillvaron. Kanske tar detta skivans musik till än en gång nya dimensioner. Kanske ger det skivan en lite uddlös klang i det annars så mörka och kompakta fenomen som stavs NEUROSIS.

Betyg: 4 av 5
Recensent: Manne Påhlsson
Bolag: Neurotic Records
Länk: http://www.neurosis.com

tisdag 26 juni 2007

ORANGE GOBLIN –”Healing through fire” ****


Om lika delar ZZ TOP, PANTERA, och tidiga THE HELLACOPTERS blandades i ett provrör skulle det nog bara låta *poff* och plutonen skulle plötslig uppenbara sig i den skumma röken. Deras doom metal är ack så mäktig, det är mestadels fullt ös och jag skulle inte bli förvånad om det avslöjas att grabbarna egentligen är monster från yttre rymden. Där de brukar spela på sunkiga barer där hela galaxens kufar samlas för att skråla, supa och leva rövare.

The Ballad Of Solomon Eagle inleder ”Healing Through Fire”, läckra cymbalslag och det hemtrevliga lunket bandet tidigare levererat finns även här. Deras gitarrsolon är bluesinspirerade och följer inga detekterbara mönster tillsammans med Ben Ward’s dova stämma. Min andra favorit är The Ale House Braves som med sin ömma metalliska gitarrslinga framhäver melodin på ett utmärkt sätt. Här finns även den råa energin som stryker sig jämns med bluesinfluenserna som orkestern inkapslar perfekt.

Vagrant Stomp börjar smygande inför ett biker-drag med rytmiska gitarrer och bas, som till viss del påminner den om Made Of Rats från 2002’s ”Coup De Grace”. Albumet är en musikmässig fortsättning på 2004’s ”Thieving From The House Of God” men innehar självfallet de typiska inslagen från de tre andra skivorna.

Avslutningsspåret Beginner’s Guide To Suicide är en given pärla i Martinez-spelaren och uppfyller mina drömmar om bandets framtida utveckling! Njut av det gudomliga munspelet där känslan från AEROSMITH antagligen legat till grund. Här går de hela vägen med ett självsäkert flin och när vi rundar hörnet 4:24 in i låten möts vi av ett upptrappat tempo och oljigagitarrer - vi är nu mitt inne i en hejdundrandes jamsession med aliensen! Och när intensiteten i gitarren ökar - ökar även den glödheta färgen i gitarrmonstrets ansikte, som med halmstrået mellan framtänderna snubblar sig felfritt fram bland strängarna.

ORANGE GOBLIN är bandet som alltid får mitt hjärta att skena – All hail our masters!

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.orange-goblin.com/
www.myspace.com/theorangegoblin
Bolag: Sanctuary Records 2007-05-22
Sättning: Ben Ward (sång), Joe Hoare (gitarr), Martyn Millard (bas) & Chris Turner (trummor).

lördag 23 juni 2007

KAMELOT ”Ghost Opera” ****


Det är sällsynt med denna typ av symfonisk powermetal från andra sidan Atlanten. Oftast skryter jänkarna med andra typer av innovativa genrer, vanligen mer aggressiva. Bandet KAMELOT har inte gått mig helt obemärkt förbi även om deras musik aldrig lyckats nå ända fram till mig. Infobladet skryter om ett ambitiösare band med mer uppfinningsrikedom än någonsin tidigare. Nog stämmer det för här experimenteras det både till höger och vänster med alla möjliga inslag. Vad sägs om den orientaliska inledningen på Love You To Death eller de futuristiska vibbarna på Blücher?

”Ghost Opera” är verkligen inget album i den klassiska bemärkelsen som utmärker liknande band. Epitetet ”mest lovande debuten genom tiderna” säger en hel del när de slog igenom 1992 med ”Eternity”. Faktiskt erbjuder KAMELOT en hel drös med överraskningar som lurpassar runt varje hörn. Här finns så pass många melodier och musikaliska idéer att det är förvånansvärt att de lyckats få ihop allt till en helhet. Trumspelet bjuder på stor variation samtidigt som norrmannen Khan bjuder på oerhört vackra tongångar från sin stämma. Ingen klassisk falsettröst här inte, utan ett omfång som bevisar skicklig skolning.

Visst kan de andra saker förutom Bay Area-thrash och Floridadöds i USA. KAMELOT är ett riktigt bevis på detta då ”Ghost Opera” bjuder på årets kanske största överraskning.

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-06-07
Bolag: SPC/Steamhammer Records 2007-06-04

söndag 17 juni 2007

MIOSIS ”Konvolut” ****


Orkesterns atmosfäriska musik passar bäst som kognitiv beteendeterapi för min del. Som influens hos denna Göteborgskvintett kan TOOLs progressiva inslag nämnas samt KATATONIAs känslofyllda eskapism. Emellertid låter mitt första intryck associera musiken till ISIS, dock mer enkelspårig.

Själva väljer de att beskriva musiken som atmosfärisk, mörk och poetisk och där har jag faktiskt inget att sätta emot. Detta är skickligt utfört och med både hjärta och smärta. I just denna typ av musik där känslan är viktig lyckas bandet leva upp till de förväntningarna jag har av ett osignerat ungt band. Sångarens lindrande röst utmärker sig genom de fyra spåren och borrar sig igenom mitt hårda yttre även om den skulle komma mer till rätta i en skickligare utförd produktion.

I en genre där band ploppar upp som svampar ur marken undrar jag hur MIOSIS kommer stå sig bland övriga konkurrenter? Talangen är det inget fel på och viljan finns överallt på denna demo.

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-05-27
Bolag: Osignerat 2007

fredag 15 juni 2007

BRANT BJORK AND THE BROS. –”Somera Sól” *****


Bland de viktigaste delarna i det som blivit fuzz ska Brant Bjork ha cred för då han ingått i storheter som KYUSS och FU MANCHU, där han haft en stor del bakom kompositionen och skinnplågandet. På denna etapp utforskar han den funk och psykadeliskt indränkta fuzzrocken tillsammans med KYUSS trummisen Alfredo Hernandez, bassisten Dylan Roche och gitarr guden Cortez.

“Somera Sól” är BRANT BJORK AND THE BROS.’ andra skiva och de lyckas göra en strålande uppföljare som expanderar och täcker stora ouforskade gungiga ytor som bokstavligen blåser skallen av dig. Visst kan man lista ut en handfull influenser men ökenrockarna kör sin egen grej och har ett unikt sound som får den mesta konkurrensen att blekna.

Det är en musikupplevelse så som den borde vara; intressant att lyssna på, får dig att uppleva känslostormar och helt leva dig in i dess kringelikrokar. Det är klassisk passionerad rock med rivjärnsgitarrer, lounge atmosfär som är omsorgsfullt ihop pusslat med massor av kärlek. Ett tydligt exempel är ’Love is Revolution’.

Bland de mest förtrollade upptäckts färderna finns ’Lion Wings’ som bäddar in oss i flöjt, saxofon och cymbal. ’The Native Tongue’ är en perfekt kidnappning på en tropisk ö med mystik och sköna jamsessioner i solnedgången - ruskigt vackert, njutningsfullt och befriande. Årets platta utan förevändningar med andra ord!
Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.dunarecords.com/
Bolag: Duna Records 2007-05-03

fredag 8 juni 2007

INSANIA STOCKHOLM ”Agony (Gift Of Life)” **


Visst, kanske borde jag känna någon patriotism och samhörighet med INSANIA STOCKHOLM då jag bor granne med Studio Underground. Den plats där ”Agony (Gift of Life)” förevigats. Tyvärr gör jag inte det och jag kanske borde skatta mig lycklig då denna typ av powermetal inte riktigt går hem i min stuga. Nej, jag vill inte ha män i spandex, kråsskjortor och krulligt hår som sjunger om obesvarad kärlek. Jag vill ha hårda killar täckta i tatueringar som skriker halsen av sig över samhällets orättvisor.

Det är de sprudlande syntmattorna som förstör intrycket. Till viss del går det an, som på inledningen Agony men inte på Gift Of Life och de övriga spåren som låter mer som misshandel av små söta djur. Det var så här Pelle lät stunden innan han fick efternamnet Svanslös. Den enda behållningen jag hittar för egen del på denna skiva är One Day som närmast för tankarna till den spanska solkusten. De akustiska gitarrerna romantiserar låten och gör den behaglig för både kropp och själ.

När syntmattorna ebbat ut återstår föga överraskande lyrik och således inget kvar för mig att upptäcka. Kolla dock in bandets hemsida. Det genialiska retrostuk som genomsyrar sidan är andledningen till att jag höjt betyget ett snäpp. För det kan väl ändå inte vara seriöst?

