onsdag 14 februari 2007

The Chelsea Smiles - 36 hours later

Jag hade förväntningar på 36 hours later när jag fick reda på att sångaren och gitarristen Todd Youth har ett förflutet i bl.a. Danzig och Motörhead. Musiken låter som en blandning av Hellacopters, AC/DC och Ramones fast med futtigare attityd. Det är bra musik men det är inget som överraskar och som skulle vilja få mig att välja TCS i den brokiga rockdjungeln.


Tredje spåret Heart Attack har en spännande början med synt och tamburinkonster, men när refrängen kommer igång tar det stopp och skapar ett upplyft ögonbryn och en förvirrad blick i mitt ansikte och möts av en kör av ljusa röster som lika gärna kunnat vara inklippta från N’Syncs senaste. De plockar upp sig något igen men låten är ett utmärkt exempel på skivan i stort; det finns potential och talang, no question about it, men denna Backyard Babies-aktiga sortens rock har för mycket pose och highschool mentalitet över sig för att ge en behaglig lyssning. Det blir istället en berg-och-dalbana av ”Oj, coolt” för att bytas mot ”Usch, nej”.


Plötsliga ”Oh’n!” som Nicke i Hellacopters gör bäst får dåligt sällskap av melodier som känns som den är gjord endast för att ska kunna gå ihop med Todd’s sjungande Alright allright. Det behöver inte vara dåligt men så råkar det tyvärr vara så att det bara är i den slingan krutet ligger.


Sure, jag ska erkänna att det svänger men paketet känns för krystat och tillgjort, ja, som ett dåligt övertalningsförsök som skapar ångest.


Med en 12-spårs skiva är möjligheterna stora att få in åtminstone en musikaliskfullträff, men så är inte faktum i 36 hours later, tvärtom, det bidrar endast till att betyget känns fastnitat mot golvlisten utan en chans för höjning.

Betyg: 2 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.myspace.com/thechelseasmiles

Inga kommentarer: