onsdag 14 mars 2007

Dollhouse – Royal rendez-vous

Fantastiskt!


Dollhouse är fyramannabandet med själarna djupt rotade i rockträsket. De har fångat en känsla som är svår att hitta i ny musik, ni vet den där känslan av ren, sann, rock ’n’ roll där alla instrument har sin uppgift och där dess medverkan hänger, står och faller på dess bidrag. Det är en tolkning av rock med hjälp av gigantiska själar, tålamod och sexuell uppehetsning.

Vid första lyssningen av slutet på Living Tomorrow, finner jag mig själv flinandes och groovandes, sägandes ”sluta-sluta” - det är sinnessjukt härligt. Låten ger mig rosiga kinder och jag groovar loss över hela rummet – i do the boogie, i do the twist – yes, I do everything! Detta är musik för uttryck, inblanding och action, mina systrar och bröder.

I Do You Know What I Mean – erbjuder kvartetten ett sväng i en 70-tals Van där vi passerar psykadeliskt färgade blommor, blad, berg och dalar, höga hastigheter och skolvägar med farthinder. Under hela färden får dom oss att känna oss säkra i deras händer. Detta är en förgyllning av livet i korthet.

Musiken är som en stor fluffig fjäder som kittlar mig över hela mitt väsen och uppfyller drömmar jag ens inte visste att jag hade. Och när gitarren går igång rejält i Dead Mans Hand smälter den sista biten av mig, jag är deras och befinner mig i en sorts trans – ”Sinnessjukt!” säger jag och skrattar.

Efter en enda lyssning av skivan sitter det vackra betyget 5 av 5 så tveklöst och jag önskar bara att det fanns ett kar Dollhouse att dyka djupt, djupt i - det vattnas verkligen i min mun. Anledningen till att detta funkar så bra är att det låter avskalat, rent och passionerat till max. Och känslan, den känslan av att de gör det de vill. För så här låter man inte om man inte vågar chansa och hänge sig till musik som får en att tända.

I The worried blues bjuds det på en smekning för öronen, med retande gitarrer i sitt esse tillsammans Chris’ röst som förmedlar känsla och till den läckra texten. Den tidiga 70-tals ambiansen till trots så finns det nytt i Dollhouse’s musik, mest för att gitarrerna låter lite järvare och skitigare – men - it’s on a whole other level.

Varje låt känns som en evighet, som en tågresa som du njuter av så mycket att du helt glömmer bort tid och rum, det blir inte tråkigt. I ordlistor över hela jorden borde bandet beskrivas med ord som: Sväng, rock, groove, passion och aaaaoo.

Betyg: 5 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.mc5.org/dollhouse
www.myspace.com/rockandsoul
Sättning: Chris Winter (Gitarr & stämma), Marcus Sjöberg (Trummor), Andreas Heed (Gitarr) och Henrik Boman (Bas).
Producent: Nicke Royale

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tjena tjena! Jag tänkte bara inflika att det inte är Henrik Boman som spelar bas på någon av skivorna utan Yoda Chrome (Joona Hassinen). Han hoppade av bandet för ett tag sen men måste ju ändå få cred för det han gjorde.

Hur som haver är Dollhouse SJUKT bra!

chris winter sa...

http://theroyalrendezvous.blogspot.com/