måndag 4 december 2006

The Mars Volta - Amputechture


Jag fattade inte skivan till en början. Men nu ser jag att det är som när man tittar för nära på en digital bild, en massa prickar i alla världens färger. Jag fick inte det jag förväntade. Jag behövde bara se helheten även om det tog några lyssningar, de lockade in mig på rätt spår med sitt unika uttryckssätt. Som en äkta förförelse med andra ord.

Tack vare The Mars Volta behöver vi inte lyssna på konventionella låtstrukturer utan har en möjlighet att fördjupa oss i en reseupplevelse med bakgrundsmusik. Fast här är det musiken som är resan eftersom den är så målande och dirigerar var resmålet ligger. Sightseeningarna är öar av monotona gitarrer kontra en utflippad spelning. Stegrande missljud som helt plötsligt blir så självklara för helheten.

Min favorit är Vicera Eyes som fick en 4 när jag recenserade promo-singeln förra månaden. Singeln var kraftigt stympad... kanske ska man återkoppla till namnet på albumet? I Amputechture är den en annan låt för att den både börjar och slutar annorlunda. Där jag tidigare trodde crescendot låg har förflyttats och ändrat uttryckssätt och intensitet. Intensiteten tar mig till en annan dimension och jag ger låten en förtjänad 5:a, utan tvekan! Det är antagligen bland det bästa jag någonsin hört. Wah-wah-pedalens input avslutar låten på ett mästerligt sätt.

Day of the Baphomets har en djungelkänsla, djurisk determination, saxofoner och är otroligt originell. Här och där påminner det om en 80-tals Bowie med Tools Lateralus; 2 olika stilar som flätas in i TMVs kompetenta helhet. Mitt bröst vill sprängas av upproret den skapar i mig, den här låten får en klar 5a.

Vermicide ger mig flashbacks till musiken i ”Flat Foot/Piedone lo sbirro”-filmen från 70’ med Bud Spencer och har en berättande text, den får inte lyssnas på utan efterföljande spåret Meccamputechture. Jepp, även Vermicide och Meccamputechture får 5 i betyg.

Cedric Bixler-Zavalas röst är fortfarande jobbig ibland men jag tror inte att någon annan hade skulle kunna sjunga så perfekt till Omar Rodriguez-Lopez musik, heller inte skriva de intrigfyllda, målande, fantastiska texterna. Ett minus är att skivan kan uppfattas monoton, dock är det lätt botat med mer koncentration. Red Hot Chili Peppers gitarrist John Frusciante spelar på alla spår (förutom på delvis akustiska Asilos Magdalena). Hans signalement hörs här och där men jag tycker att han borde ha släppts lös mer.

Betyg: 5 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.themarsvolta.com

Inga kommentarer: