onsdag 26 december 2007

Årets album - Rockharder 2007


1. Foo Fighters – Echoes, Silence, Patience & Grace 67p
2. Backdraft – Second coming 53p
3. Clutch – From Beale Street To Oblivion 42p
4. Watain – Sworn Of The Dark 40p
5. Dark Tranquility – Fiction 38p
6. Big Business - Here Comes The Waterworks 38p
7. Machine head – The Blackening 36p
8. Dollhouse – Royal Rendez-Vous 33p
9. QOTSA – Era Vulgaris 32p
10. Monster magnet – 4-way-Diablo 32p
11. Nifelheim – Envoy of silence 32p
12. Entombed – Serpent Saints 30p
13. Hatesphere – Serpent Smiles And Killer Eyes 30p
14. Kongh – Counting Heartbeat 28p
15. Neurosis – Given to Rising 28p
16. Mando diao – Never Seen The Light Of Day 27p
17. Deathbreath – Let it stink 26p
18. Arch enemy – Rise of the tyrant 24p
19. Turbonegro – Retox 22p
20. Kent – Tillbaka till samtiden 21p


Not: I juryn satt redaktionen Banesa Martinez, Benny Nilsson, Calle Sjöström, Daniel Robertsson, Louise Rickardsson, Manne Påhlsson, Magnus Engvall, Mats Rydström och Mattias Eklund. Skivor med samma poäng har rankats efter högsta placering från redaktionens individuella listor. Alltså har en skiva fått 20p från någon i redaktionen rankas den högre än titel med flera 10 poängare.

måndag 17 december 2007

DEMIRICOUS - Two (Poverty) **


Kerry King lär gilla bandet och visst kan SLAYER placeras in i samma mening som DEMIRISOUS, av fler anledningar än just det faktum att den bitige gitarristen diggar vad han hör. Inspirationen till bandets andra album (One (Hellbound) från 2006 företräder Two (Poverty) hämtas nämligen från såväl Thrash, som svenskklingande kängpunk rockigare Deathmetal och nyare sortens Metal. Utöver SLAYER så hör man ibland spår av bland andra S.O.D och även WOLFPACK då och då. Ett och annat stänk av snabb-snabb grind klämmer man in här och där dessutom.

Låter det som en skön blandning? Ja, varför inte?
Amerikanerna tycks dock ha lite svårt för att få helheten att gå ihop, det blir på tok för spretigt och osammanhängande, resultatet hamnar någonstans mellan onyanserat och jobbigt, vilket väl knappast kan ha varit tanken när man satte sig för att snickra ihop låtar.

Grundstenen utgörs på det hela taget av midtempo-Thrash vilket jag personligen inte är någon större anhängare av så det är trots allt tur att man försöker göra något mer än så då och då, även om resultatet som sagt inte alltid blir det bästa.

Producenten Erik Rutan ligger bakom ljudet och min åsikt är att han sköter biffen bättre för band med en mer teknisk inriktning. Här känns trummorna för konstlade och övertriggade för att passa in i låtmaterialet.

Betyg: ** (2/5)
Text: Manne Påhlsson
Hemsida:
http://myspace.com/demiricous
Bolag: Metal Blade

onsdag 12 december 2007

MOONSPELL – ”Under Satanae” **


Att gräva fram en bunt gamla låtar från urminnes tider (”All existing pre-Wolfheart songs”, som det heter), damma av dem och spela in dem på nytt med lite nya arrangemang, tycker de gamla portugiserna är en utomordentligt bra idé. Jag blir inte förvånad över min egen reaktion, som känns som ett spontant ”Varför?”

Att TWISTED SISTER gjort en nyinspelning av ”Stay Hungry” visar prov på brist på självrespekt och självdistans, riktigt så illa är det inte med MOONSPELL, tack och lov för det, då ett sådant klavertramp hör hemma på en 100-höjdare-lista!

Mini-albumet ”Under The Moonspell” från 94 och demotapen ”Anno Satanae”, släppt året innan, är vad plattan innefattar. Dessutom har bandet rotat riktigt djupt i säcken och plockat upp mer obskyrt material i form av ”Serpent Angel”, plattans enda riktiga behållning, en låt som skrevs under bandnamnet MORBID GOD redan 1992.

”Under Satanae” är kanske kul för folk som inte är speciellt bekanta med bandets rötter och har svårt att hitta tidigt material i fysisk form, samt för die hardfansen att begrunda, analysera sönder och jämföra med originalet. För oss övriga ter sig det hela som en måndagsförmiddag, alltså helt onödig!

Betyg: 2/5
Text: Manne Påhlsson
Bolag: SPV/Steamhammer

måndag 10 december 2007

WIT - ****


Förstår du? Du kan alltså lyssna på WIT direkt. Utan varken att lägga ut en enda krona eller behöva lämna din älskade dator! Trion bjuder till upp dans upp med sina sex kreationer allt tillsammans med en sympatisk snurrande svart/vit spiral som bakgrund på hemsidan.

Den Malmö baserade trion uttrycker sig i en euforisk orgie som hämtad ur garage influerad rock 'n' roll, hård rock och blues. I 'Run Away Hide!' träder galenskapen hos orgeln i THE DOORS fram. Jag skakar gärna mina lurviga fötter i takt med trummorna till 'Ready Hot' och 'Howlin' in the night'. Jag är däremot lite tveksam mot trions grusiga sound med retro touch.

Tanken på PINK FLOYD dyker upp så snart de första tonerna av 'Wake up!' når mitt öra. Det är metalliska gitarrer, flådigt men också ömt. Så smakfullt och stämningsfullt. Jämförelsen med THE DOORS är dessutom korrekt då sångaren Pece skapar samma intensiva beroende. Tårarna smyger sig upp och gör min syn helt suddig. Men det gör inget för jag bara njuter av den enorma känslostormen.

Jag vill köpa detta!
Enkelt och koncist!
I love it!

Betyg ****
Text: Banesa Martinez
Sättning: Pece (Sång & gitarr), Peter (bas & sång uppbackning) och Johan (trummor)

fredag 7 december 2007

ENGEL – Absolute Design ***


Det är ett målmedvetet gäng, killarna i skivdebuterande ENGEL. Att man gjort sig ett namn redan innan skivkontraktet var i hamn råder det inget tvivel på, intervjuer och uttalanden smyger heller inte med att detta är på allvar. Man vill lyckas och lyckas bra. Kanske inte så konstigt.

Den fem man starka uppställningen, vars tidigare hemvist är bland andra IN FLAMES, GARDENIAN, THE CROWN, LORD BELIAL och EVERGREY är bevisligen inga färskingar. Det är viktigt att ”helheten” finns där. Allt ska klaffa. En stilren logo och enhetlig scenklädsel ger det visuella intrycket och medlemmarna gör sitt yttersta för att prestera på skiva såväl som på scen.

Jag råkar dessutom veta att bandets replokal stoltserar med en spegelvägg, för att man ska kunna studera och justera sitt kroppsspråk och rörelsemönster inför ett kommande framträdande? Kanske.

”Absolute Design”, antar jag, är en titel som kvintetten önskar ska sammanfatta plattans 12 spår metal av det modernare, kommersiellt gångbara snittet där arg skrikig sång avlöses av melankoliskt dito, på ett betydligt bättre sätt än vad som är norm för genren. Det rytmiska riffandet känns igen, men skivan i sin helhet innehåller rätt sorts djup, mörker och variation för att göra sig slagkraftig.

Måhända är slutresultatet aningen välpolerat och lättsmält för undertecknad, men även det får antas vara en väl vald strategi.

Betyg: 3/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida:
http://www.engelpropaganda.com
Bolag: SPV

lördag 1 december 2007

MONSTROSITY ”Spiritual Apocalypse” **


Det är få band som kan stoltsera med att ha varit aktiva så pass lång tid som MONSTROSITY och ändå klara sig med så få släpp. Sedan debuten ”Imperial Doom” 1992, mängden medlemsbyten, flertalet varv runt jorden och fyra släpp senare, söker de nu upprättelse med ”Spiritual Apocalypse”.

Likt ett barn som öppnar en present i ultrarapid och sakta men säkert inser vad som finns innanför omslagspapperet, så påverkar albumet mig. Just när jag förstår själva vitsen med de tio spåren av effektiv döds, är presenten redan öppnad och överraskningen slut. Här står jag, med byxorna nere och känner mig smått lurad av att allt gick så fort. Titelspåret samt efterföljande Firestorm rinner av mig likt en elak tarmsköljning. Synd eftersom de erbjuder lite mer melodier än vanligt.

Skivan kommer till sin fulla rätt när plutonen slutar hetsa så förbannat mycket. När de stannar upp ett tag, skruvar ner tempot och spelar med spontanitet istället för den klassiska ”nu-ska-vi-se-vilket-dödsmetalband-som-är-snabbast-i-världen”-mentaliteten, det är då de är riktigt bra. Det är då gitarrharmonierna, solona och melodierna i överlag kommer till sin fulla användning och levererar något stort. Nu blir det istället en halvtaskig blandning av både det ena och det andra.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak 2007-06-11
Länk: http://www.myspace.com/monstrosity1

onsdag 28 november 2007

TRUCKFIGHTERS - "Phi" *****


- Aj Aj Kapten! På med 3D-glasögonen, vi är på väg in i hyperrymden.

Vilken lycka! De svenska fuzzarna drar verkligen fram på nya fullängdaren "Phi". Kraftfullt och orkanlikande övertygar de som när de stod på scen i Malmö under våren, på turné med FU MANCHU och VALIENT THORR!

TRUCKFIGHTERS har ett originellt sound där de utmärker sig med grova blytunga bas- och gitarrslingor. Uppföljaren är svårlyssnad till en början då den är så dov och mörk. Fast till skillnad från debuten "Gravity X" (2005) är detta släpp jämnare och djupare i stämning, med volym förändringar som gör ljudlandskapet tredimensionellt.

Min nya idol Paco sköter sitt slagverk med stor kontroll och talang. På långköraren 'Chameleon' visar han med kraft och noggrannhet att percussion eller skinnplågande både kan explodera och plana ut. Allt detta ackompanjerat tillsammans med både tung och melodiös fuzz. Gud så majestätiskt!

Ytterligare låtar att älska är väna 'Dysthymia' vars fantastiska gitarrer får mig att stelna. Även lysande riffen i 'Slacken' får min inre röst att slutligen skrika - 'Fy f*n vad bra!'.

Som en knivskarp egg skär kvartetten genom verkligheten och uppvisar en mystisk tyngd.

Text: Banesa Martinez
Bolag: FUZZORAMA records 20071008

måndag 26 november 2007

THE SOULSHAKE EXPRESS - "Heavy Music" ***


Den svängiga upplevelsen THE SOULSHAKE EXPRESS bjuder på är lockande som en populär låt på radion. Lite tjatig och catchig men irriterande i längden. De är riktigt bra men kan inte alltid följa upp sina utsvävingar. Det passar liksom inte ihop helt jämt och behagligt.

Förutom spåren 'Perfect Combination' och 'Cognitive Dissonance' så är det tydligt att rockkostymen de valt behöver växas i. Karlstadbandets smått ogreppbara sound sträcker sig från RAGE AGAINST THE MACHINE till THE HELLACOPTERS. Jag vet inte varför men det låter lite omoget. Jag får intrycket av att de vrider ut så mycket som möjligt ur guldklimparna de plockat fram ur den vida floran. Som tur är ger trummisen Joakim Eriksson bandet den grövre tonen och är rätt felfri.

Problemet kan ligga i David Eriksson's röst. Den har grymma variationer men när det går från skrovligt till ljust och hjälplöst blir det en smula odrägligt. Känsloväxlingarna gör att det låter lite ytligt och själlöst. Jag saknar djupet, det återhållsamma förförandet och den röda tråden.

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Bolag : Bad Reputation 20070915

fredag 23 november 2007

DEVIL RIDING SHOTGUN ”Devil Riding Shotgun” **


Bandet härstammar från Albuquerque, New Mexico USA. Deras andra demo har hela åtta spår vilket nästan kan ses som ett minialbum. De spelar någon sorts stonerrock med lite CORROSION OF CONFORMITY, MELVINS och ALICE IN CHAINS stuk.

Demon kunde ha varit hur bra som helst men bandet är tyvärr inte summan av sina influenser. Det känns som om att jag har hört det förut och bättre tidigare helt enkelt. Bandet är en trio som känns kompetenta på vad de gör men de får tyvärr inte mig att gå igång. Det är dock inte helt utan sina stunder.

Betyg:**
Text: HÅKAN BERG

Länk: www.myspace.com/devilridingshotgun

onsdag 21 november 2007

ZONARIA ”Infamy And The Breed” ***


När jag efterforskar detta talangfulla och Umeåbaserade metalband möts jag av halvdan kritik från mina branchkollegor. Bland annat rackas det ner på bandets tämligen unga ålder. Det snackas om hybrider till höger och vänster och bland influenserna nämns HYPOCRISY, DIMMU BORGIR och ARCH ENEMY. Förvisso, inflytandet kommer säkerligen från dessa håll men samtidigt skulle jag vilja tillägga IMPALED NAZARENE och MARDUK.

Just förstnämnda akt har norrlänningarna turnerat med och kanske har det finska bandets musik färgat av sig på ZONARIA. Det norrländska vemodet är påtagligt och lika becksvart som Umeå självt mitt i vintern. Samtidigt erbjuder ”Infamy And The Breed” en välpolerad debut. Det är atmosfäriskt och melodiskt på samma gång utan att bandet gör avkall på brutaliteten och tyngden i musiken.

Image Of Myself klingar lätt med sin simpla syntmatta i bakgrunden men fungerar ypperligt som en utökning till de stadigt riffande yxorna. Vissa riff känns igen och den rena rösten har vi hört tidigare. Ändå går det aldrig till överdrift. ZONARIA är istället ett ungt band och att omnämnas som Sveriges bästa osignade akt är ett bevis om något på att bandet kommer inleda något särpräglat.

Betyg: ***
Text: Tomasz Swiesciak 2007-09-29
Bolag: Pivotal Recordings
Länk: http://www.myspace.com/zonaria

måndag 19 november 2007

SOURCE OF IGNITION – ”What We´re Made Of” ***


Ett nedslag i sent 90-tal snarare än någonting som bör anses ligga “rätt i tiden”. Men trendföljande band tenderar att försvinna lika fort som de poppar upp, så SOURCE OF IGNITION är nog att räkna med trots allt. Med ett välljudande och väl framfört låtmaterial bjuder fyralåtars-EPn ”What We´re Made Of” på en mix av aggrometal, nyare thrash och hardcore. Jag vet inte i vilka band killarna huserat tidigare, men att det inte är första gången de skriver låtar hörs.

Att inte nämna de svenska landsmännen FACE DOWNs lysande debut ”Mindfield” vore kanske inte att begå tjänstefel, men dumt då SOURCE OF IGNITION ger ifrån sig musik i samma anda, ibland väldigt likt, ofrivilligt eller ej.
Det utsökta EP-formatet gör att låtarna ger mersmak och om fullängdskostymen kommer passa bandet återstår att se, även om jag inte är vidare orolig för att den skulle sitta annat än som en smäck!

Betyg: 3/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida: http://www.sourceofignition.com
Bolag: Hornvalley Records

fredag 16 november 2007

STRINGS OF CONSCIOUSNESS – “Our Moon Is Full” ****


Att sätta stämpel på musik kan vara nog så svårt. I det här fallet blir det total kapitulation! Saxofon, elgitarr, synth, harpa, trumpet, trummor, samplingar, bas, sång, prat ja det mesta ryms inom ramen för vad STRINGS OF CONSCIOUSNESS delger lyssnaren. Är det metal? Nej. Är det rock? Nej. Är det jazz? Nej. Är det pretantiöst? Ja. Är det bra? Oh ja!

Bandet svävar i en slags gråzon. Ibland är det knappt musik som strömmar ur högtalarna utan mer olika ljud och ord och på ett konstigt sätt att det intresset för skivan blir större och större. En känslomässig och karaktäristisk liknelse med band som SUNN O))) kan skönjas, även om ”Our Moon Is Full” inte är hälften så nattsvart utan ger en mer upprymd sinnesstämning. Mörker och vemod saknas inte, men det är inte där bandet lägger sin tyngd.

Bör utforskas av anhängare av alla möjliga typer av musik. Något att läsa böcker till om inte annat!

Betyg: 4/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida: http://myspace.com/stringsofconsciousness
Bolag: Central Control

onsdag 14 november 2007

NO HAWAII - "Bruce Lee in your brain" (EP) ***


Efter en turbulent tid med otaliga medlemsbyten fokuserar sig Göteborgsbandet NO HAWAII nu på hardcore med skruv. Förvrängningen är psykedelisk och progressiv, något det ljuva omslaget antydde utan att säga hela sanningen.

Klarvaken av de inledande skriken möttes jag av en intressant men något obekväm atmosfär. De tre låtarnas skiftande stämningar mellan ilska, utlopp, ängslan och sorg förvånar och trollbinder.

Bäst är 'Isaul' som både känns ceremoniell och galen. EPn rymmer härliga flashbacks till tungviktarna SEPULTURA, THE MARS VOLTA och NAPALM DEATH men de få och maratonlånga låtarna är svåra att greppa. De skapar mest en önskan om att få höra mera.Halvtimmeslånga ”Bruce Lee in your brain” är irriterande då den inte släcker törsten. Kanske är det taktik, för jag sitter fortfarande och väntar på resten.

