onsdag 28 februari 2007

Sparzanza – Banisher of the light


Banisher of the light är Sparzanzas tredje skiva, dock den första jag hört av dem och för att sammanfatta deras sound slarvigt låter det som en matsked Mustasch, Evergrey och Entombed och inte minst en tesked Thin Lizzy.

Detta är detaljerad musik för musikälskaren som uppskattar en vågad variation med inslag av det bästa från de bästa.

I Black heart överraskar de med att göra en lugn tung låt och jag måste säga att jag älskar den. När dom levererat det proffsiga avbrottet 1:39 in i låten exploderar den sedan på nytt med samma kraft som den utgår ifrån. Black Heart slutar ypperligt med uppretade gitarrer och Fredriks dels välutvecklade och dels förtroendeingivande röst.

Så till Godsend man, som är fjärde spåret AKA superlåt och min favorit. Den är såå ösig, låten blir en fullträff med en slående text som sätter sig med en gång. Idén att slänga in Ralf Gyllenhammar från Mustasch är smått fantastisk, inte bara för att han är en av Sveriges juveler, och att jag blir fullständigt knäsvag av hans stämma - men för att Sparzanza blir så mycket bredare och lekfulla. Resultatet blir att de ytterligare tar ett steg framåt för detta är en otrolig ”duett” där man överhuvudtaget inte sparat på kreativiteten.

Tre andra spår som fångar mig är Dead Rising med en lockande inledning och ett skanderande ”Hey-hey-hey” som påminner om något från Marilyn Mansons kappsäck. I In my control trummar Anders på något otroligt och skapar ett sväng och gung utan dess like, samt det medryckande avslutningsspåret State of mind som rekommenderas starkt.

Svett, hög puls och brinnande ögon – ja, den här skivan har det som får mig att helt gå igång. Tjacka skivan nu!

Betyg: 4 av 5
Text: Banesa Martinez
Sättning: Anders Åberg (trummor), Fredrik Weileby (sång), Johan Carlsson (bas) samt David och Calle Johannesson (gitarr).

måndag 26 februari 2007

Tankard - Beauty & the beer



"We still drink the old ways"

Skriker den lätt ölstinne Andreas Gerre med sin karaktäristiska stämma och jag tror honom. Det tyska kultthrash bandet Tankard som under 26 år byggt sin image runt den gyllenbruna drycken öl och festande släpper en ny skiva och det är inget nytt bakom maltkoncentrationen.

De kör sin thrash som lunkar på i lagom takt! Både en och två öl har slunkit ner till klassiker som "The morning after", "Chemical invasion" och miniskivan "Alien" med nationalhymnen Empty tankard.

Men de börjar bli till åren och öldrickandet har tagit ut sin rätt stundtals låter de rätt gubbiga om ni ursäktar uttrycket. Men vid festliga tillfällen kan man inte motstå deras charm. Pluspoäng för låttiteln Frankfurt- we need more beer.


Betyg: 3/5
Text: Calle Sjöström
Länk: www.tankard.org

torsdag 22 februari 2007

The Livin’ Kitchen - Indulge



I ett försök att förklara Livin’ Kitchen’s typ av rock vill jag beskriva det som en blandning av The Solution’s och tidiga Rolling Stones, som liksom lockar fram musiken på ett lekfullt sätt. Men även en gnuta The Hellacopters energi bör även framhållas.

Just so I can have you glänser och är andraspåret av fyra på Indulge. Grabbarna har här gjort en otrolig låt som berör desperationen av att vilja göra sin älskling tillags, i ett töcken av kärlek, längtan och i skuggan av att ha varit så ensam att andetagen fattats. Detaljer så som trevliga syntslingor, tamburiner och ett förlösande, men ömt, gitarrsolo passar som hand i handske med sångaren Johan Ullmans röst. Denna stämma når en känslomässigt upphöjd klang som doftar impulsivitet och som även bjuder på härligt spontana ”Aoo’s”.

Jackpot-vinsten finner jag i melodiösa Stone Dead som med hängivelse andas tidig blues-influenser. Låten är en stegrande upplevelse med en lidelsefull gitarr och med ett lager percussion.

Johans starka röst leker med orden med en säkerhet som visar på enorm potential. En stabil grund är lagd för ett fortsatt utvecklande av rösten som ibland brister i erfarenhet. Men The Livin Kitchen är ett helgjutet rockband som jag längtar att se som erkända storheter. Trots ovanstående jämförelser så betonar jag gärna att de har ett eget sound och texter gjorda på ett okomplicerat språk med läckra sångharmonier. Samt en avslutningsvis en musikalisk utstrålning som tänder längtan.

Betyg: 4 av 5
Text: Banesa Martinez

tisdag 20 februari 2007

SuperGiant - EP


Denna 8-spårs EP börjar med dängan Luna som jag misstänker handlar om en åtråvärd kvinna. Låten har ett rejält medryckande gung som sig bör i ökenrocken och har en otroligt lockande refräng som kräver att jag sjunger med.

Andra spåret Devil Jesus and Me har en början som påminner om de mäktiga Nebula och är lika spännande som man kan anta av namnet. Spåret fortskrider på ett explosivt manér, med tunga gitarrer och sångaren Joel Rogerts ekande, ihållande röst som stadigt fångar lyssnarens uppmärksamhet. Något av det som hjälper till att utmärka SuperGiant är att Joel drar ut på orden med en säkerhet och han presenterar en grym förmåga att uttrycka känsloläge.

6 månader efter att SuperGiant bildades, under 2005’s sena del, hade de redan spelat ihop sig och släppte första skivan i juni 2006. Detta har resulterat i turnérande av hemlandet USA där de i april lirar med legendariska Fu Manchu!

Bed of Black Roses och People är sprakande uppvisningar i psykadelisk, helskön rock med en frisk bris som visar på en bredd och eget sound i den överfulla härvan av band i denna typ av rock.

SuperGiant avslutar med War for Peace som helt tar mig på sängen med en klarsynt text om den hycklande regeringen i USA som dödar i religionens namn. Jag blir helt yr när jag läser texten som är enkel, lättförstådd, utan krusiduller och med en mer lågmäld melodi som istället höjer upp budskapet. Det energiska undantaget i refrängen bidrar till att denna låt kommer att spelas i all oändlighet i Martinez-spelaren.

EPn får välförtjänt en fyra, den tänder ett girigt begär efter debutalbumet som lär bli en härlig upplevelse.

Betyg: 4 av 5
Text: Banesa Martinez

onsdag 14 februari 2007

The Chelsea Smiles - 36 hours later

Jag hade förväntningar på 36 hours later när jag fick reda på att sångaren och gitarristen Todd Youth har ett förflutet i bl.a. Danzig och Motörhead. Musiken låter som en blandning av Hellacopters, AC/DC och Ramones fast med futtigare attityd. Det är bra musik men det är inget som överraskar och som skulle vilja få mig att välja TCS i den brokiga rockdjungeln.


Tredje spåret Heart Attack har en spännande början med synt och tamburinkonster, men när refrängen kommer igång tar det stopp och skapar ett upplyft ögonbryn och en förvirrad blick i mitt ansikte och möts av en kör av ljusa röster som lika gärna kunnat vara inklippta från N’Syncs senaste. De plockar upp sig något igen men låten är ett utmärkt exempel på skivan i stort; det finns potential och talang, no question about it, men denna Backyard Babies-aktiga sortens rock har för mycket pose och highschool mentalitet över sig för att ge en behaglig lyssning. Det blir istället en berg-och-dalbana av ”Oj, coolt” för att bytas mot ”Usch, nej”.


Plötsliga ”Oh’n!” som Nicke i Hellacopters gör bäst får dåligt sällskap av melodier som känns som den är gjord endast för att ska kunna gå ihop med Todd’s sjungande Alright allright. Det behöver inte vara dåligt men så råkar det tyvärr vara så att det bara är i den slingan krutet ligger.


Sure, jag ska erkänna att det svänger men paketet känns för krystat och tillgjort, ja, som ett dåligt övertalningsförsök som skapar ångest.


Med en 12-spårs skiva är möjligheterna stora att få in åtminstone en musikaliskfullträff, men så är inte faktum i 36 hours later, tvärtom, det bidrar endast till att betyget känns fastnitat mot golvlisten utan en chans för höjning.

Betyg: 2 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.myspace.com/thechelseasmiles

tisdag 13 februari 2007

I etern kl 19 med massa Thrash


TRASH METAL SPECIAL

Daniel från www.rockharder.com bjuder tisdagen den 13 feb på "rens". Nytt som gammalt känt som okänt.

Alltså inte något illaluktande fiskrens utan nyfångad snabb, agressiv metall alltifrån Svenska flaggskepp som Raise Hell, At the gates till Dansk nubbe som Hatesphere, Mnemic till Amerikanska storheter som Nuclear Assult, Slayer, Vio-Lence, Exodus.

Med i studion kommer även Fredrik Lundqvist och Calle Sjöström från Stockholms Trashbandet Talion att närvara och lära oss allt om Trash Metal och Daniel o Firren kommer att ta pulsen på bandet.



Don't dare to miss this!!!
Stay True - Stay Metal

Firren och Daniel

måndag 5 februari 2007

Skitsystem - Stigmata


Groteskt crustpunk från rännstenen möter mig i en allé av entonigt gläfsande, samhällskritiken skär djupa sår inombords och jag imponeras av den spikraka framfart detta västkustvirus presenterar sig på. Lyrikens underifrån perspektiv når sina höjdpunkter i kängmangelepos som Min borg av hud och Solidaritetens sista utpost där riket formidabelt har rasat samman och dikten överträffar verkligheten.

Att en av bandets gitarrister Fredrik Wallenberg dessutom arbetar inom socialtjänsten bidrar till att öka trovärdigheten mitt ibland käftsmällar av samtidsopposition. Drivet som de två vokala språkrören piskar mig med är onekligen monotont, men inlevelsen gör att det svartnar för ögonen av vördnad. Blodsmaken av utslagna tänder känns kusligt nära i titelspåret Stigmata vilket gör detta till en synnerligen äkta punkplatta.

Text: Daniel Robertsson
Texten först publicerad i Situation Stockholm april 2006