tisdag 19 december 2006

Richard Andersson’s Space Odyssey – Tears of the sun


Detta är Richard Anderssons tredje skiva för projektet Space Odyssey tillsammans med gitarristen Magnus Nilsson. Genren är en sorts blandning av progressiv och symfonisk metal. Sättningen består av Richard Andersson (keyboard och sång), David Fremberg (sång), Jörg Andrews (trummor) och Magnus Nilsson (gitarr och bas).

Sången är en korsning av Ronnie James Dio och Layne Staley i Alice in Chains men även en krydda mainstream som hämtat från 80-talet. Även om jag kan erkänna att det inte är något jag skulle lyssna på till vardags så är det kompetent framfört på alla plan, trots att jag pendlar mellan att verkligen gilla det och inte. Ibland fångar musiken mig rejält, som i ”Miracles in Daylight” den håller min koncentration från början till slut med ett hårt gung. Gitarrspelet utvecklas genom låten och refrängen är trallvänlig men även David Frembergs röst når högt och är självsäker.

Femte spåret ”Dark Wings of Universe” är komplett och fullpackad med nyckelkomponenter som gör att den är lätt att tycka om. Den har ett lekfullt gitarrspel och är det bästa spåret på skivan. Jag misstänker att anledningen till att Tears of the sun inte får ett bättre betyg än tre är att jag hör för mycket av andra artister i skivan. Jag skulle föredra en mer utflippad experimentell utveckling för Richard Andresson’s Space Odyssey.

Betyg: 3 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.anderssonmusic.com

Dustsucker – Jack Knife Rendezvous


Dustsucker är ett tyskt band som spelar metal/punkinspirerad rock. Jack Knife Rendezvous är Dustsuckers femte skiva och låter som en sämre blandning av Motörhead och Rancid. Skivan pendlar mellan att vara okey och tråkig. Det positiva är melodiösa slingor, en medryckande takt och en ibland lysande gitarr. Det negativa; en stereotypisk, raspig hårdrocksröst som sjunger ut texterna med för mycket tillgjordhet. Jag tycker inte att det händer så mycket mer i låtarna än variationer i gitarr och trummor, annars låter resten rätt stelt.

Det starkaste spåret är ”Bigger than ever” där sångaren Max Count Farmer’s röst passar bra in i skivans tänkta miljö. Låten är täckt av ZZ Top gitarrer som flyter på och det blir riktigt svängigt. Gitarren är ivrig och lekfull men jag blir tyvärr irriterad över att skivan inte liknar denna låt - som jag - till skillnad från de andra spåren, kommer att lyssna på fler gånger på. Det lilla jag förstår av texten passar perfekt in i det fartiga tempot med en ”I don’t give a f***-attityd” som blir ett bra avslutningsnummer.

Jag skulle kunna tänka mig att skivan spelas på någon blöt halvvild fest, där kan den passa ypperligt med tanke skivans schyssta tempo, men inte mer än så.

Betyg: 2 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: http://www.myspace.com/dustsuckers

onsdag 13 december 2006

MARAMON - ME, MYSELF, I


Det är nåt som inte stämmer. Denna skiva började spelas in i redan december 2004 och nu snart två år senare släpps den. Nåt har strulat någonstans som vanligt, fy fan vad jobbigt och behöva vänta så länge! Men på skivan bjuds det på halv-melodiöst-metall som hamnar någonstans i kölvattnet efter Arch Enemy och Evergrey. Skönsången påminner väldigt mkt om Tom Englund i Evergrey på sina håll. De är dock lite för anonyma än för att börja leka med de stora killarna, men till nästa platta kan det börja hända grejer. Fast det dröjer kanske tre år tills dess.


Text: Calle Sjöström
Betyg: 2 av 5

måndag 4 december 2006

The Mars Volta - Amputechture


Jag fattade inte skivan till en början. Men nu ser jag att det är som när man tittar för nära på en digital bild, en massa prickar i alla världens färger. Jag fick inte det jag förväntade. Jag behövde bara se helheten även om det tog några lyssningar, de lockade in mig på rätt spår med sitt unika uttryckssätt. Som en äkta förförelse med andra ord.

Tack vare The Mars Volta behöver vi inte lyssna på konventionella låtstrukturer utan har en möjlighet att fördjupa oss i en reseupplevelse med bakgrundsmusik. Fast här är det musiken som är resan eftersom den är så målande och dirigerar var resmålet ligger. Sightseeningarna är öar av monotona gitarrer kontra en utflippad spelning. Stegrande missljud som helt plötsligt blir så självklara för helheten.

Min favorit är Vicera Eyes som fick en 4 när jag recenserade promo-singeln förra månaden. Singeln var kraftigt stympad... kanske ska man återkoppla till namnet på albumet? I Amputechture är den en annan låt för att den både börjar och slutar annorlunda. Där jag tidigare trodde crescendot låg har förflyttats och ändrat uttryckssätt och intensitet. Intensiteten tar mig till en annan dimension och jag ger låten en förtjänad 5:a, utan tvekan! Det är antagligen bland det bästa jag någonsin hört. Wah-wah-pedalens input avslutar låten på ett mästerligt sätt.

Day of the Baphomets har en djungelkänsla, djurisk determination, saxofoner och är otroligt originell. Här och där påminner det om en 80-tals Bowie med Tools Lateralus; 2 olika stilar som flätas in i TMVs kompetenta helhet. Mitt bröst vill sprängas av upproret den skapar i mig, den här låten får en klar 5a.

Vermicide ger mig flashbacks till musiken i ”Flat Foot/Piedone lo sbirro”-filmen från 70’ med Bud Spencer och har en berättande text, den får inte lyssnas på utan efterföljande spåret Meccamputechture. Jepp, även Vermicide och Meccamputechture får 5 i betyg.

Cedric Bixler-Zavalas röst är fortfarande jobbig ibland men jag tror inte att någon annan hade skulle kunna sjunga så perfekt till Omar Rodriguez-Lopez musik, heller inte skriva de intrigfyllda, målande, fantastiska texterna. Ett minus är att skivan kan uppfattas monoton, dock är det lätt botat med mer koncentration. Red Hot Chili Peppers gitarrist John Frusciante spelar på alla spår (förutom på delvis akustiska Asilos Magdalena). Hans signalement hörs här och där men jag tycker att han borde ha släppts lös mer.

Betyg: 5 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.themarsvolta.com

måndag 27 november 2006

Paatos - Silence of another kind


Detta är Paatos tredje skiva och den första jag hört av deras experimentella och melankoliska jazzrock. Silence of another kind är däremot för krävande för att slängas på när som helst, dessutom tror jag inte att musiken är skapad för det syftet.

Skivan är otroligt kompetent. Den är grundligt uttryckt där du som lyssnare får möjligheten att träda in i en mystisk fantasivärld där detaljerna är det viktiga och där sångerskan Petronella Nettermalms ömma och avväpnande röst hjälper dig tillbaka till verkligheten när musiken tagit dig tillräckligt långt bort.

Min favorit är Falling, bitterljuvt betonad genom violinen och de jazzinfluerade trummorna, där fångar Petronella möjligheten att visa upp sin mäktiga stämma. I Is that all? går musiken från smekande till stegrande mot en Smashing Pumpkins-atmosfär med ett orkesterlikt arrangemang och ett pompöst och intensivt avslut.

There will be no Miracles sammanfattar det dåliga med Paatos; deras inrikting kan lätt gå över till att bli för mycket. Det ömma blir gnälligt och tråkigt, det långsamma så långsamt att man tappar koncentrationen och melankolin så hjärtskärande och förstelnande så sångerna tappas av på dynamik.

Betyg: 3 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.paatos.com

T-Virus - Promo av Horror Thir13teen


Skivans fem låtar kommer från T-Virus debutalbum Horror Thir13teen och de kallar sin musikstil för ”Horror-rock”. Bandets namn kommer från Resident Evil, där det så kallade T-Viruset gör människor till zombies.

Musiken är ett ihopplock av olika nyckeldelar i bland annat punk, goth, rock, skate och powermetal. Dessvärre kan jag bara summera min T-Virus
-upplevelse med frasen ”ett steg framåt och två tillbaka”. Sångaren Patrick, även låtskrivare och gitarrist, sjunger som en blandning av Type O Negativs Peter Steele (ett fram) och Bad Religions Greg Graffin (två bakåt). Dom vågar chansa när de vill använda keyboard i en redan fullproppad musikvägg (1 fram), men keyboarden lägger sig för långt fram och blir istället ett störande moment (två bakåt).

Låten Horror Night är ett Bruce Springsteen-osande kalas (ett fram) med Black Ingvars (två bakåt) som gäster och jag darrar verkligen när jag lyssnar på det. Det är stegrande som din every-day Blink 182-låt och lika simmigt och tunt. Runt tredje minuten skingrar sig dimman innan låten slutar med ett skate-rockigt avrundande.

Eftersom man tydlig kan höra potential hos varenda medlem (ett fram) får skivan ett sämre betyg. Detta har jag kommit fram till genom att utgå från att musiker som kan skapa en ambiens som ibland känns så hård och rätt fram, som i slutet på tredje minuten i The Curse och kan lysa så starkt när det noggranna, nyfikna och Rock ’n’ Roll-iga spelandet tar vid i Monster, borde veta bättre än att föra ihop musiksnuttar så hänsynslöst (två bakåt).

T-Virus blir snuvade på konfekten när produkten låter som sång sammanslaget med musik i form av pusselbitar från olika genres, utplacerade utan någon speciell anledning.

Betyg: 1 av 5
Text: Banesa Martinez
Hemsida: www.t-virus.nu