onsdag 30 maj 2007

DYING FETUS – ”War of atriation” ****


Han verkar vara en envis rackare, DYING FETUS-pappan John Gallagher. Medlemmar kommer och går i vad som kommit att bli ett av de största dödsmetalbanden i världen (detta blir 5: e skivan sedan starten 1991) men manglet, det består!

Senast det begav sig, 2003, då med plattan "Stop At Nothing" stod John som konkurrent till sina forna vapendragare Jason Netherton och Sparky Voyles, vars band MISERY INDEX fullkomligt sopade banan med DYING FETUS då de samma år släppte fullängdaren Retaliate. Fyra år har nu passerat och den enligt många bleka insatsen på föregångaren ska följas upp med åtta spår samlade under namnet War Of Attrition, och vilken uppföljare sen!

En spark i ansiktet på de som räknat ut bandet är det minsta man kan säga. Bandet låter sjukt taggade och hungrigare än någonsin gör man precis det som bör göras och mer där till.

Bandets patenterade mix av gruffig deathmetal och metalhardcore är så sjukt medryckande och gungigt att man aldrig vill att de ska utveckla sig bort från det. Ingenting nytt under solen krävs i detta läge, så länge konstellationen vräker ur sig låtar som Indious Repression är i alla fall jag nöjd som en fet amerikansk unge på studiebesök i en godisfabrik.

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Relapse Records
Länk: www.dyingfetus.com

tisdag 29 maj 2007

EL CACO –”From Dirt” **


Min erfarenhet av norska EL CACO sträcker sig till några kvicka lyssningar från det uppskattade albumet ”Viva” från 2001. Bandets blandning av metal och rock har efter det förökat sig och ”From Dirt” blir till deras fjärde skiva.

På ”From Dirt” är ljuspunkterna mest bländande då Øyvind’s röst får en kraftigare klang eller när instrumenten slås samman i ett stirrigare och hackigare tempo 2:30 in i Crash & Burn – dock endast 15 sekunders ren njutning. Det enda spåret jag kan sträcka mig till att rekomendera en lyssning på är Solid Rest. Låten är liksom svävande med sin mysiga gitarrslinga samt är otroligt lätt att gilla och få grepp om. För övrigt famlar jag stint omkring i ”From Dirt”s dimmigfjord utan chans att veta om fotfäste finns för kommande steg.

Ytterligare ett minus är dessa malplacerade kvinnostämmor de gett sig f*n på att pressa in här och där för att kräma på med den emotionella stämningen. ”From Dirt” är ett riktigt sömnpiller med gnällig röst i större delen av fallen när Øyvind öppnar munnen och med en rätt så icke överraskande harmonier som kvickt omarrangerar mina tankar i allt annat än musikbanor.

Visserligen gillar jag kompositionerna rätt bra i relation till Øyvind’s rätt gnälliga röst. Men att endast gå på melodierna i detta fallet vore som att be någon som finner Billy Corgan’s (SMASHING PUMPKINS) röst som pinande att bortse från det - och koncentrera sig på det instrumentala.

Sicken sinnessjuk magplask!

Betyg: ** (2 av 5)
Text: Banesa Martinez
Bolag: Black Balloon Records 2007-04-16
Line up: Øyvind Osa (sång & bas), Thomas Fredriksen (trummor) och Anders Gjesti (gitarr).

måndag 28 maj 2007

SONIC SYNDICATE ”Only Inhuman” ***


Ett hårdrockens Idol anordnat av Nuclear Blast och SONIC SYNDICATE stod som vinnare bland 1500 andra metalband. Med korten lagda på bordet erkänner jag att jag inte velat komma in i detta band. Just på grund av att jag trott att de är ännu en i raden av IN FLAMES-kloner. Dock så tvingas jag kapitulera inför ”Only Inhuman” då musiken är så pass brutal och melodisk att den klarar av att stå på egna ben.

Visserligen har ovan nämnda band och Göteborgsscenen färgat av sig på detta familjeband från Falkenberg men inte nämnvärt för att skapa ett intryck av billiga kopior. Störst inverkan på vederbörande gör de i emo-balladen Enclave samtidigt som de även lyckas bevisa motsatsen i Double Agent 616. Ostiga syntar är inte min melodi!

”Only Inhuman” har allt som förväntas av ett sådant band som SONIC SYNDICATE. Den framgångsrika formeln med aggressiv sång, mixat med lager av ren sång samt falsettartade skrik och nedstämda growls. Allt detta nedrört i en gryta av vackra gitarrharmonier, solon och kärlekskranka syntar. Det blir en smaskig prinsesstårta men som bekant kan man även få nog av det söta ibland.