Betyg: ** (2 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-05-05
Bolag: Black Lodge Records **2007-06-01

tisdag 5 juni 2007

THE END – Elementary ****


Akter vars musikaliska uttryckssätt är svårt att placera in i ett bestämt fack, är oftast de som växer sig fast bäst. Så länge låtskrivarna har så pass bra koll på skapelsen att den inte skenar iväg i ett jytter av olika influenser, är det just dessa band man återkommer till gång efter annan. Redan efter första genomlyssningen av "Elementary" törs jag ”gambla” och påstå att THE END, blir ett av dessa band.

Kanadenserna gör sig antagligen inte så populära bland ”genrepolisens” anhängare, då detta knappast går kategorisera. Tänk tanken att KHOMA, NEUROSIS, KATATONIA och något argt Hardcoreband är inhysta under samma tak, hos hyresvärden Steve Austin (TODAY IS THE DAY). Du vet att du vill bo granne med bandet och sitta med ett glas mot väggen för att lyssna, även om gänget kommer repetera tillsammans när du har sovmorgon.

Bitvis kan känslan av att det inte alls är samma band som spåret innan, som det som just avnjuts komma. Har man överseende med detta finns ingenting att klaga på hos Relapsegänget.
Jag älskar det!

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse Records
Länk: http://www.allchaos.net

lördag 2 juni 2007

SIX FEET UNDER ”Commandment” **


Cannabis och korplagshockey i all ära. Någonstans mellan ”Maximum Violence” och Chris Barnes ökande intag av hallucinogena substanser tappade jag mitt favoritband. Efter att de nästföljande släppen undgått mig helt och hållet, har jag bara följt bandet i periferin.

Den klämkäcka inledningen och tillika talande Doomsday vill inget hellre än att visa upp ett nyanserat band. Emellertid blir det snart påtagligt att SIX FEET UNDER har svårt för mångfasetterad musik. Förvisso tillåter inte denna stil några större utsvävningar men ”Commandment” sticker faktiskt ut med några vassa solon. Samtidigt bevittnar vi ett band som eftersträvar en tillbakagång efter en hel del experimenterande. Det simpla men effektiva d-taktsstampet i Bled To Death är mördande brutalt. Samtidigt är det påfallande likt öppningsspåret till den grad att jag trodde bandet under sitt klimax i pundandet misstagit sig och spelat in samma låt igen.

Kanske är det jag som mognat eller så vill inte Chris Barnes juvenila dödsmetal lämna den sandlåda de befunnit sig i sedan starten. SIX FEET UNDER 2007 tilltalar mig inte på samma sätt längre.
Betyg: ** (2 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-05-24
Bolag: Metal Blade ** 2007-04-17
Länk: www.metalblade.com

fredag 1 juni 2007

Pain – Psalms of Extinction **


PAIN är Peter Tägtgrens soloprojekt där han alltså inte bara är upphovsmakare till musiken som tillhör genren industriell metal utan även spelar allt själv. Han är känd från HYPOCRISY som är ett etablerat death metal band med 10 albumsläpp sedan 1992. Men han har även visat sig vara en uppskattad producent till en mängd stora band.

På detta, PAINs femte, album ”Psalms of Extinction” kan jag inte skrubba bort den omedelbara kopplingen av att Marilyn Manson gått in i filmen ”The Fly”s (1986) teleportör. Och när han väl teleporterats till sin destination upptäcker han dock att E-Type kilat in i kapseln utan hans vetskap och medfört deras sammanfogande till PAIN.

Spåret Zombie Slam är min favorit på skivan trots dess LORDI-atmosfär. En spännande upplevelse på ”Psalms Of Extinction” är covern på BJÖRKs Play Dead som helt klart är en bättre version än originalet genom att den är mörkare, mer mystisk och pampig, mycket häftigt!

Jag får en svenskifierings-känsla när han sjunger och det är om något bland det mest tråkiga som går att uppleva i sång väg. Musiken är stämningsfull och medryckande, men allt för elektronisk för att passa min smak.

Betyg: ** (2 av 5)
Text: Banesa Martinez
Bolag :Roadrunner Records 2007-04-18
Hemsida: www.pain.cd
www.myspace.com/officialpain