lördag 9 februari 2013

KAMCHATKA - Intervju, del 2


Idag är det världspremiär för KING HOBO i liveformat, kl 14, på Bengans skivbutik i Göteborg och på kvällen spelar bandet dessutom på Sticky Fingers. Därför kommer här en hittills opublicerad intervju från november 2011 med bland andra Thomas Juneor Andersson och Per Wiberg, två av spelmännen i KING HOBO.



Per Wiberg och Thomas Juneor Andersson

Per Wiberg, främst känd från OPETH och SPIRITUAL BEGGARS, kommer in i rummet. Ikväll har han gästat KAMCHATKA på Sing Along Song med sin orgel. Han har dessutom formgett omslagen till KAMCHATKAs fyra album. Thomas lämnar oss en stund.
Hur kommer det sig att du gjort alla omslagen?
- Vi känner varann. Till första släppet tyckte jag inte att skivbolaget var bra på omslag. Så jag ville kolla om jag kunde göra något som kunde bli coolt. Dessutom är det roligare att göra saker ihop. Det blev det röda omslaget med berg och de tre fåglarna. Jag hade en idé om en natur-vibb och hämtade också inspiration från MARAVISHNU ORCHESTRAs "Birds On Fire."


Har du någon favorit på nya skivan?
- M-hm, många. Titellåten jävligt mycket. Den har en ny smak av bandet och så är en upptempolåt.


Att albumet hade en titel denna gång och inte en siffra, påverkade det dig till att välja totempålar till den nya skivans omslag?
- Det var ett annat tänk. Jag kom ihåg en bild jag tagit på totempålar och fick en idé som funkade bra med albumtiteln. Det är kul att KAMCHATKA vill hålla kvar i stilen på omslagen. Jätte-kul, förstärker Per. - Jag tycker det är superkul att göra dem.



Hur har du jobbat fram omslagen?
- Till dessa omslag har jag jobbat i Illustrator och Photoshop, men jag brukade "klippa & klistra" posters förr. Jag älskar att hålla på men jag har varit upptagen med Opeth i många år.


Vad inspirerar dig i det visuella skapandet?
- Vad som, men mest musikrelaterat. Det hjälper till, jag får idéer av det.

Mellan 1996-2002 har Per varit aktiv i MOJOBONE, där även kvällens gäst-trummis Aaron ingått.
Hur skiljer sig alla dina olika projekt åt?
- Jag vet inte, jag tänker inte mycket på det. Det är mer att det handlar om vem man spelar med. Förutom MOJOBONE har jag spelat ihop med Thomas länge, i olika grupper. Jag har hållit med metal, hårdrock, punk och blues. Blir lite som det blir. Det är väl också själva charmen. Och sen så skiljer det sig med instrumenten. Det är orgel när jag till exempel spelar med CLUTCH, coola riff och svängar.

Thomas kommer tillbaka in i rummet och lyssnar färdigt vartefter han kärleksfullt utbrister ...
- Utan Per hade jag inte stått nånstans på den här planeten! Det är min fru, barnen och min partner, Per, som gör mig sugen på livet. Härligt! Och mer tok ska det bli.

Vad händer härnäst för KAMCHATKA?
- I februari kanske vi är ute och spelar med MOJOBONE. Vi har en ny bokningsagentur i Tyskland, Jazzhaus Booking. Vi åkte på The Brew-turnén i Tyskland vilket var en succé för oss! Publiken var en annan än vi är vana vid, medelåldern var högre och vi fick en mängd givande kommentarer varje dag. I år så blir det festivalsommar och därpå en stor höstturné i Tyskland, Schweiz och Österrike.

Hur blir det med andra sidan Atlanten?
- CLUTCH vill ta över oss, säger Thomas och ler.


I maj tog Thomas emot ett stipendium, "Framtidens gitarrister", från Albin Hagströms minnesfond.
Hur var det att ta emot priset?
- Per var med och lirade på konserten på Hotel Rival i Stockholm. Det var min högsta önskan, att Per skulle ackompanjera det svenska arrangemanget jag skulle spela. Det var nervöst, säger Thomas.
- Det var mer folkmusik än rock. En uppspelning, inte en spelning. Som en klassisk konsert, flikar Per in.
- Det var sittande publik med slips och knut, ler Thomas.
- Medan man spelar upp ska lyssnarna förstå varför man fått priset. Det är en helt annan vinkel än på en spelning där man spelar för att folk ska delta. På konserten var det inte samma sorts "ge och ta", förklarar Per.

Kan du berätta mer om din musikaliska resa?
- Från tidig ålder körde jag på två paralella körbanor, förklarar Thomas. Från folkmusik till fransk vals, samtidigt som jag spelade JOHNNY WINTER till CREAM. Det var inte förens i KAMCHATKA jag kunde kombinera de två grejerna. Nu är jag superstolt och glad. Jag har fått ägna mig åt musiken sedan 1989, heltidspel.
- Det är ju en fantastisk musiker!, säger Per och tittar menande på Thomas först och sedan mig. - