måndag 29 januari 2007

Raised Fist ”Sound of the republic” (Burning heart)


På fjärde fullängdaren återfinns skinnplågaren Matte Modin (Dark Funeral och Defleshed) vilket på ett sätt sätter agendan för denna norrländska gaphalsiga harcorepunkkvartett. Hela tolv år har passerat sedan debut-ep:n You´re Not Like Me vilket visade att hardcore och metal faktiskt kan kombineras. Inte för jag var så värst imponerad den gången, men redan då var jag överväldigad av crossover-hardcore som tidiga DRI och Verbal Abuse. Kampsportstränade språkröret Alexander ”Alle” Rajkovic har utvecklats en hel del sedan sist fastän den trogna hardcore-publiken inte kommer att kännas sig undan buffad. För alstret bjuder på en hel del skönt tvåtaktsrens i form av toppnoteringarna som ”Back”, ”Hertz island escapeades” och ”Bleed under my pen”.

We are living in this world and we're killing it / It's so absurd / And for dollar bills, we keep on drilling it, until we're mentally ill.

Raised Fist som alltid muterat sig själva med att nå nya höjder och insikter, levererar tillsammans med producenten Daniel Bergstrand (Darkane, Meshuggah, Soilwork med flera) denna gång en i synnerhet delikat huvudrätt, där fokus lyfts åtskilliga gånger från det traditionella hardcore-tröskandet. Rena sångstämmor vävs in i ett nät av samhällskritik och den blytunga rytmsektion som med hjälp av basisten Andreas Johansson svänger på enormt för tankarna till de dynamithårda delarna av Refuseds The Shape Of Punk To Come, men likväl Nines Lights Out. Måste avslutningsvis ge en eloge till Raise Fists integritet och attityd till omvärlden som visar att kvalité alltid besegrar kvantiteten. En av årets plattor har landat, var så säker.

Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Genre: Metall/hardcore
Skivbolag: Burning Heart
Tidigare publicerat på www.metalheart.se

fredag 26 januari 2007

Entombed - Unreal Estate


Entombed fick förtroendet att tillsammans med Kungliga Operan utarbeta ett modernt dansprojekt, Unreal Estate, som nu är här i form av denna liveinspelning. Bandet bjuder på elva låtar, såväl klassiker som nutida stycken, hämtade mestadels från albumen Morning Star och Uprising. Föreställningen, som regisserades av Bogdan Szyber och Carina Reich, var en surrealistisk dansföreställning med 35 ballerinor. Detta skulle nog passa dvd-formatet men lever knappast upp till den liveupplevelsen som det faktiskt var.


Skivan är en oklippt version av en föreställning från 1 mars 2002 och den har ett unikt ljud. Kungliga Operan har en spännande akustik som jag faktiskt inte trodde skulle passa bandets blytunga metallsound. Höjdpunkterna som inledande Chief rebel angel, avslutande Something out of nothing och Left hand path gör att gåshuden sträcker ut sig längs min bleka kropp. Vilket reverb, det måste upprepas.


Likheterna med filmen Flying Dagger av Zhang Yimou är flera, filmen som beskriver de olika årstiderna på ett passionerat sätt men i botten är en klassisk kärlekshistoria är mångfacetterad. Unreal Estate lockar fram denna passion med hjälp av att bandet tar ut svängarna ordentligt och blir på så sätt både mångbottnad och passionerat tårdrypande. Den färgstarka digipack-utgåvan med vackert foto av Mats Bäcker får mina romantiska drag att vakna ur den grav Entombed tidigt grävt åt mig.


Text: Daniel Robertsson
Betyg: 4 av 5
Datum: 1 nov 2004
Länk: http://www.threeman.net/
www.plastichead.com


Texten först publicerad på www.labyrint.nu - 17 nov ´04

onsdag 24 januari 2007

GORGOROTH - AD MAJOREM SATAHNAS GLORIAM



Råmangel blandat med midtempo, inget nytt under begravningsmånens-bleka-sken med andra ord. Norska Gorgoroth levererar blackmetall utan krusiduller, en skum grej är dock att de verkar kör med olika gitarrsound på olika låtar, låter jäkligt skruvat eller så är det min stereo som är skruvad.

De harvar på som om året fortfarande är 1992. Det betyder ett givet köp för alla som hatar blackmetall som kommit efter 1995. Oldschool från de norska skogarna, blir ta-me-fan lite nostalgisk.

Text: Calle Sjöström
Betyg: 2/5
Länk: www.gorgoroth.com
www.allmusic.com

tisdag 23 januari 2007

UNLEASHED - Midvinterblot

Nu blir jag nostalgisk igen, kommer ihåg plattan "Where no life dwells" en av de första deathmetallplattorna jag hörde i början av 90-talet. Inte speciellt bra, men den var tufft som fan! Sen är det bara att erkänna att Unleashed har en av den snyggaste loggorna inom dödsmetallen. Bandet har alltid funnits där någonstans i skuggorna och släppt lite skivor då och då men albumen från 1995 till 2004 har lämnat mycket att önska så bandet har fallit lite i glömska i min värld.

Men nu är det fart och kross som gäller och vissa i bandet verkar ha ett gott öra till polackerna Vader, för vissa låtar låter väldigt likt deras rensiga dödsvrål men där Vader är digitala så är Unleashed mer analoga och det tackar man för. Liksom Amon Amarth kör de benhårt på sin fornnordiska image och det funkar, det är magiskt bra.

Text: Calle Sjöström
Betyg 3 av 5
Länk: www.unleashed.se

fredag 19 januari 2007

The Process – Demo


The Process består av fem killar från Göteborg som drömmer om att skapa en perfekt symbios mellan punk, metal och hardcore. Punk och hardcore är inget jag vanligtvis lyssnar på, mest för att jag tycker att det är för ansträngande, skränigt och oroligt.

Så jag blev glatt överraskad när jag hörde första låten Svidande kritik som kändes helrätt på en gång. Genrerna dom säger sig vilja göra en utopisk fusion av, blir en hejdundrandes kaskad av aggression, stigande spänning och experimentlusta. Metallinslagen gör musiken tyngre, en aning mörkare och det väntade skräniga inslaget dämpas till en utmärkt nivå.

De övriga låtarna är minst lika grymma som den första, trots att det utmärker sig var och en, på sitt eget sätt. Vilket i sig självt är värt en guldstjärna då min erfarenhet av punk och hardcore är att det brukar låta som en enda stor röra där jag haft svårt att urskilja låtar från varandra.

Som om det inte vore nog med den fascinerande musiken så har The Process matchat den med högklassiga texter som i min mening osar av medvetenhet, agitation och en slipad charm. Revelation är min favorit på demon med ingredienser som tamburinen i den frenetiskt gungande mitten, en slående text, och ett instrumentalt bemästrande.

Det som motiverar till en fyra istället för en femma är att det helt enkelt inte den sortens musik som vanligtvis tilltalar mig. Däremot är jag övertygad att detta kommer att tas emot med öppen famn, inte minst av skaran som verkligen uppskattar denna typ av genreöverskridning. Håller inte du med?

Betyg: 4 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.theprocess.se

måndag 15 januari 2007

New Moscow - Verse Chorus Worse


New Moscow är David Franssons (gitarr i Division Of Laura Lee) soloprojekt som skapades under 2005’s varma sommarmånader och resulterade i debuten Verse Chorus Worse som släpptes i December 2006. Detta är dock en ljummen upplevelse, Davids sätt att använda sin röst påminner överlag om Bob Dylan och albumet har en poppig stil i attityd och melodi.

Stundtals når Davids röst en vacker mognad, främst i The Cure och Joy Division-doftande kombinationen Go Rebel Go som utmärker sig genom att inte vara fullt så monoton som resten av skivan. Instrumenten spelas mer varierade och David skiftar intensitet i sin röst under låten på ett skickligt sätt, det gäller även för låten Maybe next time.

Textmässigt kan du hitta höjdpunkterna i sega Last Summer som visar en mer avslappnad och finurlig inställning samt i Maybe next time. I övrigt är texterna rätt triviala och blir ett sömnpiller i den tråkiga och enkla känslan musiken återger.

Är du ute efter eggande, energifylld rock som får dig att spela luftgitarr/trummor är Verse Chorus Worse lika intetsägande som en plastpåse.

Betyg: 2 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/newmoscow

torsdag 11 januari 2007

Astral Kingdom – Power Metal Through The Universe (Demo)


Ett lugnt och melodiöst 41 sekunders intro med akustiska gitarrer inleder Astral Kingdoms demo. Det andra spåret öppnar i sann Helloween-anda med smattrande trummor och hårda riff men sorgligt nog passar soundet på keyboarden in fruktansvärt dåligt tillsammans med de övriga instrumenten. Detta är något som håller i sig genom hela skivan och sveper in den i en rysig MIDI liknande ljudbild som fullständigt tar över.

Sångaren Robert Nilsson har stor potential i sin mäktiga röst, en förmåga som inte är utvecklad, men som jag gärna hör mer av i framtiden. Hans starkaste kort är insatsen i tredje spåret The Wanderer som levererar stereotypisk powermetal med plats för allsång.

Demon avslutas i lugnare stämning med Ocean Sorrow, som når sin höjdpunkt undergitarrsolot som skvallrar om hur Astral Kingdom kan komma att låta i framtiden.För på denna demo låter Västeråskillarna för osammanhängande och tråkiga för attfå ett bra omdöme.

Betyg: 1/5

Text: Banesa Martinez

Hemsida: www.astralkingdom.com

måndag 8 januari 2007

Sugarcubes - 20th Anniversary Reunion Concert



















2006-11-17
Laugardalshöll
Reykjavík Iceland

Den 17/11 återförenades Sugarcubes för en kväll. Anledningen var att deras skivbolag Smekkleysa (Bad Taste), firade 20-årsjubileum.

Själv missade jag Sugarcubes som band men uppskattade Björk i början av hennes karriär (Gino-spelningen 1993!) - innan hon lade all fokus på att spela Björk som t.ex. i Arvika tio år senare.

Det var därför med spänd förväntan - hur skulle Björk fungera tillsammans med ett band av jämlikar (eller som i Einar Örns fall, musikaliskt överlägsna individer) - jag gick ett par kilometer från mitt hotell i Reykjaviks centrum ut till handbollsarenan där spelningen skulle gå av stapeln.

Det fanns dessutom en i mina ögon ytterligare anledning att se fram emot kvällen, Múm var ett av förbanden! Jag erkänner gärna att jag inte är så uppdaterad på bandet, men när jag sett dem tidigare har de gjort ett stort intryck på mig med små medel. Det är inte alla band som klarar att i princip ignorera publiken och, mer eller mindre, stå vända med ryggen mot åskådarna och ändå fånga publiken. Múm var ett av undantagen! Jag skriver var för bandet var kvällens besvikelse: från att alltså ha varit ett mörkt, stillsamt elektronikaband var denna spelning en explosion i färger, handklapp, publikfrieri och dans. Trist minst sagt.

Det har tydligen varit lite turbulens med avhoppade medlemmar och annat det senaste året. Om dessa konsekvenser är resultatet av detta är nog att Múms dagar som ett intressant och nyskapande band är räknade.

Men nu var det lyckligtvis inte för Múms skull jag var ute och gick i -10°C utan för Sugarcubes.

Jag måste direkt medge att min oro för att det skulle bli "Cirkus Björk" visade sig vara helt obefogad. Vet inte om det var bandet som tämjde henne eller om hon bara tog det lite lugnt men det här var en riktig bandspelning där alla delar både behövdes och gavs plats. Sedan är det givet att Björk och Einar är huvudpersonerna tack vare deras respektive karisma men, som i många andra band med två huvudpersoner där det ofta blir en tävling, blev det istället en synergi.

Uppträdandet var habilt i ordets positiva bemärkelse. Det hade inte funnits tid att skriva eller repetera något nytt så det blev en hitkavalkad (se setlist längst ner på sidan) men med den backkatalog Sugarcubes kan plocka från är det huvudsakligen positivt. Man kan glädja sig åt att deras musik inte alls åldrats på samma sätt som många samtida brittiska band. Istället förebådar den till stor del electrovågen nästan 10 år senare.

Det finns bara en anmärkning på arrangemanget: hur kan man som arrangör sponsra en fotografs resa och sedan beslagta kameran i entrén?

Setlist:
01 Traitor (Icelandic [I])
02 Leash Called Love
03 Deus (I)
04 Water (I)
05 Bee (I)
06 Planet
07 Shoot Him (I)
08 Walkabout
09 Mama
10 Pump (I)
11 Regina (I)
12 A Day Called Zero
13 Birthday (I)
14 Coldsweat
15 Blue Eyed Pop
16 Motorcrash
17 Delicious Demon

Encores:

18 Hit
19 F*cking in Rhythm & Sorrow
20 Luftguitar (I) **

** Med Johnny Triumph och diverse barn till bandmedlemmarna

Foto: www.redpenguin.net
Text: David Bonde