Betyg: *** (3 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-05-24
Bolag: Nuclear Blast 2007-05-18

söndag 27 maj 2007

HACRIDE – Amoebra **


”Cyberrens”, ett ord som antagligen inte skulle välkomnas med öppna armar av Horace Engdahl och hans polare i Svenska Akademin, men så får det bli. HACRIDE spelar Cyberrens. Grundstenen är någon slags dödsmetal toppat med favorituttrycket, den avskyvärda ”Sportmetallen” (Vän av ordning vet självklart att detta är synonymt med ”Nu metal”).
Allt nytt av idag i samma skola ska envisas med småmeckiga Harcrorevibbar och snabbt är det hela en på tok för rörig sörja, utan att för den sakens skull bli helflippat och därav intressant.

Pang, bom och det grindas för allt vad tygen håller till dess att manglet (som låter på tok för mekaniskt för att klassas som hårt och bra) abrupt avbryts av en stämma av ekande sång. Det finns sjukligt många metalakter där ute som hanterar instrumenten på ett förträffligt sätt, men som ändå framstår lika intressant som att stå i kö på Konsum. Är detta morgondagens metal kommer i alla fall jag i ännu högre grad börja hamstra på mig fina vax från igår, ty detta klarar världen sig mycket bra utan.

Betyg: 2 av 5
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Listenable
Länk: www.hacride.com

fredag 25 maj 2007

MORT ”TIL DEATH DO US PART” ***


Minimalistisk industrimetal med stark blackmetall influens handlar enmansbandet MORT om. Soundet är avskalat och digitalt. De helt vansinnigt - i positivt bemärkelse - programmerade trummorna gör att denna skiva sticker ut! Inte ett enda virvelslag eller några som helst blastbeats förekommer utan istället är det ett enda kaos av kaggar, pukor och cymbaler som attackerar från alla håll.

Tillsammans med tuggande gitarrer och dova synthar bildar MORT ett ödsligt och monotont ljudlandskap som omsorgsfullt ramar in det centrala temat: den obevekliga döden. Mr Morts sång hamnar mellan skriksång och ett kvävt väsande som ger det hela en obehaglig känsla. Självklart är allt inspelat nattetid!

Betyg: 3 av 5
Text: Calle Sjöström
Länk: www.mort.net.tc
Bolag: Nightrose records

torsdag 24 maj 2007

CHRIS CAFFERY- Pins And Needles *


Med insatser i band som HEAVEN och SAVATAGE i ryggen är gitarristen CHRIS CAFFERY (som även står för sång och bas på plattan) nu redo att ta världen med storm för egen maskin.

Resultatet blir något som kan liknas med ett tyskt thrash/Heavymetalband som under 80-talet kämpade på i underregionerna utan att nå uppmärksamhet utanför kompiskretsen vad gäller publicitet. Karl´n må få skvätta ur sig exakt hur många gitarrsolon och riff han vill, mig lurar han inte. Detta är inget annat än ointressant och beige skräp!

Ju fler kockar desto sämre soppa brukar det heta. CHRIS agerar som soloartist, men har inte mindre än 12 gästmusiker involverade i Pins and needles, vilket inte hjälper till att lyfta skutan ovanför vattenytan. I sina bästa stunder känns det hela som någon utfyllnadslåt från något av KING DIAMONDS sämre släpp, minus falsettsången, de intressanta konceptberättelserna och den skruvade mörka stämningen.

Med detta i bagaget är det inte svårt att räkna ut att jänkaren har större chans att få bli tillsammans med mig, än att undvika att sågas strax under fotknölarna.

Betyg: *
Text: Manne Påhlsson 2007-04-19
Bolag: Metal Heaven

måndag 21 maj 2007

MAC BLAGICK "S/T" ****

Nej det är inte en slarvig skribent som stavat Black Magic fel. MAC BLAGICK är det stockholmsbaserade bandets fiffiga namn som lätt leder en till tankar på en förtrollad tid då den hårda rocken spreds som en pest genom 60/70–talshjältar. Det de har gemensamt med dessa hjältar är macho-attityden och en ljudbild med inslag av psykadelia och funk.

Albumet kantas av några superlåtar som osar kreativitet, mod och kompetens. Men dessvärre också tre spår som lyser med sin plottrighet, främst i Lyin’ King och Stars där stilar blandas för häftigt, närmare olidligt.

Den första låten som jag verkligen fastnar för är Domination som gör mig helt knäsvag med sin doft av SIR LORD BALTIMORE och IRON BUTTERFLY.

Magiken fångar MAC BLAGICK totalt i låten Murder där MANFRED MANN’S EARTH BAND skymtar längs skuggorna. Snipe levererar ett percussioninferno som skapar massiv gåshud och Sledge imponerar grovt med ett drömlikt gitarrspel som varken känns krystat eller ”inom ramar”, utan bara rejält kreativt. Hela bandet är i sitt esse och rytmen påminner om SANTANAs tidigare bidrag som fullkomligen skakade världen med energi – låten får lätt ett toppbetyg!

I min musik-utopi ställer MAC BLAGICK ytterligare in skärpan i stjärnkikaren till nästa gång för att fullkomligt frälsa världen med sin självklara talang.

Text: Banesa Martinez
Betyg: ****
Länk: http://www.macblagick.com/
http://myspace.com/macblagick
Bolag: Glen Ghost Records 2007-05-21
Sättning: Marino Funketti (sång), Clarious Thump (bas), Sledge Nelson (gitarr) och Snipe Slammer (trummor)

söndag 13 maj 2007

LORD BELIAL – Revelation The 7th Seal **


Få fans av Trollhättebornas musik kommer svika bandet efter att ha läst dessa rader, men detta tål att sägas ändå: LORD BELIAL är ett av scenens mest överskattade och mins överraskande band! Sist jag gav mig i kast med att tycka till om bandet var när skivan Angel Grinder såg dagens ljus. I skivans booklet uppenbarade de sig, insmetade i blod och köttslamsor och med dragna svärd och yxor, till synes redo att dräpa hela världen med sin musik! Så missvisande, då musiken var mindre brutal än mormor.

Några år har gått och mjäkigheten (Promon ger ingen vink om hur bandets fagra yttre ser ut idag, kanske lika bra det.) består, dessvärre har den även tilltagit. Heavymetal-insmorda stycken radas upp och isen bryts verkligen på åttonde spåret Gate of oblivion där en ”vanlig” sångare får fritt spelrum. Vem kunde tro detta om ett band med utsökta släpp som Kiss The Goat och Enter The Moonlight Gate i ryggen?

Att kalla Revelation The 7th Seal för Blackmetal känns inte rättvist, varken mot genren eller bandet, inte ens när vi talar om ljudbilden. Los Angered är en studio jag alltid haft svårt för och även denna gång känns det inte rätt. Det fantasilösa trumspelet ligger för högt i den alldeles för polerade ljudbilden, som ändå, på något besynnerligt sätt lyckas gröta ihop sig emellanåt, dock på ett helt annat vis än vad som är att föredra på en Blackmetalskiva.

Vid ett fåtal tillfällen blixtrar bandet till och på sjunde försöket får man faktiskt till det i den tunga och långsamma Vile Intervention, för att nästa ögonblick få en att tappa hoppet, i ren Powermetal. Fortsätter bandets utveckling i denna stil törs jag inte ens fantisera om hur nästkommande skiva kommer låta.

Betyg: 2 av 5
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Regain Records
Länk: www.regainrecords.com

måndag 7 maj 2007

FU MANCHU – “We must obey” ****


Detta är fuzzrockarna som glänser med sin avslappnade atmosfär som genast för tankarna till sol, sand, fräcka bilar, sex och berusning.
”We must obey” öppnar med ett oroväckande parti i titelspåret som snabbt omdirigeras till FU MANCHU-soundet som jag älskar så med ös och genomborrande gitarrer. Detta är FU MANCHUs tionde resa i fuzzrock landskapet sedan starten 1994 med ”No One Rides For Free”.

Knew it all along letar sig in i mitt närminne med en gång. Och likt ett sandkorn i ögat är den otroligt svår att inte tänka på. De ekande, medryckande gitarrerna bidrar till den utsökta känslan av att känna skateboarden under dina fötter. Hur du svischar förbi vackra palmer, hav och halvnakna kroppar i dina solbrillor, växlandes mellan en kall öl ett grymt leende.

På den läckra version av THE CARS’ Moving In Stereo och i I Shake it loose sammanfogas battlande gitarrer till en ondskefull spiral. Lesson har både härlig bas och suger ner dig i en djupflod likt Näcken. Låtens gitarrinledning tillsammans trummorna känns som solsken mot ansiktet.

Då och då får jag den där rysliga college-rock-känlsan som bandet utvecklat allt eftersom åren gått, och som på sätt och vis är deras signum. Fast i titelspåret ”We must obey” är greppet mer lössläppt och då och då skrattar de lite hånfullt i backspegel med en attityd som inte bara jag avgudar. Var så säker.