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.myspace.com/nohawaii

måndag 12 november 2007

MINDSHIFT ”Demo” *


Till skillnad från andra band som behöver flera år på sig, lyckas MINDSHIFT utveckla sig musikaliskt enbart över tre spår. Visst, musikalisk evolution i all ära men någonstans måste ju gränsen dras. Är det PANTERA med en dålig Ronny James Dio? Är det NICKELBACK eller 3 DOORS DOWN? Har lite svårt att sätta fingret på vad bandet vill göra gällande med denna demo. De tre spåren känns malplacerade och så långt ifrån varandra att stilar blandas kors och tvärs.

I Alone bjuds vi på en riffest utom denna jord men så fort sångaren tar ton känns allt opassande och fel. Nästföljande Hourglass bjuder på en postpunkig inledning innan den avväpnar sig själv helt och hållet och blir en emovänlig rockballad. Sångaren Andys stil passar dock bättre på denna låt. Kan detta vara bandets nisch? Kanske kan jag svara på frågan bättre själv? Ett hårdare arbete på att skapa en heterogen blandning av musiken hade varit det bästa. Just nu lider kvintetten av samma symptom som många nybörjare gör – identitetslöshet.

Betyg: *
Text: Tomasz Swiesciak
Bolag: Osignerat 2007-05-27
Länk: www.myspace.com/mindshiftmusic

fredag 9 november 2007

Asteroid –”S/T” ***


Denna 11-spårs debut tog sin tid att smälta ner och destillera för att få fram dess essans i skrift. För trots ASTEROIDs 60/70-tals inspirerade rock med den nya tidens influenser, inte minst fuzz, så försvinner inte tanken på att de inte vill tippa för mycket åt ena hållet.

Den kraftfulla basen och gitarren på The Infinite Secrets of Planet Megladoon trycker mot mitt bröst och får mig att flåsa av välbehag. Min absoluta favorit är Little Fly som med sina hårda trummor och den grooviga gitarren gör att trion hittar rätt in i mitt hjärta. Spåret Silver Leaf kändes för seg de första lyssningarna men växer till en ljuv vilopaus under ett stjärnbeklätt himlavalv.

I ett försök att beskriva hur ASTEROID låter återkopplar jag gärna till två utav sveriges musikhjältar och påstå att det grovt låter som en blandning av WITCHCRAFT och TRUCKFIGHTERS. Däremot känns det som att majoriteten av låtarna rinner av mig så fort de tar slut och att den förvirrade känslan är närvarande i stora delar av skivan. Känslan av att de tyglat sig och hellre gått den säkrare stigen istället för att slita av sig kläderna och hiva sig upp på ett träd för att finna en galnare väg till sin destination. Jag saknar ytterligare råhet, energi och hänsynslöshet.

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.asteroid.se
www.myspace.com/asteroidband
Bolag: Fuzzorama Records

onsdag 7 november 2007

GREENLEAF - "Agents of Ahriman" *****


Välsignade "Agents of Ahriman" är superbandets tredje släpp sedan debuten 2001. Deras genomtänkta sydstatsrock med flärd gör sig bäst med en kall i näven och ett genuint intresse för hård rock. Min favorit är svängiga 'Alishan Mountain' vars smått fantastiska riff från Tommi Holappa (DOZER) får mig att rodna sådär barnsligt rödrosa. Titelspårets trumdriv påminner om KING CRIMSONs '21st Century Schizoid Man' och är ren njutning. Trots ingredienser ur spridda delar från deras musikgrund blandas det med en utsökthet och precision som bara finns hos riktigt kompetenta musiker.

Bristen på texthäfte är riktigt trist, det hade verkligen behövts. Och något besviken blir jag av 'Ride Another Highway' som är mer pudelrockig än svängig hård rock. I ljuset av låtarna med Oskar Cedermalm’s (TRUCKFIGHTERS) röst bleknar detta stycke omgående men är dock en av få svagheter på ett annars komplett alster.

Kan GREENLEAF vara Sveriges svar på amerikanska QUEENS OF THE STONE AGE? Det råder dock inte någon tvekan om vare sig kompetens eller betydande tidigare historia från kreatörerna. "Agents of Ahriman" tänjer det som är uttjatat sedan åratal men lik förbannat låter ändå deras produkt helt färsk. I bandets bio hittar jag citatet "...GREENLEAF has consistently defined what rock 'n' roll was, is, and should be..." och jag kan inte annat än att nicka febrilt. Gå och köp!

Betyg: *****
Text: Banesa Martinez
Bolag: Small Stone Records 20071010

måndag 5 november 2007

Nifelheim – Envoy of lucifer ****


Utan tvekan slamrar och larmar denna spikbeklädda stockholmspluton på som om det inte finns någon morgondag. Att bröderna Hårdrock Eric och Per Gustavsson är kärnan i bandet råder det ingen tvekan om. Under de senaste 17 åren har de förpestat åtskilliga skivspelare med stor frenesi och entusiasm. Det verkligen sprudlar om bandets köttiga metal som härstammar från ett svunnet 80-tal.

Denna gång har de utökat styrkan med gedigen hjälp av metallskallar som Insulter of jesus christ (Peter Stjärnvind) från Entombed och Sebastian Ramstedt från Necrophobic och det är just doften av det sistnämnda bandet som ekar lite i bakgrunden. I övrigt plöjer bandet på som tiden ståt still, i många fall kan det vara ett tecken på svaghet men i fallet Nifelheim känns det fantasifullt och fräckt. Kort sagt är detta en klar glimt från en svunnen storhetstid för denna typ av uråldrig ondska. Lyssna och njut.

Betyg: ****
Text: Daniel Robertsson
Länk: myspace.com/nifelheimsverige

torsdag 1 november 2007

SOULDRAINER - Reborn ***



Bandet själva vill likna sin musik med att dö på ett våldsamt men ändå på ett vackert sätt, deras midtempo dödsmetall berikad med syntar och operasång långt ifrån Nightwish som tur är, har de en genomgående sorgsen känsla som mycket väl kan leva upp till den bilden.

Den mest namnkunnige i bandet trumslagaren Nils Fjellström (DARK FUNERAL/ IN BATTLE / SANCTIFICATION) som här visar att han kan annat än att blasta i överljudshastighet och mangla dubbelkaggar i 500 bpm. Pluspoäng för att de inte gör en så stor sak av att de hade en av Sveriges snabbaste trummisar och inte låter honom grinda nånting. Nils är inte med i bandet längre då DARK FUNERAL tar mycket av hans tid.

SOULDRAINER är doom/death, väldigt tillbaka lutad. Lite segt blir det till och från som med all liknande musik. Detta är avslutningsvis en skiva att lyssna på när man är på humör för sopranodoom från Östersund.


Betyg: ***
Text: Calle Sjöström
Länk:
www.myspace.com/souldrainer
Bolag: MASCOT RECORDS

tisdag 30 oktober 2007

THE DURANGO RIOT ”Telemission” ****


Det första som slår mig när jag hör svenska THE DURANGO RIOTS debutskiva är att sångaren Fred låter väldigt likt en ung Ozzy Osbourne. Efter ett par genomlyssningar slås jag även av hur varierad skivan är. De bjuder verkligen på en omväxlande resa. Bandet blandar friskt mellan punkrock, garagerock, stonerrock och de har även lite influenser av blues.

Själva kallar de hur som helst sin stil riotrock. De hoppar med en självklarhet mellan stilarna som jag inte tycker man hittar hos så värst många debuterande band. Bandet vågar också dra ner på tempot ibland och har med munspel, dragspel, saxofon och flamencogitarr (!) på skivan. På deras hemsida skriver de om tristessen i Karlskoga som drivkraft för deras musik. Detta får vi tacka Karlskoga för. Nu hoppas jag att THE DURANGO RIOT tar sig till en spelning nära mig så att jag får se dem live. Det borde vara något i hästväg.

Betyg: ****
Text: Håkan Berg 2007-10-18
Länk: www.durangoriot.com

fredag 26 oktober 2007

THE BLACK DAHLIA MURDER ”Nocturnal” *


Blastbeatsen står som spön i backen och de gutturala – nästan hardcoreaktiga skriken avlöser varandra på denna tredje giv från Michigankonstellationen. Vart om vartannat präglas ”Nocturnal” av abyssala growl och ettriga och intrikata småriff. Jag blir stressad.

Jag tänker mig en hetsig liten hund. En chihuahua med komplex för sin storlek som måste hävda sig till vilket pris som helst. När de mörka growlen väl visar upp sig förvandlas denna lilla Paris Hilton-leksak till en stor och hungrig dobermann, märkbart förbannad.

Skivan lämnar mycket kvar att önska. Det blir enkelspårigt och trist även om vissa guldkorn kan hittas. Men det är som att leta efter en nål i höstack. Titelspåret fungerar med sina harmoniska och nedstämda gitarrer men annars lämnas jag mer irriterad än tvärtom. Det smattras konstant över hela skivan. Som ett radband av små smällare som aldrig vill sluta sprängas.

THE BLACK DAHLIA MURDER har tidigare passerat mig obemärkt. Det gör de även denna gång, om än med en enerverande eftersmak.

Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-02

Länk: http://www.myspace.com/blackdahliamurder

Betyg: *

onsdag 24 oktober 2007

KONGH - ”Counting Heartbeats” *****


Det låter ju som METALLICA....

Nej, nu ska vi inte vilseleda någon i onödan. Det var inte riktigt sant. Jag kan dock inte sticka under stolen med att sångaren, tillika gitarristen i skivdebuterande KONGH ibland låter som den en gång unge och hungrige James Hetfield, då i synnerhet från perioden kring ”Ride the Lightning” . Exempel på detta finner du halvvägs in i det utsökta öppningsspåret ”Pushed Beyond”, för övrigt det kortaste av skivans totalt fem spår, ”bara” dryga 11 minuter!

Att man var något riktigt stort på spåren märktes redan i och med den självbetitlade demon som släpptes 2006, från vilken två av ”Counting Heartbeats” låtar (”Zihuatanejo” och ”Adapt The Void”) är hämtade från, damp ned som en bomb i underjorden, till synes helt rätt i tiden. Den mörka och ibland sludgedoftande Doom som dessa unga smålänningar levererar går rakt in i venen och trollbinder lyssnaren på ett nästan kusligt sätt, kraftfullt, vackert och djupgående.

Att produktionen lämnar en del att önska är en tanke som försvinner efter några varv och jag inser att ljudbilden som är lite tunnare än den som rattades till demoinspelningen, gör skivan klarare och kargare, på ett positivt sätt.

Jag är helt övertygad trion kommer kunna gå så långt det bara går i den aningen snäva genren den tillhör, kontraktserbjudanden av betydligt större karaktär kommer säkerligen dyka upp om de inte redan gjort det, för trots att året har några månader kvar innan 2007 övergår i 2008, så törs jag nästan sätta ”Counting heartbeats” högst upp på prispallen över årets skivsläpp. Fantastiskt!

Betyg: 5/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida: http://myspace.com/kongh
Bolag: Trust No One Recordings

måndag 22 oktober 2007

MARULK - Demo *****


Den nya tiden är här och då menar jag inte än mer elektroniskrock. Nej nej. Framtiden är återtågandet av den kärnfriska och starka hårdrockstrion!

MARULK är bara ett av de många - dock på en hög nivå - band som visar sig ha mer substans i musiken genom att skala av alltm, förutom de traditionella ingredienserna trummor, gitarr och bas. Förutom inblandandet av grunge och hardcore har Göteborgsbandet två häftiga sångare som ger upplevelsen en extra krydda. 'Neighbour Blues's refräng sätter sig genast och blir lätt min favorit där inte bara den fuzziga gitarren tänder utan också de till synes symbiotiska rösterna.

Fjärde spåret på demon är lysande 'Pass Auf' framförs jammande där den tuffa trion varken spara på krut, kreativitet eller krossande gung. Demons fem spår är mer ett prov på MARULKs olika utvecklings möjligheter än en jämn låtbild. Jag hoppas på ett framtida släpp där låtarnas kärna bevaras och att bandet fortsätter våga vara lekfulla.

Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Banesa Martinez

fredag 19 oktober 2007

Dirt Cheap CD's Pitt Street 238 Sydney ****


Våran reporter Tomasz har tagit kappsäcken och blåst i väg till Australien på ett äkta roadmovie maner. Vi hemma i Svedala kan inte annat än att ivrigt vänta på nya rapporter från våra utsända. Under tiden kan vi botanisera hur det kan vara att leta efter bra plattor i Sydney, så håll tillgodo.

Oupptäckt låg den där, skivbutiken med sina röda träfasad och en neonskylt som lös ”Open”. I samma ögonblick jag stigit in i den lilla boden och lyft min blick från den välkomnande tröskeln möttes jag av en skylt, välsignad med orden ”Metal/Rock”, längst in i ett hörn. Jag sprang fram som om det gällde mitt liv och möttes instinktivt av en känsla av eufori. Det var som menat för mig att hitta denna lilla juvel i Sydney, gömd bakom alla Gucciaffärer och Quicksilverbutiker.

Jag var nära på att sätta det ljumma Starbuckskaffet i halsen när min flackande blick svävade observatoriskt över de gula ”Nice Price”-lapparna. Jag fällde en tår när jag tog upp SLAYERs senaste släpp ”Christ Illusion” ur skivdisken. Jag omfamnade den samtidigt som min sifferdyslexiska hjärna omvandlade priset från australiensisk till svensk valuta. 90 kronor!

Jag vände mig om och där, i sin röda elegans stod hon - som en scen ur “Pretty Woman” - COHEED & CAMBRIAs ”Good Apollo, I'm Burning Star IV; Volume One: Fear Through The Eyes Of Madness”. Specialutgåvan med bonus-DVD och ett extra stort informativt texthäfte. En snabb uträkning senare kände jag mig vimmelkantig. Mina ben hade svårt att bära upp denna outtröttliga och metalhungrande kropp, 72 kronor…

Detta är Dirt Cheap CD's, mitt på Pitt Plaza i Sydney. Jag önskar bara att deras sortiment av metal var större än vad det lilla hörnet kunde erbjuda.

Betyg: ****

Text: Tomasz Swiesciak 2007-10-17

Länk: http://www.dirtcheapcds.com.au/stores.php

onsdag 17 oktober 2007

NOMINON -TERRA NECROSIS ****


Jönköpingssönerna NOMINON är tillbaka med en sin krossande oldschool DEATHMETAL. "Terra Necrosis" låter ruttet, förvridet, pestsmittat och illavarslande. Skivan är som en stinkande best som jagar dig i dina febrigaste mardörmmar, alltid vakande i de levande skuggorna, redo att hugga mot din blottade hals. Dödsplutonen är här för att slita dig i stycken med rostiga krokar. Med den nya plattan fortsätter de sitt korståg mot melodier, polerade produktioner, och synthar. Är du med i det korståget så är det här en skiva att införskaffa. Låt "Terra Necrosis" gripa om ditt hjärta som en kallbrand som är för sen att bota.

Betyg: ****
Bolag: Konqueror Records
Text: Calle Sjöström
Länk: www.myspace.com/nominon

måndag 15 oktober 2007

CUT LIPS – ”China White” ***


Aldrig har det väl varit så populärt att se ut och låta som gamla hårdrocksbanden av sleaze och glam-snitt från 80-talets glada dagar. Band som MÖTLEY CRüE och GUNS N´ ROSES gick i spetsen för en musikstil som älskades, för att sedan knuffas bort och ratas till förmån för andra, mer aggressiva musikinriktningar. Det mesta ”går igen” som man brukar säga och nu är det bevisligen dags att visa bringan och tupera håret än en gång! Svenska CUT LIPS passar på att smida medan järnet är varmt och fyralåtars-plattan ”China White” blir deras strå till stacken.

Bara att granska bandets utseende ger en tydlig vink om hur dessa gossar låter: Färglada tatueringar, trasiga jeans, en pava Jack Daniels i näven, bandana, hatt, en bar överkropp skymtande under en öppen jacka, gigg, pilotbrillor hängande över bröstet och svarta skinnhandskar. Nostalgitrippa lite i vinylsamlingen och släng ett öga på bandfoton från väl valda skivor, så är saken klar:

CUT LIPS ÄR GUNS N´ ROSES!

Musiken då? Tja, med låttitlar som ”Lady Decadence” och ”Shakedown” förstår ni att detta lika gärna skulle kunna finnas med bland ratat material från inspelningen av ”Appetite for destruction”, hörde jag en koskälla? På Axl Rose-manér levererar den pigge sångaren Michael Cheff sina vokala insatser och en inte allt för vild gissning är att bandet startade sin karriär som coverband.
Turligt nog, för CUT LIPS del, så finns det betydligt sämre band att dyrka och apa efter och när Axl´s egna Hybrisfreakshow aldrig tycks åstadkomma ett förbannat dugg, kanske detta kan fungera som komplement?

Betyg: 3/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida: http://www.cutlipsonline.com
Bolag: Eget släpp

fredag 12 oktober 2007

VANITY BLVD - Share My Pain ** (Singel)


Våren 2005 bildades glamrock bandet VANITY BLVD som består av fyra Avesta-bor som redan hunnit avverkat Sweden Rock. Frontfiguren Cindi lägger mer krut på halv wailandet än uttalet vilket gör sig tydligt i hennes woh-oh-uu-ooo-oh's. Bäst hörs just frasen 'Share my pain', något som passar typen som inte har så höga krav på sin musik. Mer än att hon mumla sig fram till refrängen som sedan yttrar sig våldsamt och tydligt, oftast alltför snabbt.

Produktionen känns uttorkad på roliga överraskningar. Men det är Cindi's röst som ger VANITY BLVD ett eget sound, annars hade låten lika gärna kunnat vara en förprogrammerad mp3:a till mobilen.

Jag uppmuntar inte på något sett utvecklandet av den svenska glamrocken för hittills har den bara visat sig bestå av kopior som vill leva andra bands livvstil. Precis, det verkar handlar om en livsstil och inte något speciellt med musiken som måste ut. Jag blir misstänksam. På samma sätt som med människor som bara gör saker för pengarnas skull.

Att Ryan Roxie (ALICE COOPER) personligen sett till att bandet fått en skivinspelning gör nog en och annan nyfiken. Ärligt talat tycker jag bandet skall hoppa över Ryan i fortsättningen och trycka på gaspedalen själva för han tillför allt för lite. Rock on!

Betyg: ** (2 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.myspace.com/vanityblvd

onsdag 10 oktober 2007

MAN MUST DIE ”The Human Condition” **


Scottlands motsvarighet till köttfabriken Scan stavas MAN MUST DIE. Något säger mig att rutinerna för hygien inte hålls lika rigida som i Sverige. Det handlar nämligen inte om någon fin konserverad köttprodukt i lyxig förpackning och med KRAV-märkning, utan den fulaste dödsmetalen ditt magsystem förmår att smälta.

Om Pulp Fiction eller Full Metal Jacket vore en musikalisk skapelse, vore de ”The Human Condition”. Här sparar det nämligen inte på det verbala krutet utan diverse grammatiska böjningar av ordet ”fuck” präglar lyriken genomgående. Promobladet säger ett dödsmetallens Slayer. Jag håller inte med. Vokalistens högoktaviga tillmälen för tankarna istället till en smutsig engelsman vid namn Dani.

Ibland blixtrar de kjolbeklädda krigarna till. Det hörs på frihethymnen Waster. Past the Point gör mig istället hyperaktiv då skinnpiskaren John gödslar blastbeats som en slaktare från helvetet. Klimaxen i all rens nås i avslutaren Suicide Gene. En fem minuter lång musikalisk styckning.

The Human Condition är glaset i din babymat. Det är soundtracket till galna kosjukan. Från och med nu föredrar jag vegetariskt.

Betyg: **
Text: Tomasz Swiesciak 2007-09-27
Bolag: Relapse Records **
Länk: myspace.com/manmustdie

måndag 8 oktober 2007

CTHONIC - Seediq Battles *


Made in Taiwan står det på många produkter gjorda av plast och är oftast av dålig kvalitet. Jag kan inte låta bli att göra den liknelsen med taiwanesiska CTHONIC. Detta är i mina öron väldigt plastigt och mesigt. Syntmatta på syntmatta, triggade dubbelkaggar och Dani Filths hemlige lillebror på taniga skrik och väs.

Seediq battles är en skiva som CRADLE OF FILTH skulle kunne slänga ur sig i sömnen. CRADLE OF FILTH är ointressanta idag och CTHONIC låter som en 3:e graden kopia på dagens CRADLE OF FILTH. Förstår inte hypen som detta band fått för det här suger!! I taiwan är de tydligen helt enorma men här i Europa får de tuffa till sig om de ska slå. Avslutar med ett citat från ett gammalt citat från en Mörk gryning recension "Cthonic manglar blackmetal som flickor spelar ishockey"

Betyg: *
Text:
calle_sjostrom @hotmail.com (Tycker du att författaren är fördomsfull? Maila och säg din åsikt.) www.myspace.com/calle79
Bandlänk: myspace.com/cthonictw

torsdag 4 oktober 2007

BATHTUB SHITTER – “Dance Hall Grind” ***


Ett Nintendo 8 bits-klingande intro senare och galenskapen är igång! ”Trams-Grind” har vi hört förr, engelska ANAL CUNT har funnits i all evighet och på hemmaplan har vi de okrönta kungarna i BIRDFLESH. Men som vanligt är japanerna galnast.

BATHTUB SHITTER har vid det här laget en rejäl diskografi i bagaget och är välkända i grind/punkkretsar och roliga är de verkligen! Frågan är om de själva vet om hur pass kul det är?

Anledningen till det roliga är självklart texterna (musiken kan väl ibland, i sina bästa stunder kopplas till band som HEMDALE eller någon annan gammal goding, även om de ljusare/skrikigare sångpartierna mest låter som en vresig tant från någon tecknad film). Japanerna slänger sig gärna med fraser som hör och häpna ofta handlar om vad vi i Sverige kallar för kiss och bajs.

Kul på sitt sätt kan kanske tyckas, men det riktiga behållningen är av helt annan art då BATHTUB SHITTER prickar in fler stav/grammatiska fel än vad jag tar in i månadslön! Dessutom tappar dem mig flertalet gången halvvägs in i spännande berättelser om rullbrädeåkning i Bulgarien (Skate of Bulgaria) eller att kissa i byxan (Everybody Has The Wet), smakprov?
Självfallet:
”Skate of Bulgaria, Are you fear to fall? Collision is a life, skate like mixing a coffee. Make a wind from a break of my pants, It always push this board from my ass”

Syra, någon?

Betyg: 3/5
Text: Manne Påhlsson
Hemsida: http://www.bathtubshitter.com
Bolag: Super Hit Jam Records

onsdag 3 oktober 2007

AS I LAY DYING ”An Ocean Between Us” ****


Precis som titeln antyder; så distanserat är mitt dysfunktionella förhållande till AS I LAY DYING. Inte ens denna fjärde fullängdare – med strax under ribban för 40 000 sålda ex och en vunnen kategori i klassen ”Artist Of The Year” – har fått mina öron att hörsamma. Hårda thrashbestyckade missiler som Separation och Departed skvallrar om min trångsynthet inför bandet. Dags för upprättelse!

You’re in for a ride, grabben! För det är bara inledningsvis som tempot är långsamma än din farfar. Sen bär det av som en raket mot oanade höjder (eller djup för den delen) där Jordan Mancinos baskaggar vill köra ifrån vilken Formel 1-bil som helst. I övrigt växlas både skrik, growl och skönsång byråkratiskt enligt standardmall A4, likt vilket amerikansk metalband som helst med suffixet ”–core” i den musikaliska beteckningen. Musikalisk vidsynthet, my ass!

Men skit i nyskapande och fackmannamässig kategorisering. Jag hittar något på ”An Ocean Between Us” som jag saknat tidigare hos liknande akter. Jag blir en trevligare människa av att digga plattan och det är ju om något värt mycket. Tid för mig att kolla upp bandets backkatalog så jag inte framställs som en rookie igen i framtiden.

Betyg: ****
Text: Tomasz Swiesciak 2007-09-25
Bolag: Metalblade 2007-08-21

måndag 1 oktober 2007

Forever In Terror - "Restless in the tides" ***


Dessa fem killar, knappt fyllda tjugo, häpnar med sin musikalitet som visar sig vara lika utmattande som att gå en boxningsmatch mot sig själv. "Restless in the tides" är en resa in i riktigt hänryckande och melodiös death och thrashmetal med texter som matchar den dynamiska aggressiviteten.

'Shameless Crucifixion' är en brutal och slående låt som övergår till smekning då två spröda akustiska gitarrer plötsligt tar över och ger den ett bitterljuvt slut. I samma klass ligger även köttkvarnarna 'Destroy Us' och 'In the face of the Faceless'.

Men! - det debuterande Ohio bandet bjuder dessvärre på en vidrig chock i spåren 'The Chosen One', 'Im Not Afraid of Tomorrow' samt 'All Left Drowning'. På samma bestialiska sätt som killen på omslaget behandlas känns det när en styggelse till röst entrar arenan. Med gnällighet i LINKIN PARKs anda, angränsande till college rockäckel förstör numetalsången den coola upplevelsen och ger unken eftersmak.

Tack vare Nick Borukhovsky's brillianta trummor lyfter skivan till godkänd när chocken lagt sig. Styggelsen tyder på dåligt musikaliskt omdöme och jag ber om dess frånvaro till nästa gång.

Betyg: ***
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
http://www.myspace.com/fitmetal
Bolag:Metal Blade Records

torsdag 27 september 2007

SONATA ARCTICA - Unia *


I det informationsblad från Nuclear Blast som följer med skivan sparas det inte på krutet (som vanligt när det gäller promoblad självfallet). UNIA, som betyder dröm på bandets språk finska målas upp som det bästa som hänt SONATA ARCTICA och kanske även musikindustrin hittills. Eller vad sägs om exempelvis uttalanden som:

”More hooky, hevier in many ways, beautiful melodies, bigger production… Like soul food!”

Bra så. Visst alla har olika smak, men att låta bandets sångare och Keyboardist Tony Kakko vara den som hyllar skiten är inte bara osmakligt, det är fegt också. Bandet som funnits sedan 1996 känns till och med mindre överraskande än IRON MAIDEN med sin fuktiga och melodiskt drömska Powermetal.

Synthmattorna ligger tjockt över den klara och standardiserade ljudet (skivan mixades i Finnvox Studios, för att senare mastras i Cutting Room), lite trötta körer och riff på halvfart. Ingenting känns inovativt eller spännande.

Finlands nästa bidrag i Eurovision Song Contest? Jag skulle inte ens blinka av förvåning.

Betyg: 1 av 5
Recensent: Manne Påhlsson
Bolag: Nuclear Blast
Länk: http://www.sonataarctica.info

måndag 24 september 2007

YEAR LONG DISASTER - "S/T" *****


YEAR LONG DISASTER uppstod i Los Angeles under slutet av 2004. Genom att utgå från rockhistoriens vagga strävade bandet mot att hitta egna vägar utan att för den delen mista passion eller dynamik.

Debuten strålar med en originalitet vars styrka ligger i dess vida variation men skulle lätt förfalla utan alla element. Precis som unionen mellan musikrävarna som hamnar på topp i och med den gyllene treenigheten - gitarr, bas och trummor.

Söker du desperat efter förlamande riff rekommenderar jag ångande'Destination'. Där ligger Rich Mullins (Bas) och Brad Hargreave (trummor) bakom den lekfullabakgrunden som Daniel Davies levererar en genomborrande sång och gitarr på. Albumets intensitet är jämn i låtvalen tills tionde spåret entrar och drastiskt drar ner tempot. De sista två låtarna skippas istället lätt när skivan upprepas.

Bandet förmedlar en sorts frihetskänsla och trollbinder med förmågan att attrahera vilken typ av rocker som helst. Med sina spektakulära övergångar mellan verser och riff gjorde de mig förälskad.

Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.myspace.com/yearlongdisaster
yearlongdisaster.com
Bolag: Volcom Entertainment 20070925

torsdag 20 september 2007

Symphony X – Paradise lost ****


En ny platta med progressiva Symphony X är som en extra stor hamburgertallrik med bea och extra-allt – för många blir det lite mycket, men för den som gillar det är det helt genialt. Den sistnämnda kategorin blir inte besviken på nya plattan Paradise Lost, där hisnande gitarrutflykter och fläskiga körarrangemang finns i överflöd.

Bandet har alltid verkat i skuggan av genrens giganter Dream Theater, dock har man från början ställt sig en tånagel närmre trashmetalbandens hörn. Där har Symphony X stannat och utvecklats, vilket gör att de på ett sätt känns piggare i nuläget än de numera ganska slätstrukna genrebröderna.

Det går i ett hisnande tempo från början till slut med en välbehövlig paus i titelspåret som är skivans starkaste låt. I sin helhet visar Paradise Lost upp ett band i högform och är en vitamininjektion som förhoppningsvis livar upp fler inom samma gebit.

Betyg: **** (fyra av fem)
Text: Magnus Engvall

söndag 16 september 2007

The Accelerators - "Oddville" ****


En rockgrund upptrampad av kraftiga elefantspår ur jazz, psykadelia, funk och latin? Du rynkar säkert på näsan. Det enda du borde rynka på näsan åt när du träder in i världen THE ACCELERATORS skapat på debuten är elefantdoften.

På "Oddville" finner du dig i en spektakulär cirkus uppbackad av den skönaste orkestern som gör det visuella mer verkligt. Clowner träder fram i en energisk dans som lockar fram smil hos publiken i rytmiska 'Let's come together'. Frontmannen LUc-a Sapio gör ett bejublat framträdande när han sjunger harmoniska "Amnesia Moon' medans den graciösa trapetsgruppen svingar sig längs tälttakets gungor i det mjuka ljusaskenet.

De ljusa släpande tygerna på akrobaterna sätter golvet i rörelse 'Mysterious Ways' lockar dessa rörelser att formas efter den jazziga basen, djupt och lekande. Och i avslutande 'Marigold' väcker kvintetten häpnad med sina smidiga temposkiftningar.

Det Italienska rockkollektivets euforiska och vackra melodier passar den som välkomnar spretande inslag. Nytt som gammalt, soft som förlösande.

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Banesa Martinez
Bolag: Forward Music Italy 2007
Sättning: LUc-a Sapio (sång), David Mohr (gitarr), Dr. Yoshimoto (Fender Rhodes, clavinet & synt), Dose (bas) & Al Drummond (trummor).

onsdag 12 september 2007

BLOODBOUND- Book Of The Dead ***


En sedan länge så urvattnad genre som Powermetal är bland gemene hårdrockare sällan omtyckt, ofta inte ens accepterad.
Jag är inte sen att skriva under dessa påståenden, men tycker till om ”Book Of The Dead” utifrån omständigheterna. I jämförelse med konkurrenterna står sig svenska BLOODBOUND faktiskt riktigt bra!

Här finns något som allt för oftast saknas hos akter av idag, men som förvaltades av 80-talskrigarna till band och gav Speedmetalgenren (Ja, powermetal är ett nyare uttryck) det viktigaste, refränger!

På sin andra platta (Föregångaren Nosferatu landade 2002) har man för säkerhets skull gagnat sig av grundstenen i genren och plockat in en livs levande och äkta tysk! Michael Borman var namnet, vilken har ett förflutet i mer eller mindre kända konstellationer som JADED HEART, BONFIRE och J.R BLACKMORE. Bormans smått rossliga stämma är precis vad BLOODBOUNDS musik, som väl ärligt talat inte river ner några större applåder, behöver. Det låter lite halvhårt, typ Helloween när de fortfarande var bra.

Vi slipper även den smöriga känslan, bortsett från den i dessa sammanhang obligatoriska, mainstream och MTV-flirtande balladen "Black Heart", vilken jag klarar mig alldeles utmärkt utan. Varför inte trampa lite extra på gaspedalen istället, som i ”Bless The Unholy” och ”Into Eternity”.

Betyg: 3 av 5
Recensent: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Heaven
Länk: www.bloodbound.se

torsdag 6 september 2007

ELUSIVE - "Locked doors, drinks and funerals - Songs from the desert" ****


Brukar du attraheras av den gotiska rocken så är ELUSIVE ett gyllene tips till dig! Norrmännens tredje släpp är ett slitstarkt nät av slående texter, minnesvärda riff och en sorts ceremoniell högaktningsfullhet i sättet att skapa sin ambiens.

Den skickliga trions ljudbild täcker det breda utbudet i genren. Frontmannen Jan Kenneth Barkved's starka månghövdade röst cementerar bilden av den gotiska frontmannen - upplyst, stolt och fullt medveten om sina känslor. Till det följer de två gitarristerna Kristian Gundersen och Tommy Olsson varav den sista även är snillet bakom programmeringen.

Skivan är en tidskapsel till tiden då dygd var något av värde och kärlek något livsviktigt. Klart bäst på "Locked doors, drinks and funerals - Songs from the desert" är den välskrivna balladen 'A thin line'. Tätt efter är 'Into your arms' som förmedlar känslan att ha stolthet för djupa känslor och utsvävningar åt kärleksförklarings hållet.

Det här är en felfritt framförd skiva som bara blir bättre för varje lyssning så fort dess essans har uppenbarat sig. Unna dig det!

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida:
www.elusive.no
Bolag: Pandaimonium 2007-05-18

tisdag 4 september 2007

ASTRAL KINGDOM -”Into The Fire” (Demo) *


I januari recenserade jag ASTRAL KINGDOM's demo ”Power Metal Through The Universe” som släpptes under sommarmånaderna 2006 och mottog betyget 1 av 5. Främst för det dränkande och hemska MIDI-ljudet på synten, det osammanhängande spelandet men även för att det fattades något eget i plutonens sound.

”Into The Fire” visar Västeråskillarna tydliga förbättringar främst i fantasirikedom till fördel för mer varierade och intressanta instrumentslingor, mer enhetliga låtval samt Robert Nilssons röst som blivit starkare. Sångharmonierna behöver poleras och renodlas, men frontmannen får gärna bevara den fortsätta utvecklingen av sin mångsidiga röst; bara de många sidorna placeras ut mer träffsäkert.

Thor Olsson envisas fortfarande med den hårresande klangen på sin synt trots den angenäma, men korta, närvaron av ett fjäderlätt piano i 'For Eternity'.

Jag gläds åt spåret 'Into The Fire' som, på gott och ont, catchigt förmedlar en mer mogen och våghalsig bild av bandet. Men det är med uppmaningarna tightare, modigare och byt syntljud ekandes i huvet kvartettens alster lämnar denna hoppfulla skribent.

Betyg: * (1 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.astralkingdom.com

onsdag 29 augusti 2007

AMPLIFIED HEAT –”S/T” **


Under 2003 släppte amerikanska AMPLIFIED HEAT sin debut EP – och här är den igen fast i 7 spårs tappning då ytterligare två spår från inspelningarna är inkluderade. Resten lutar åt garagerock och låter mer som hjärndöd substans; ingen känsla utan bara liksom krystat. Sångaren Jim Ortiz insats i I Dont Care är dock under all kritik och låter som en tandlös gaphals.

Contrabandista gör ett rejält intryck på mig och jag fastnar för den härliga live känslan i Bi-Polar. De två låtarna som inte kom med från början är de enda som känns riktigt äkta. Här fängslas jag totalt av dess JIMI HENDRIX atmosfär och inser att de är dessa två som räddar skivan. Den gapiga rösten hamnar här i sin rätta rymd, en längtande stämning till den hjärtskärande sången. Denna återutgåva är väldigt trevlig upplevelse och i synnerhet deras osande jamsessions. Förutom när de två juvelerna Mornings Warning och She Drank That Wine är igång – det är då jag känner hettan stiga till oanade höjder.

Betyg: ** (2 av 5)
Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.amplifiedheat.com/
www.myspace.com/amplifiedheat
Sättning: Jim Ortiz (gitarr & sång), Chris Ortiz (trummor) och Gian Ortiz (bas & sång).
Bolag: Arclight Records 2007-04-10

lördag 25 augusti 2007

El Gordo – “The Man Behind The Machine” *****


Denna hänsynslösa trio orsakar en omedelbar koppling till vilda västern klassikern ”Den Gode, Den Onde, Den Fule” från 1966. Svenskarna har den värdefulla förmågan att skapa trovärdig fuzz. De melodiska insticken får mig att undra ifall min hörsel är korrekt! Det blytunga och första spåret ’The End And Back’ är en av de bästa inom genren på galet länge, och sätter genast ribban skyhögt.

Låtar med väsentlig medellängd, indränkta i intressanta kompositioner och en stämning som inte går att förbise, då den sliter upp dina ögonlock utan pardon. Detta utmärker EL GORDO bland konkurrenterna. Att sätta på denna debut innebär en kaskad känslor där ’Bikini’ är det självklara ljudspåret för sommaren 2007 och ’Echo:Silence’ en magisk åktur.

EL GORDO avslutar med sitt bästa spår ’Do It!’ som innehåller samma fyrverkeriliknande energi som APHRODITE’S CHILDs låt med samma namn från 1971’s album ”666”. Och trots de märkbara stonerinfluenserna från uråldern låter albumet fräschare än en nyöppnad öl - kittlande ”The Man Behind The Machine” är ett måste för fuzzälskaren!

Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Banesa Martinez
Länk: elgordo-music.com
www.myspace.com/glengordo
Bolag: Glen Ghost Records 2007-05-21

torsdag 23 augusti 2007

ANTERIOR – This Age Of Silence **


Mjukis deathrash för den som vill börja nosa sig till musik i den tyngre skolan men inte riktigt vågar släppa taget om sina gamla Hairmetalplattor än. Det finns egentligen inte så mycket att säga om ”This Age Of Silence”. Musikaliskt framför ANTERIOR det hela med bravur, dock går det hela på alldeles för mycket tomgång. Det som sticker ut är att dubbelkaggetrampande hörs ovanligt ofta för att vara typiskt för genren, vilket är svårt att bedöma som positivt eller negativt.

Dagens musikindustri fungerar tyvärr som så, att får man bara tillräckligt hård marknadsföring så kan alla band ”slå”. Väljer någon således att satsa allt krut på ANTERIOR kan de mycket väl komma att bli en megaakt, sin ganska standardiserade musik till trots.

Betyg: ** (2 av 5)
Recensent: Manne Påhlsson
Bolag: Metal Blade
Länk: http://www.myspace.com/anterior

fredag 17 augusti 2007

MUSTASCH ”Latest Version Of The Truth” *****


Ingen kan ha undgått singelsläppet Double Nature vid det här laget. När denna låt går igång står jag på högvarv, knyter nävarna och sjunger i fas med Ralf Gyllenhammar lena stämma; ”This is my nature/ Who I am”. Raggarrockarnas Sabbathkryddade metal tar ett steg längre ifrån de dieseldoftande bilarna och rosa tärningarna för varje nytt släpp.

Placera er nu istället i en silvrig Aston Martin. Året är 1977 och ni glider fram längs den franska Rivieran samtidigt som kalufsen smeks ömt av den somriga brisen. Enda bekymret i livet är huruvida jeansen är tillräckligt utsvängda. En och en annan galenpanna vill spränga jorden från en bas på månen. Ur en kasset i bilstereon ljuder det instrumentala stycket Scyphozoa. Livet leker och ni tänker; ”Låt token spränga vad han vill, detta är en bra dag att död på”. Ungefär så hypnotiserande är de orkestrala arrangemangen på ”Latest Version Of The Truth”. Tillsammans med Forever Begins Today utgör MUSTASCHs senaste alster en komplettering till valfri Bondrulle. Höjdpunkten nås i Bring Me Everyone och det tio minuter långa eposet The End. Detta är total lycka!

Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-07-07
Bolag: Regain Records ***** 2007-06-17

måndag 13 augusti 2007

BABAIN - ”Ja sa två!” ***


Det är nog lätt att avfärda BABAIN med att säga att de bara är ännu ett BOB HUND-liknande band som försöker rida på deras våg. Men i sanningens namn så borde ju andra pop/rock akter kunna få använda skånskan utan att för den delen deras originalitet förbises. Ett straff som bottnar i en inledande igenkännbarhet som kan skyllas på musikmaskinens smala, ensidiga utbud.

Orkestern är energi, en spretig halvgalen energi som kittlar dig någonstans i den dolda delen av hjärnan och lockar fram en primitiv version av lyssnaren. På demons båda låtar trängs något som är än tydligare i liveformat; ’Babian’s vilda frigörande känsla och ’Det ena ögat’s sprudlande rockvibbar med obskyr text, kräver reflektioner.

Betyg: *** (3 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.babian.nu/

www.myspace.com/babiansweden
Bolag: Pullmyfinger Recordings 2007

torsdag 5 juli 2007

Roskildeklimatet direkt rapport fran mediebyn



Välkommen! Roskildes och himlens portar slog upp igår söndag kl 08.00. Festivalen som levererar musik, mat och dryck från alla världens hörn presentera givetvis också ett överflöd av väder... Hmm, torsdagen ser ut att bli en blöt kväll med både In Flames och QOTSA på Oranga scenen (utomhus)... Erfarenheten säger mig dock att man oavsett prognos antingen kommer hem brun som en pepparkaka alternativt att man ser ut som Lemmys bromsspår från midjan och neråt. He he he, you gotta luv it! ;)/Lars

Efter en solig och blotkvall pa onsdagen sa regnade det enormt inatt och leran pa campingen ar enorm, men tur att vi har slagit lager pa mediecampingen som ar intakt an sa lange. / daniel torsdag kl 11 i mediebyn.

Festivalbloggen:
http://rockharder-festival.blogspot.com

tisdag 3 juli 2007

CLUTCH –”From Beale Street To Oblivion” *****


Dessa rockprofessorer vars alster jag aldrig tidigare hört har på åttonde fullängdaren fått producenthjälp av whiz-kid Joe Barresi. ”From Beale Street To Oblivion” innehar en enastående tredimensionell balans mellan en detaljrik komposition, hänsynslöshet och frispråkighet som genomsyrar skivan. Där är 11 av de 12 spåren rena dynamiten och CLUTCH visar upp sin talang att skapa tung rock med regnbågens variation.

Eric Oblander från balla FIVE HORSE JOHNSON gästar med sitt munspel på mina favoritspår ’Electric Worry’, ’Mr. Shiny Cadillackness’ och ’Black Umbrella’. Det sistnämnda spåret som med sin gungiga bas, sprudlande gitarrspel, hänsynslösa trummande och flygande orgel samlas till en charmig förpackning med Niel Fallon’s burdusa rockröst.

Det är moget på sättet att alla instrumenten bidrar till detta orginella sound och där musikerna får styla enskilt och i grupp. Ett bra exempel är ’Child of the City’ där organisten Mick Schauer (nyförvärvet som varit med sedan förra skivan) likt ett fingerfärdigt geni lyckas tygla detta övermäktiga instrument som annars brukar dränka de andra ljuden. Han är känslig i sin tangentberöring, fyller i och accentuerar där det behövs och spelar som i trans.

Varenda del i denna helhet är liksom perfekt utplacerad. Denna klassiska tunga rock med djupa bluesrötter och en råhet som får tänderna att skallra får CLUTCH att lätt glida fram till att titulera sig som ett av nutidens bästa band.

Text: Banesa Martinez
Länk: http://pro-rock.com/
www.myspace.com/clutchband
Bolag: DRT Entertainment 2007-03-27
Sättning: Tim Sult (gitarr), Jean-Paul Gaster (trummor), Dan Maines (bas), Neil Fallon (gitarr & sång) och Mick Schauer (hammondorgel, piano och clavinet).

torsdag 28 juni 2007

NEUROSIS – Given To Rising ****


Att lyssna på NEUROSIS är ingenting du bör göra samtidigt som du ”passar ihop” nytvättade strumpor.

Det kräver sin man/kvinna och framförallt sin tid! Tar man sig den tiden så tror jag det är svårt att inte fångas av den amerikanska sextetten. Trots att jag äger åtskilliga verk ur bandets backkatalog, så tror jag aldrig att jag någonsin lyssnat på enstaka låtar, utan hela skivan rakt igenom.

Detta låter säkert som största klyschan av idag, men helt ensam i ett nedsläkt rum, mysrusig på rödvin, bör vara det ultimata sättet att avnjuta någon av bandets skivor. Bandet som influerat mängder av andra band i olika genrer kan visst inte misslyckas. Föregångaren ”The Eye Of Every Storm” var kanske inte det bästa som kommit ur bandets händer, med nya ”Given To Rising” får lyssnaren en ny utmaning att bita i.

Bakom det hårda, karga ljudlandskapet anas en liten strimma hopp, ett litet, litet ljus i tillvaron. Kanske tar detta skivans musik till än en gång nya dimensioner. Kanske ger det skivan en lite uddlös klang i det annars så mörka och kompakta fenomen som stavs NEUROSIS.

Betyg: 4 av 5
Recensent: Manne Påhlsson
Bolag: Neurotic Records
Länk: http://www.neurosis.com

tisdag 26 juni 2007

ORANGE GOBLIN –”Healing through fire” ****


Om lika delar ZZ TOP, PANTERA, och tidiga THE HELLACOPTERS blandades i ett provrör skulle det nog bara låta *poff* och plutonen skulle plötslig uppenbara sig i den skumma röken. Deras doom metal är ack så mäktig, det är mestadels fullt ös och jag skulle inte bli förvånad om det avslöjas att grabbarna egentligen är monster från yttre rymden. Där de brukar spela på sunkiga barer där hela galaxens kufar samlas för att skråla, supa och leva rövare.

The Ballad Of Solomon Eagle inleder ”Healing Through Fire”, läckra cymbalslag och det hemtrevliga lunket bandet tidigare levererat finns även här. Deras gitarrsolon är bluesinspirerade och följer inga detekterbara mönster tillsammans med Ben Ward’s dova stämma. Min andra favorit är The Ale House Braves som med sin ömma metalliska gitarrslinga framhäver melodin på ett utmärkt sätt. Här finns även den råa energin som stryker sig jämns med bluesinfluenserna som orkestern inkapslar perfekt.

Vagrant Stomp börjar smygande inför ett biker-drag med rytmiska gitarrer och bas, som till viss del påminner den om Made Of Rats från 2002’s ”Coup De Grace”. Albumet är en musikmässig fortsättning på 2004’s ”Thieving From The House Of God” men innehar självfallet de typiska inslagen från de tre andra skivorna.

Avslutningsspåret Beginner’s Guide To Suicide är en given pärla i Martinez-spelaren och uppfyller mina drömmar om bandets framtida utveckling! Njut av det gudomliga munspelet där känslan från AEROSMITH antagligen legat till grund. Här går de hela vägen med ett självsäkert flin och när vi rundar hörnet 4:24 in i låten möts vi av ett upptrappat tempo och oljigagitarrer - vi är nu mitt inne i en hejdundrandes jamsession med aliensen! Och när intensiteten i gitarren ökar - ökar även den glödheta färgen i gitarrmonstrets ansikte, som med halmstrået mellan framtänderna snubblar sig felfritt fram bland strängarna.

ORANGE GOBLIN är bandet som alltid får mitt hjärta att skena – All hail our masters!

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.orange-goblin.com/
www.myspace.com/theorangegoblin
Bolag: Sanctuary Records 2007-05-22
Sättning: Ben Ward (sång), Joe Hoare (gitarr), Martyn Millard (bas) & Chris Turner (trummor).

lördag 23 juni 2007

KAMELOT ”Ghost Opera” ****


Det är sällsynt med denna typ av symfonisk powermetal från andra sidan Atlanten. Oftast skryter jänkarna med andra typer av innovativa genrer, vanligen mer aggressiva. Bandet KAMELOT har inte gått mig helt obemärkt förbi även om deras musik aldrig lyckats nå ända fram till mig. Infobladet skryter om ett ambitiösare band med mer uppfinningsrikedom än någonsin tidigare. Nog stämmer det för här experimenteras det både till höger och vänster med alla möjliga inslag. Vad sägs om den orientaliska inledningen på Love You To Death eller de futuristiska vibbarna på Blücher?

”Ghost Opera” är verkligen inget album i den klassiska bemärkelsen som utmärker liknande band. Epitetet ”mest lovande debuten genom tiderna” säger en hel del när de slog igenom 1992 med ”Eternity”. Faktiskt erbjuder KAMELOT en hel drös med överraskningar som lurpassar runt varje hörn. Här finns så pass många melodier och musikaliska idéer att det är förvånansvärt att de lyckats få ihop allt till en helhet. Trumspelet bjuder på stor variation samtidigt som norrmannen Khan bjuder på oerhört vackra tongångar från sin stämma. Ingen klassisk falsettröst här inte, utan ett omfång som bevisar skicklig skolning.

Visst kan de andra saker förutom Bay Area-thrash och Floridadöds i USA. KAMELOT är ett riktigt bevis på detta då ”Ghost Opera” bjuder på årets kanske största överraskning.

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-06-07
Bolag: SPC/Steamhammer Records 2007-06-04

söndag 17 juni 2007

MIOSIS ”Konvolut” ****


Orkesterns atmosfäriska musik passar bäst som kognitiv beteendeterapi för min del. Som influens hos denna Göteborgskvintett kan TOOLs progressiva inslag nämnas samt KATATONIAs känslofyllda eskapism. Emellertid låter mitt första intryck associera musiken till ISIS, dock mer enkelspårig.

Själva väljer de att beskriva musiken som atmosfärisk, mörk och poetisk och där har jag faktiskt inget att sätta emot. Detta är skickligt utfört och med både hjärta och smärta. I just denna typ av musik där känslan är viktig lyckas bandet leva upp till de förväntningarna jag har av ett osignerat ungt band. Sångarens lindrande röst utmärker sig genom de fyra spåren och borrar sig igenom mitt hårda yttre även om den skulle komma mer till rätta i en skickligare utförd produktion.

I en genre där band ploppar upp som svampar ur marken undrar jag hur MIOSIS kommer stå sig bland övriga konkurrenter? Talangen är det inget fel på och viljan finns överallt på denna demo.

Betyg: **** (4 av 5)
Text: Tomasz Swiesciak 2007-05-27
Bolag: Osignerat 2007

fredag 15 juni 2007

BRANT BJORK AND THE BROS. –”Somera Sól” *****


Bland de viktigaste delarna i det som blivit fuzz ska Brant Bjork ha cred för då han ingått i storheter som KYUSS och FU MANCHU, där han haft en stor del bakom kompositionen och skinnplågandet. På denna etapp utforskar han den funk och psykadeliskt indränkta fuzzrocken tillsammans med KYUSS trummisen Alfredo Hernandez, bassisten Dylan Roche och gitarr guden Cortez.

“Somera Sól” är BRANT BJORK AND THE BROS.’ andra skiva och de lyckas göra en strålande uppföljare som expanderar och täcker stora ouforskade gungiga ytor som bokstavligen blåser skallen av dig. Visst kan man lista ut en handfull influenser men ökenrockarna kör sin egen grej och har ett unikt sound som får den mesta konkurrensen att blekna.

Det är en musikupplevelse så som den borde vara; intressant att lyssna på, får dig att uppleva känslostormar och helt leva dig in i dess kringelikrokar. Det är klassisk passionerad rock med rivjärnsgitarrer, lounge atmosfär som är omsorgsfullt ihop pusslat med massor av kärlek. Ett tydligt exempel är ’Love is Revolution’.

Bland de mest förtrollade upptäckts färderna finns ’Lion Wings’ som bäddar in oss i flöjt, saxofon och cymbal. ’The Native Tongue’ är en perfekt kidnappning på en tropisk ö med mystik och sköna jamsessioner i solnedgången - ruskigt vackert, njutningsfullt och befriande. Årets platta utan förevändningar med andra ord!
Betyg: ***** (5 av 5)
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.dunarecords.com/
Bolag: Duna Records 2007-05-03