ORBITER 500 - "XL"

Efter två demos levererar så den Kalifornienbaserade kvartetten äntligen fullgängdaren. Förutom en massiv våg surf-fuzz á la FU MANCHU tillför ORBITER 500 ett tungt sound med ett mer adrenalindrivet och explosivt uttryck. 

Robert Campbell's sång innehåller en del skrikighet som lyckligtvis hämmas av en rejäl dos attityd. Medan min puls rusar försöker jag hänga med i gitarrist Greg Philpott's tjusande riff. Svänget i Burnin' Urethane är en kaskad skummande gitarrmelodi, utförd med bistert och fokuserat ansiktsuttryck.

Med Econoline Dream byts det bistra uttrycket ut mot bus och lekfullhet. Jag vevar med armen och dundrar belåtet:"– My 65, my 65, my 65, my 65, my 65, my 65, my 65 Econoline".

Mitt humör är på topp när Long Ride tar över med varsamma gupp kryddade med koklocka och medlemmarnas förmåga att utmärka sig, enskilt och som grupp. Just som spåren på "XL" har de en egen personlig prägel och passar samtidigt att spelas som en solid enhet.

Känslan av stekande sol, havsbris och våta badkläder når sin ände med instrumentella Dart 72, där fullbordas albumet på ett mjukare manér. En värdig avslutning som lämnar lyssnaren i harmoni.


Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.orbiter-500.com/
Line-up: Robert Campbell (sång), Joe Ledesma (bas), Greg Philpott (gitarr) och Rob Tucker (trummor).

DOLLHOUSE - "Can't Come Down" (Singel)

Vad nu - en 7"vinyl signerad sveriges rockenrollhjältar DOLLHOUSE? "Can't Come Down" är den första av fyra kommande singlar med outgivet material från den nu splittrade kvartetten. Ur högtalarna strömmar givetvis doften av ren rockenroll, Enköpingbandets signum. Men begäret efter denna vinyl stegras, då omslaget pryds av en skapelse den Franska skräck-serietecknaren Riff Rebs gjort.

Låten Can't Come Down tänder glöden i den inneboende, dock outvecklade, tamburinspelaren inom mig. Chris skrik-stämma i rockenrolltappning är förlösande att lyssna till. Pärlan Hard To Change presenteras därtill i en alternativ version och påminner om hur fantastiskt albumet "The Royal Rendez-Vous" (2006) är. Ljudet i singeln är polerat men håller lyckligtvis bandets karaktär intakt.

Förutom de kommande vinylsläppen får vi också tålmodigt vänta på att Chris nya projekt BLACK EXPLOSION avtäcks.

Text: Banesa Martinez

Länk: http://www.mc5.org/dollhouse/

Releasedatum: Den 4 november, 2011

THE BRIMSTONE DAYS - "S/T"

Som en blixt från en klar himmel slog Malmötrion ner i min själ en kväll på stans bästa hak, Bodoni, tidigt 2010. På scenen huserade flera band under kvällen, men THE BRIMSTONE DAYS är de enda jag minns. Självsäkert, medryckande och samtidigt otroligt samspelat och med egen karaktär. Eufori är det bästa ordet att beskriva bandet live.

Debutskivan då? Att syna trion vid sömmarna blir något av en besvikelse när det gäller sången. Håkan sjunger tokigt bra och har en egen sångmelodi, men eftersom de lagt ribban så högt låter rösten en aning krystad i vissa låtar. Likt ett hormonstint-sleaze-kid på karaoke. Eller tänk dig ett jämrigt KINGS OF LEON. Som tur är, är det även dessa delar som kryddar trions ljudbild med extra Umph! Glöd och inlevelse är ju alltid välkommet.

Skivan bjuder på ett jämt upplägg låtar, musiken är rockklädd i en färgglad och funkig skrud. Det egna soundet hägrar alltigenom, en mix av BABIAN och THE HELLACOPTERS, både när det gäller låtsnickeri och stämning. Min favorit är energiska Sunset där THE BRIMSTONE DAYS tar chansen att visa hela sitt register.

Text: Banesa Martinez

Länk: http://thebrimstonedays.com

Line up: Håkan Lanz (gitarr, sång), Hampus Hallgard (bas, sång) och Johannes Malmqvist (trummor).

Skivbolag: The Brimstone Days

MARULK - "Devils On A Stroll/Tvåhundra" EP-singel

Bandet drar genast med dig på en färd i deras boogiekapsel med Devils On A Stroll. Det är helt enkelt så att trion levererar tufft och stilsäkert. För de som måste ha en genrebeskrivning; hård rock i 70'talssväng.

Det schyssta med göteborgarna är att de även bjuder på svenska strofer, klätt i Danne Palms raspiga skrikröst. Som suveräna Följer Ett Spår från den självbetitlade debuten lämpar sig trudelutten Tvåhundra sig väl till öl, gott sällskap och medsjung. Till deras nackdel är att de båda låtarna på EP-singeln kan kännas en aning krystade om man inte hänger med från start. Eller antyder att MARULK-repetoaren endast består av uppåttjack.

Thomas B Jägers gitarr klingar THE HELLACOPTERS och THIN LIZZY, upplyftande och vilt. MARULKs ryggrad, Danne Palm och Esben Willems, ramar in och förstärker med kraft och lekfullhet. Det är fräscht och genuint, en EP att värd att köpas och spelas på vinyl! Klicka på länken nedan och avgör själva. Eller känn blodet rusa av att se dem live!



Text: Banesa Martinez
Länk: http://marulk.net &   http://soundcloud.com/marulk/sets/marulk-devils-on-a-stroll-tvahundra
Line up: Danne Palm (sång & bas), Thomas B Jäger (gitarr) & Esben Willems (trummor). Gästspel på Devils On A Stroll, Kalle Lilja (balalajka).
Skivbolag: Transubstans Records

Rockharder presenterar de 20 bästa albumen 2010!

Varje år utser Rockharders medarbetare gemensamt årets bästa album i en omröstning. Så också för 2010 som var ett hårt skivår. Klicka på albumtitlarna för att lyssna på Spotify eller komma till bandens Myspacesidor!

1. Khoma – A Final Storm (Razzia Records)

2. Watain – Lawless Darkness (Season Of Mist)

3. High On Fire – Snakes For The Divine (Century Media)

4. Imperial State Electric – Imperial State Electric (Sound Pollution)

5. pg.lost – In Never Out (Black Star Foundation)

6. Tom Petty & The Heartbreakers – Mojo (Warner)

7. Samsara Blues Experiment – Long Distance Trip (World in Sound Records)

8. Alcest – Ècailles De Lune (Prophecy Productions)

9. Asteroid – II (Fuzzorama Records)

10. Intronaut – Valley Of Smoke (Century Media)

11. Necronaut – Necronaut (Regain Records)

12. Grand Magus – Hammer Of The North (Roadrunner)

13. Desultory – Counting Our Scars (Pulverised Records)

14. Brant Bjork – Gods & Goddesses (Low Desert Punk)

15. Torture Division – Evighetens Dårar (self released)

16. Hellsingland Underground – Madness & Grace (Sound Pollution)

17. Monster Magnet – Mastermind (Napalm Records)

18. Dark Tranquillity – We Are The Void (Century Media)

19. The Baboon Show – Punk Rock Harbour (National)

20. Suma – Ashes (Speakerphone)

ASTEROID - “II” *****

ASTEROIDs andra släpp är något riktigt speciellt. Dess skogliga vibbar utsöndrar berusande känslor. Grantopparna på omslaget urskiljs av orange kontra svart. En kontrast som återfinns i albumets välavvägda dalar och toppar, monotona toner tillsammans med livliga. Bandet släpper därtill tyglarna och använder okonventionella grepp i låtsnickrandet.

Fullträffen Karma mättar med sin snärtande takt och Robin Hirses mäktiga sångröst. Bandet får ett övertag med sitt musikaliska recept när både Hirse (gitarr) och Johannes Nilsson (bas) sjunger, sättet de växeldrar i täten. Till denna giv har de hittat var sin utgångspunkt när det gäller sångmelodierna. Lyriken framförs som två nya instrument, istället för att vara ett kuttersmycke. Här och var kan jag inte hejda mina glada utrop, varken åt Hirses ståtliga manéer eller Nilssons upplyftande böljande.

Albumet "II" bjuder på expressiva texter som talar med vishet och mystik. Som om inte det vore nog, det tuffa basljudet får dig att brösta upp dig och Andy Fraser (FREE) kikar fram i gläntorna. Tillsammans utstrålar trion en kraft som bara riktigt bekväma spelmän lyckas med.

Jag förstod aldrig riktigt ASTEROID debuten. Den tunga rocken med konturer i psykedelia och blues var för spretig då, jag saknade helheten. Skivan var mer ett prov på olika sorters kreationer bandet kunde forma. När nu uppföljaren är så orubbligt säker och utan onödiga bijouterier tar den lyssnaren med storm. Toppbetyget är givet när de behåller karaktären och står för samklang, utveckling och djup. Detta ÄR årets svenska släpp!



Betyg: *****
Text: Banesa Martinez
Line up: Robin Hirse (sång & gitarr), Johannes Nilsson (sång & bas), Elvis Campbell (trummor).
Länk: www.myspace.com/asteroidband & www.asteroid.se
Bolag: Fuzzorama Records
Recension av debutalbumet: http://rockharder-reviews.blogspot.com/2007/11/asteroid-st.html

BLOWBACK - “Eight Hundred Miles” ****

Örebroarna följer upp debuten från 2008 med nio spår tunga “Eight Hundred Miles”. Soundet är som en skön mix av NEBULA och framförallt BLACK SABBATHs mest kreativa och melodiösa låtar. Till denna gång känns kvartetten mer intensiv, öppen och utvecklad. Den hänger sig till allt fler djupgående partier fuzz som sedan avslutas på ett skickligt och intressant sätt.

Sångaren Stefan för bandet med en stämma som lutar åt det gälla hållet och matchar det med hängivenhet. Sångharmonierna är spännande och bekväma, något som verkligen passar lyriken. The Big Black Hole låter en bris folkrock smeka förbi och Stefan fulländar spåret med sin intensitet.

Lyssnaren färdas i skiftande farkoster längs “Eight Hundred Miles”. I Dead Mans Blues guppande, på glädjeskjutsen från Crossroad eller med raketenergi från Fool. Höjdpunkterna med albumet ligger just i de skiftande låtsnickerierna, ständigt med BLOWBACK-soundet intakt.

Jag känner suget efter att höra bandet live och framför allt hur de utvecklas till nästa släpp. Men men först, deras konsert den 20 augusti i Köpenhamn!

Betyg: ****
Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/blowbackband & www.blowback.se
Lineup: Stefan (sång), Chris (bas), Seb (gitarr) och Henke (trummor).
Bolag: Transubstans Records

MAC BLAGICK – "Ramadawn” ****

Ytterligheter lockar fram surkärringen i mig. På sitt debutalbum visade MAC BLAGICK prov på stor potential med sin klassiska hårda rock med konturer av funk och psykedelia. En handfull låtar var strålande medan några var outhärdliga. När nu stockholmskvartetten återvänt är det tre spår som får mig att undra “Vad i helvete?”.

De usla spåren skär sig mot skivans övriga innehåll. Som gnälliga Robin Hood och överexperimentella Looking For Love. När Serbian Woman håller sig vid den tillåtande stranden har albumets pärlor sedan länge simmat ut till trampolinen. Allt detta ger sken av en respektlös inställning till MAC BLAGICKs originella kärna.

Men varför nära argbiggan i mig när jag kan orda om de åtta pärlorna? Hisnande landskap med ståtliga gitarrer, dova skuggor i leken mellan bas och trummor - och till slut en röst som skulle göra vilken skrikig hårdrockare som helst grön av avund. Till skillnad mot debuten är sångharmonierna på denna giv coola och konsekventa i relation till musiken.

Bäst är Ravenheart. Där tar sången plats med en färgsprakande fjäderskrud tillsammans med gitarren som förkroppsligar MAC BLAGICK. Låten har allt från drama, grym perkussion, övertygande sång, stolt bas, omtumlande gitarrspel och till sist en lyrik som känns ända in i själen.

“Ramadawn” verkar vara ämnad för inre reflektion och seriös avnjutning. Istället för att vara en accessoar till råfylla och töntig kommersiell hårdrockspub. Och man kan ju inte annat än bli euforisk när MAC BLAGICK väljer att avsluta sitt andra album med Dark Surprise. En struttande och lekfull dänga som, för att citera Baloo, “Kittlar dödskönt i kistan”!





Betyg: ****

Text: Banesa Martinez

Länk: www.myspace.com/macblagick

Line-up: Kristoffer Widman (trummor), Karl Sjödin (bas), Nils Ekblad (gitarr) & Martin Wiberg (sång).