Text: Banesa Martinez
Betyg: 4 av 5
Bolag: Liquor and Poker 2007-02-21

söndag 6 maj 2007

Impious ”Holy Murder Masquerade” ***


Aktiva på scenen sen jag var en liten slyngel som lyssnade på eurodisco, ändock har Trollhättans IMPIOUS gått mig obemärkt förbi. Denna svenska döds, thrash- och hardcoremoshiga bastard är ute i svängen igen med ”Holy Murder Masquerade”. Ett album där grooviga riff står som spön i backen och det tunga gunget bara är en knapptryckning bort.

Det serietidningsestetiska innandömet skvallrar om ett konceptliknande album där hela skivans lyrik infinner sig som berättelser eller dialoger mellan olika karaktärer i texthäftet. Innovativt? Avgör själv! Jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan att detta gjorts tidigare, inte minst av THE HAUNTED då Aro tog plats bakom micken. Samma band har säkert mer än en gång influerat riffandet på ”Holy Murder Masquerade”.

IMPIOUS spelar på säkra kort och även om de cementerar lyssnaren med riktigt tunga riff och får mig att dra lite på smilbanden med sina schyssta solon känns det repetitivt. Visst, en och annan låt på skivan skulle säkert kunna bli en listklättrare. Här lämnas nämligen utrymme för melodiska, somriga utsvävningar och klatschiga refränger. Kan inte detta bli årets sommarplåga istället för THE ARK?

Betyg: 3 av 5
Text: Tomasz Swiesciak 2007-05-03
Bolag: Metal Blade Records/Border 2007-01-29

fredag 4 maj 2007

SCARVE ”The Undercurrent” ***


The Undercurrent är uppföljaren till 2004 års kritikerrosade Irradiant men min enda bekantskap med franska SCARVE är trummisen Dirk Verbeuren och deras forne skrikare Guillaume Bideau (MNEMIC). Det är just trumspelet som imponerar starkt. Dirk har verkligen en säregen stil, både på denna skiva samt på sin debut för SOILWORK. Vid första genomlyssningen slåss jag av att DARKANE tydligt influerat bandet.

Samtidigt är det inte heller märkvärdigt då The Undercurrent spelats in Daniel Bergstrands berömda Dug Out Studio. Ett tillhåll för flertalet band som befinner sig i skymningslandet för MESHUGGAH-inspirerande driv och en smått galen hybrid mellan döds och thrash. Faktumet att MESHUGGAH personligen valt ut SCARVE som förband på en av sina turnéer visar att de är en pålitlig akt.

Vi bjuds på åtta tunga spår och även om det vid första intrycket kan verka aningens snålt blir man mer än belåten efter första varvet. Både i öppningsspåret Endangered och nästföljande Imperceptible Armageddon blandas growl med vettlösa skrik. Inte heller lämnas mycket av fantasin utan vad bandet vill klart och tydligt framföra är brutalitet utan utrymme för melodier. Rent krasst trampas inte tempot ner nämnvärt utan driver på i sin alldeles egna takt likt en musikalisk köttkvarn. Här i hittar vi även svagheten med The Undercurrent som tenderar att bli monoton och enkelspårig. För tillfället fungerar det mer än väl men jag frågar mig hur andrahandsvärdet blir? Kommer jag att damma av skivan om några månader och tycka samma sak?

Betyg : 3 av 5
Text: Tomasz Swiesciak 2007-04-25
Bolag: Listenable Records 2007-05-08
Länk: http://www.listenable.net/

onsdag 2 maj 2007

NINE - It´s Your Funeral


Min relation till Svenska NINE är lite svårdefinierad. Kissed By The Misanthrope"som redan 1998 pryddes med bandets logo är en av mina absoluta favoritplattor alla kategorier, men av någon anledning har jag inte brytt mig om combon, varken innan eller efter.

Kanske dumdristigt av mig, dessa killar kan ju faktiskt skriva bra musik! Ett hopkok av hardcore, rock och tung jävla metal av den släpigare sorten (snälla ge oss ett namn på skiten, ”Neurosismusik” eller ”ångest” känns inte längre som kul termer att svänga sig med) är vad det handlar om i långa loppet.

Känslan av att gräva ner sig i en grop och sura får ringa in det hela och sammanfatta It´s Your Funeral, som antagligen kommer bredda bandets publik ytterligare. Att Finska bolaget Spinefarm tagit bandet under sina vingar är väl inte det mest naturliga i världen, men å andra sidan oväsentligt. Lite långsammare och längre låtar skulle göra kalaset till en fest, men betyget blir ändå fullt godkänt, med snudd på kanon.

Betyg: 3 av 5
Text: Manne Påhlsson
Bolag: Spinefarm
Länk: http://www.killingangels.com