onsdag 28 mars 2007

Type O Negative – Dead Again


Ur ett stamprov av detta gigantiska Redwoodträd som är Type O Negative skulle de mycket väl kunna visa sig bestå av ristningar av såväl Black Sabbath, The Sisters of Mercy, Pantera, Foo Fighters och Danzig. Skivan kan liknas vid en musikalisk offerfest som bjuder på såväl upptempo, vackra melodier, men även välutplacerade solon och inte minst den välbekanta sången.

Andra spåret släpar sig fram till en början för att sedan komma igång medtaktfasta trummor och gnällande gitarrer. Just Tripping a Blind Man är låten som imponerar mest på mig. Här har Type O Negative hittat en balans mellan brutalitet, goth och melodi så pass att låten hela tiden är i förändring och ger en intressant lyster, utan att vare sig vara för kort eller för utdragen.

She Burned Me Down påminner starkt om deras tidiga dänga Black no.1 och är ett underbart och lättsmält avsnitt i skivan. Det är en fängslande låt som verkligen sätter sig i närminnet och blir snabbt min andra favorit.

Det som slår mig mest när jag lyssnar på Type O Negative är bandets nästan skimrande och mäktiga atmosfär. Ekande röster i onda och milda tappningar, desperata skrik och utrop, samt smattrande trummor som höjer effekten till en majestätisk nivå. Däremot kan det varierade dras för mycket till sin spets att det låter rörigt – något de ofta botar med ett tyngre och lugnare partier.

Låten The Profits of Doom, som egentligen var det ursprungliga tilltänktaalbumnamnet, är fullmatad med allt för den som gillar det tyngre och hårdare. Peter sjunger frasen ”my souls on fire” med sin mäktigt gudalika röst som breder ut sig över de resterande musikaliska tomrummen i låten på ett galant sätt – det är som balsam för min själ.

Med Dead Again är det New York-baserade bandet uppe i sitt sjunde album och signalerar att de fortfarande har ett fast grepp om gothmetalen med sitt utmärkande sound.

Betyg: 4 av 5
Text: Banesa Martinez
Sättning: Peter Steele (sång och bas), Josh Silver (keyboard), Johnny Kelly(trummor) och Kenny Hickey (gitarr).

tisdag 20 mars 2007

Amon Amarth ”With oden on our side”


Jag tyckte föregångare "Fate of Norns" nyss kom, men nu är uppföljaren och den sjätte skivan i ordningen här "With oden on our side".
Amon Amarth har hållit på sen 1992 men har först på senare år slagit igenom stort även här i Sverige, i Tyskland har de varit stora länge. De har, även fast de kör melodisk slingdöds lyckats skapa ett eget sound. Man hör direkt att det är Amon Amarth och det är inte det lättaste i dagens metalkärr.

Skivan skiljer sig inte nämnvärt från tidigare alster, det patenterade midtempo tugget fortsätter även fast det har speedats upp en del, då det var lite väl segt på sina ställen på förra skivan.

Vikingatemat håller i sig och ärligt talat så skulle de inte kunna skriva om nåt annat med deras sound och utseende. Så en redig dos stämdöds med kanonmelodier levereras återigen av vikingarna i Amon Amarth. Skål bröder och systrar här snålaste inte med mjöd.
Text: Calle Sjöström
Betyg: 4 av 5
Länk: www.amonamarth.com

lördag 17 mars 2007

Snuffed by the Yakuza – Everybody’s gonna die tonight


Stötande - så kände jag att musiken var när inledningsspåret började. Det är en sörja av Iggy pop, Artic monkeys, The Hives, Danko Jones – på ett negativt sätt. Det är kort och intensivt, det händer för mycket, för snabbt och är för ängsligt.

Med en medellängd på ca 1,5 min där den kortaste låten är 1,07 och den längsta på 2,23 så växer min förvåning till irritation nästa genomgående.

Kort och intensivt är inte nödvändigtvis kvalitet för mig som ni kanske förstår. Det krävs en hel del mer arbete om låtarna är så kortvariga att de inte får tid att övertyga. Då måste jag faktiskt medge att de är duktiga på sin inriktning – men det tilltalar verkligen inte mig.

Dock finns det två låtar, som fångar mig en smula, Higher highs – låter lite som Queens of the Stone Age och femtonde spåret Fast Livin’ som har ett riktigt fint drag.

Skivan känns som en promo med snuttar av originallåtar, man blir förvånad när spåren tar slut – de hade ju knappt hunnit börja. Låtarna känns mer som avstamp inför något solo eller liknande – men tyvärr; DET ÄR innehållet - det blir inte mer än så.

16 låtar – varför? Vad vet jag? Tråkig nonsens punkrock är det hur som helst.

Betyg: 2 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.snuffedbytheyakuza.com

onsdag 14 mars 2007

Dollhouse – Royal rendez-vous

Fantastiskt!


Dollhouse är fyramannabandet med själarna djupt rotade i rockträsket. De har fångat en känsla som är svår att hitta i ny musik, ni vet den där känslan av ren, sann, rock ’n’ roll där alla instrument har sin uppgift och där dess medverkan hänger, står och faller på dess bidrag. Det är en tolkning av rock med hjälp av gigantiska själar, tålamod och sexuell uppehetsning.

Vid första lyssningen av slutet på Living Tomorrow, finner jag mig själv flinandes och groovandes, sägandes ”sluta-sluta” - det är sinnessjukt härligt. Låten ger mig rosiga kinder och jag groovar loss över hela rummet – i do the boogie, i do the twist – yes, I do everything! Detta är musik för uttryck, inblanding och action, mina systrar och bröder.

I Do You Know What I Mean – erbjuder kvartetten ett sväng i en 70-tals Van där vi passerar psykadeliskt färgade blommor, blad, berg och dalar, höga hastigheter och skolvägar med farthinder. Under hela färden får dom oss att känna oss säkra i deras händer. Detta är en förgyllning av livet i korthet.

Musiken är som en stor fluffig fjäder som kittlar mig över hela mitt väsen och uppfyller drömmar jag ens inte visste att jag hade. Och när gitarren går igång rejält i Dead Mans Hand smälter den sista biten av mig, jag är deras och befinner mig i en sorts trans – ”Sinnessjukt!” säger jag och skrattar.

Efter en enda lyssning av skivan sitter det vackra betyget 5 av 5 så tveklöst och jag önskar bara att det fanns ett kar Dollhouse att dyka djupt, djupt i - det vattnas verkligen i min mun. Anledningen till att detta funkar så bra är att det låter avskalat, rent och passionerat till max. Och känslan, den känslan av att de gör det de vill. För så här låter man inte om man inte vågar chansa och hänge sig till musik som får en att tända.

I The worried blues bjuds det på en smekning för öronen, med retande gitarrer i sitt esse tillsammans Chris’ röst som förmedlar känsla och till den läckra texten. Den tidiga 70-tals ambiansen till trots så finns det nytt i Dollhouse’s musik, mest för att gitarrerna låter lite järvare och skitigare – men - it’s on a whole other level.

Varje låt känns som en evighet, som en tågresa som du njuter av så mycket att du helt glömmer bort tid och rum, det blir inte tråkigt. I ordlistor över hela jorden borde bandet beskrivas med ord som: Sväng, rock, groove, passion och aaaaoo.

Betyg: 5 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.mc5.org/dollhouse
www.myspace.com/rockandsoul
Sättning: Chris Winter (Gitarr & stämma), Marcus Sjöberg (Trummor), Andreas Heed (Gitarr) och Henrik Boman (Bas).
Producent: Nicke Royale

måndag 5 mars 2007

Watain – Sworn to the dark


Bortanför liksminket och blodplasman finns en rabiat extremism och en total lydnad inför den hornbeprydde idolen, som man på inga sätt finner hos de regionala helgsatanisterna. Bandet tjänar Djävulen och förkunnar hans glosor lika entusiastiskt som en troende från Livet ord. Men den grundläggande skillnaden är att stockholmarna gör det så trovärdig skrämmande, att jag för en gångs skull baxnar av avund. Texterna är allt annat än det sedvanliga black metall-sörjan om Den onde, och det känns att rejält med tid har lagts ner på lyriken av dessa salvor.

Medan debutplattan höll sig inom gränserna för den underjordiska scenen med en relativt råbarkad produktion lämnar tredje skivan "Sworn to the dark" den upptrampade stigen och hittar en alldeles egen plogfåra på den vänstra handens väg. På avslutande stycket Stellavore förkunnas de onda psalmerna med sådan inlevelse att jag med stor omsorg blir totalt hjärndöd av den sylvassa ljudbilden. Faktum är att inget kristet band i världen skulle kunna krossa mitt inneröra med sådan styrka som Watain just nu. Avspisas med andra ord i lagom doser och rekommenderas inte för lättskrämda individer.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5