Bolag: Glen Ghost Records

Recension av debutalbumet: http://rockharder-reviews.blogspot.com/2007/05/mac-blagick-st.html

GLITTERTIND “Landkjenning” **

Detta är duons fjärde fullängdare sedan starten 2001. Deras folkmetal med en touch punk är bitvis förtrollande men lika plötsligt blir jag sömnig. Inte för att musiken är för långsam - men för att stilarna skiljer sig så i stämning, tryck och form. Det blir för många sidor att förhålla sig till. Den röda tråden blir istället otydlig genom hela alstret.

Något GLITTERTIND inte saknar är “cojones”. Att gå sin egen väg och satsa på sin folkmetal är bevis nog. Därtill bemästrar bandet de olika stilarna och drar dem till sin spets. Från vikingasång med kraft, havsskum och doft av mjöd. Förbi metal med hårt slutna ögon och knogar som vitnar. Till andaktiga melodiösa bitar som sätter dig i skymningslandet mellan visa och oskuldsfylld folk.

Från och med femte spåret dyker en promotionröst upp med jämna mellanrum. Jag vet inte om jag ska gråta eller bli förbannad. Vad är det för ärthjärna som slaktar en kreation på det sättet – oavsett antalet finniga tonåringar som bränner låtarna vidare – bör inte musiken få värdig behandling? Hur man än vrider och vänder på det så förstör det faktiskt helhetsupplevelsen.

"Landkjenning's" vikinga metal går inte hem hos mig. De olika snuttarna skär sig så att helheten blir en bizarr värld där verkligheten knappt hinner sätta sig innan den byts ut igen. Dessa norrmäns recept är intressant - men stillar inte min hunger på något vis!

Text: Banesa Martinez
Länk: www.myspace.com/glittertind
Lineup: Torbjørn Sandvik - (sång & gitarr) och Geirmund Simonsen (trummor, bas, dragspel, orgel & programmering).
Bolag: Napalm Records

THE BLACK CROWES "Before the Frost/Until the Freeze" ****

Nästan 20 år efter debutskivan släpper THE BLACK CROWES sitt åttonde album, ett verk i folkrockens tecken. Dubbelskivans sammanlagt tjog låtar andas uppriktighet, mognad och fokus. Jämfört med debuten “Shake Your Money Maker” där Chris Robinson sjöng hungrigt, stående på tå, sitter han nu på verandan och sjunger det som faller honom in.

Been A Long Time (Waiting on love) bjuder på ett ypperligt glädjerus. Gitarrernas medryckande riv rymmer tillsammans med munspelet och orgeln, mer historia än Herman Lindqvist. Ett välkomnande och okonstlat låtsnickeri. I funkiga, discoflörtande I Ain't Hidin' visar THE BLACK CROWES stolt upp sin breda talang. Robinson är kaxig och låten pumpande. Härligt frigörande och jammigt på samma gång.

Men som redaktören säger, less is more. Det är nämligen svårt att finna många favoriter bland albumets 20 låtar. För trots att sextetten lagt ribban skyhögt vad gäller melodierna, infinner sig stundtals en dimma av slätstrukenhet där det är svårt att urskilja låtarna från varann. Helhetsupplevelsen reduceras då till ett sorl av intetsägande TV-musik. Men, de som sticker ut från mängden gör det med besked. Som The Last Place That Love Lives. En ballad som börjar endast klädd i akustisk gitarr och i halvtid tar på sig folkdräkten.

Därtill har hela albumet spelats in live, framför publik. Det betyder alltså att musiken blir än mer levande, vilket passar bandet som handen i handsken. Som om det inte vore nog, skivomslaget är utformat som en LP i miniformat där andra halvan, ”Until the Freeze”, endast släppts som en gratis download för de som köpt albumet. Omslaget till "Before the Frost" speglar innehållets alltjämt frodiga mognande och dynamik. Medan omslaget till "Until the Freeze" reflekterar innanmätets väna landskap i klassisk folk- och sydstatsrock med texter lika bländande vackra.

“Before the Frost/Until the Freeze” är perfekt för hjärtliga kvällar i goda vänners lag medan eldflugorna surrar förbi och småtimmar går mot sin ända.



Text: Banesa Martinez
URL: www.blackcrowes.com
Line-up: Chris Robinson (sång, munspel), Rich Robinson (gitarr), Adam MacDougal (keyboard), Steve Gorman (trummor), Sven Pipien (bas) och Luther Dickinson (gitarr).
Bolag: Silver Arrow Records