måndag 30 april 2007

PSYOPUS –”Our Puzzling Encounters Considered”


Längtar du efter en råhet som tvingar dig ner på knä? Kanske tycker du KRISIUN börjar bli lite sega? Har du tröttnat på att vänta på musik som låter som en hord knivhugg? Eller är du helt enkelt ute efter något som utmanar ditt sätt att se på musik, utanför de konventionella ramarna? Varsågod jag har absolut hittat skivan du söker!

Inledningsvis bringar skivan otäcka flashbacks om påtvingat lyssnande av SEPULTURAs ”Roots” – något som då var obehagligare än att lämna skolans toa med kjolen innanför strumpbyxorna, för en tös som inte hade hört något hårdare än ZZ TOP. PSYOPUS befinner sig långt ute i skymningslandet mellan så kallad techmetal och oljud. ”Our Puzzling Encounters Considered” är en frenetisk, galen och okristlig tolkning av musik. Ja, visst låter det spännande! Om inte annat så är det härligt att få chansen att lyssna på ett band som tänjer på gränserna så pass.

För trots att det känns som en pansarvagn haft party i mina örongångar så lovar jag dig att du inte byter ut detta spännande musikaliska inslag mot urtråkiga GOOD CHARLOTTE och liknande bottennapp. Ett möjligt användningsområde jag kan tänka mig är på Mason Verger´s svinfarm i filmen Hannibal, där de inspelade skriken lätt hade kunnat bytas ut mot denna skiva.

Brutalt är ordet!

Text: Banesa Martinez 2007-04-16
Betyg: 2 av 5
Bolag: Metal Blade Records 2007-02-20
Länk: www.psyopus.com

fredag 27 april 2007

MORS PRINCIPIUM EST ”Liberation = Termination”


Döden är början. Nog fan stämmer det på MORS PRINCIPIUM EST. Musiken träffar det där perfekta stället i magtrakten där du tappar all luft ur lungorna. Med stor spelglädje och lekfullhet bjuder bandet på melodiös dödsmetal som ämnar vara allt annat än långsam.

Det är i de episka styckena Cleansing Rain och The Distance Between bandet hittat sin nisch. Med smattrande baskaggar och en röst som inte går av för hackor levererar MORS PRINCIPUM EST sin alldeles egna tolkning av musikaliskt våld. Det är just sånginsatsen som skakat om mig i grunden. Ville Viljanen har en pipa som skulle kunna döda spädbarn vid minsta viskning. Och just när han går ännu lägre ner i registret låter han som en brunstig belgian blue på en överdos av ryssfemmor.

Det var längesen dödsmetal lät så här vackert. För att göra en botanisk liknelse kan bandet närmast jämföras med en köttätande ros - ett vackert omslag med ett farligt inre. Faktiskt tar MORS PRINCIPIUM EST ut svängarna helt och hållet och experimenterar friskt. Vad sägs om små intima syntmattor blandat med symfoniska inslag i låtar som Sinners Defeat och Orsus? Eller den fagra instrumentala Lost Beyond Retrieval? Inget känns malplacerat på ”Liberation = Termination”

Så här låter finskt jävlar anamma anno 2007. Välpolerat, professionellt och skojfriskt.

Text: Tomasz Swiesciak
Betyg: 5 av 5
Bolag: Listenable Records 2007-03-27

onsdag 25 april 2007

REQUIEM ”Premier killing league”


Med blastbeats, brötig sång och snabba gitarrer kan man komma långt. Vad många band missar när de sätter igång sin skapelseprocess är att det utöver dessa delikata inslag även krävs bra låtmaterial och ibland även nytänkande. Inget nytt har gjorts sen THE BEATLES brukar det heta och visst, det är svårt att komma upp med något nytt i en sedan länge etablerad genre.

Schweiziska REQUIEM Fyller 10 som band i år och firar detta med att släppa plattan ”Premier killing league” (Tidigare släpp är ”Nameless grave”, ”Formed at birth” och ”Govermentdenies knowledge”).

För ett tränat deathmetal-öra är det inga tvivel på att bandet är europeiskt, tyskt blandat med polskt är en ganska bra beskrivning. För de som inte är speciellt bekanta med dessa nationers brutalare akter kan jag förtydliga med att det handlar om ganska arg-melodiska slingor (dock icke att förknippas med melodisk deathmetal i stil med tidigare IN FLAMES och liknande akter), klassisk brölsång utan några direkta gutturala inslag, samt ganska mycket smatter och fart i trumspelet. Ibland flirtar bandet med Blackmetal, bra exempel på detta är skivans åttonde spår ”Into the unknown” där det stänks iväg en hel del slingor som känns väldigt ”lånade” och dessutom rätt daterade 2007.

Personligen har jag hört detta 1000 gånger, både bättre och sämre framfört än vad REQUIEM presterar under de 10 spår och 38:19 minuter långa speltiden som ”Premier killing league” innefattar. På något sätt föredrar jag en skiva som är så dålig att jag genast vill kapa av mig öronen med vinkelslip, än musik som känns ganska ok, men som för den sortens skull inte nödvändigtvis kommer spelas i min närhet om jag får bestämma.

Betyg: 2 av 5
Text: Manne Påhlsson 2007-04-05
Bolag: Massacre records
Länk: http://massacre-records.com/requiem
myspace.com/requiemdeathmetal

måndag 23 april 2007

CAPTAIN MURPHY – ”Human Cannonball”


Det utmärkande med orkestern är deras lyxförpackning av strålande energisk rock. Där Sonny Boy’s extraordinärt vackra röst sprutar av lust, charm och kreativitet. Det jag verkligen gillar med ”Human Cannonball” är att de vågat lägga in riktigt svängiga partier med allt från tamburiner till saxofoner.

Den strålande energiska rocken hittar jag definitivt i Sioux Rocker, Don’t Belive In ’Em People och riktigt trallvänliga I Belong To The Girls. Fjärdespåret Ooh Ah Wap Shee Wah Yeah!’s smygande, slemmiga Håkan Hellström tempo och desperata början, förvandlas från groda till prins genom ett vackert, intensifierat gitarrspel samt en klappvänlig atmosfär.

Jag rekommenderar elfte spåret Stockholm Or Bust vars början jag fullkomligt avgudar. Sonny Boy sjunger om tamburinen som ska skakas och den gör det på beställning tillsammans med en förtjusande rockig inledning. Utan att hejda mig ylar jag i välbehag till denna pärla som skapar en sådan rörelseenergi att jag omöjligtvis kan hålla mig still.

CAPTAIN MURPHYs självbetitlade debut från 2004 är en av skivorna jag verkligen önskar jag själv skrivit. Dessvärre har uppföljaren mindre av den skitiga rocken och fler popliknade ingredienser som får mig att rynka på näsan.

Betyg: 3 av 5
Text: Banesa Martinez
Bolag: Wild kingdom/soundpollution
Sättning: Victor Hvidfeldt (gitarr), Johnny Borgström (bas), Sonny Boy Gustafsson (gitarr och sång) & Tomas "Fruttas" Eriksson (trummor).

fredag 20 april 2007

DEATHBREATH - STINKING UP THE NIGHT


Gillar du oldschooldöds så är det inget snack om att du inte skulle gilla detta! Sthlm-dödsens gudfader Nicke Andersson håller i trådarna och tillsammans med Robert Pehrsson (Thunder express) har han skapat en så rå platta att man storknar. Så här ska riktig death-metal låta!

Glöm all kött/gruff/gurgel döds från USA. Detta är, tillsammans med Repugnant, skiten som gäller inom ny oldschool-deathmetal! Det är underbart att Nicke trumma igen vilket han inte gjort sen ENTOMBED-tiden (förutom en avstickare med soulbandet THE SOLUTUIONS för några år sen men det räknas inte) kaggarna och tvåtaktsstöket sitter som en säl i en stövel!

Gästsångarna Scott Carlson (REPULSION) och Jörgen Sandström (Ex GRAVE) gör kanoninsatser och får hela spektaklet att sjunka till nya höjder i helvetet. Detta är soundtracket till Daniel Dellamortes bok SWEDISH DEATH METAL som du självklart tjackar samtidigt som STINKING UP THE NIGHT!

Betyg: 4 av 5
Text: Calle Sjöström
Länk: http://www.deathbreath.se/
myspace.com/deathbreath
myspace.com/swedishdeathmetall

måndag 16 april 2007

DEATH BEFORE DISHONOR ”Friends Family forever”

Äntligen!

Det var ett bra tag sedan jag möttes av en färsk platta metalcore som faktiskt förtjänas att kallas just metalcore. Sedan scenen sakta tynat ut under 90-talets andra hälft har en ny generation musiker dykt upp, med en del andra influenser och tankar kring sitt skapande. Detta har genererat, hårddraget, två inriktningar:

Band som DESPISED ICON, ALLSHALL PERISH m.fl. är ruggigt bra då de har tydliga influenser från deathmetal, medan merparten av scenen envisas med styggelsen ”rensång” och allt för uppenbara stölder från det som så fint kallas ”Göteborgsmetal”, för att locka undertecknad. Med detta i tankarna känns det oerhört skönt att ladda spelaren med DEATH BEFORE DISHONORs platta ”Friends family forever”, en resa som tar mig tillbaka till tonåren, med stora byxor, skateboard och hardcorespelningar. Lagom macho, lagom brutal, lagom tung, jävligt svängig Metalhardcore, precis som det ska vara.

Må hända hade DEATH BEFORE DISHONORs musik inte fått mig att reagera nämnvärt om den sett dagens ljus under scenens gamla goda glansdagar, men idag känns den både fräsch och välljudande, jag törs lova att detta band är med och krigar om pallplaceringar i den idag allt för lilla skara band av äkta vara.

Livespåren som medföljer utöver de 10 spår (varav sju är tagna från debut-Epn) är som så ofta rätt onödiga.

Betyg: 3 av 5
Text: Manne Påhlsson 2007-04-05
Bolag: Bridge nine
Länk: http://www.deathb4dishonor.com/

fredag 13 april 2007

STONEGARD - From Dusk Till Dawn


Så, Stonegards uppföljare på debuten "Arrows" som tog många på sängen, inklusive mig, har varit ute ett tag nu. Hur följer man upp en sån fullpoängare som första plattan var? Jo genom att bli ännu ruffigare och inte lika "hittiga". Ett medvetet skitigare sound passar deras potpurri av METALLICA, SYSTEM OF A DOWN, SEPULTURA och en tesked IMMORTAL.

Dock är uppräkningen av dessa band bara ett desperat försök av mig att hitta något att jämföra med, egentligen går det inte, de är totalt egna med deras säregna power/thrash/stoner och doom metall och jag älskar det!

Det märks att norrmännen tar musiken och allt som rör Stonegard som band på stort allvar. Allt är väldigt genomarbetat. Inte en enda onödigt stycke och omslaget/layouten är en fröjd för ögat! Ett givet köp med andra ord.

Text: Calle Sjöström
Betyg: 4 av 5
Länk: myspace.com/stonegard

tisdag 10 april 2007

THE KILLING CURE – EP


De sex spåren norska fuzzrockbandet brer ut sig och erbjuder en varierad lyssning. Precis likt medlemmarna som kommer från skilda delar av världen sammanstrålar de i en utsökt härdsmälta.

Låten To The Groove, är mera tyglad än demoversionen, men inte mindre drömlik för det. Här sugs du in i en hypnotiserande spiral som ökar i intensitet. Trots att jag saknar överkonsumtionen av skrev-aktiga ”Huh’s” från demon är det kvickt överslätat med tillägget av charmiga och starkare ”Ao”. Anledningen till min fokus på detta är för att framhäva hur väl Tommy’s röst spelar in i helheten. Hans intensitet speglar musiken och vice versa. Uttalet är perfekt med en egen twist och rösten doftar John Garcia (Kyuss & Unida) med en skarp distans.

Paralyzed är helskön och fullkomligen självklar i Martinez-spelaren som endast ger det bästa. Gunget påminner om KYUSS’ och det kan ju bara inte slå fel! Tommy’s röst klär musiken perfekt och han finlirar med riktigt justa sångharmonier - behovet att höja volymen till bristningsgänsen är krypande och envis.

Catchiga sistaspåret Space Out påminner starkt om QUEENS OF THE STONE AGE genom sin repetitiva gitarrslinga och ett naket gitarrsolo med perfekt uppbackande trummor precis innan musiken når verskantensslut.

Jag suckar som en kär tonåring, helt berusad av en förförisk sångare med sina galanta musiker som rockar mig fullständigt medvetslös.

Text: Banesa Martinez 2007-04-06
Betyg: 4 av 5
Bolag: Fury 76
Hemsida: http://www.myspace.com/thekillingcure
Sättning: Tommy Gomez (sång), Martin Blekkerud (gitarr), Hebert Garcia (bas), Corey Proulx (gitarr) & Roger Torgersen (trummor).

måndag 2 april 2007

TRISTANIA – ”Illumination”


TRISTANIA är ett norskt doommetal band som redan lagt världen framför sina fötter med 6 skivor sedan 1997. På ”Illumination” fångar bandet de tre förande ledstjärnorna förtvivlan, elegans och mörker.

Bombastiska Destination Departure lämnar dig andlös när, nyligen avhoppade, Vibeke Stene’s röst når refrängen. Det pompösa blir ibland till en övermäktig gräddbakelse, främst när operettrösten sjunger ”At your most beautiful”. Men Vibeke har verkligen en underbar röst som lägger sig likt fiolens sköra stråkar över den bistra atmosfären.

Min favorit, The Ravens, innehar de tre elementen av den gothiska, manliga rösten, tillsammans med den vackra och feminina operarösten samt den demoniska growlen. Spåret Down är ett säkert kort, är lätt att komma ihåg och tar trevliga vändningar. Fate är otroligt grym och fängslar i såväl text som melodi.

Jag rekommenderar spåret Sacrilege, som öppnar med en psalmsjungande kör för att sedan lämna plats åt fängslande lyrik, med matchande musik, som jag misstänker handlar om korstågen som drog döden med sig på sin envisa, indoktrinerade väg.

Musikerna är mycket kompetenta och imponerar med sin kombination av goth, klassiskt och brutal metal, jag förstår varför de är så uppskattade. Jag är bara inte tillräckligt svag för denna stil.

Betyg: 3 av 5
Text: Banesa Martinez 2007-04-01
Bolag: Steamhammer/playground
Sättning: Anders Høyvik Hidle (gitarr, composition & sang), Østen Bergøy- Male (ren sång), Rune Østerhus (bas), Kenneth Olsson (trummor) och Einar Moen (synth & programmering).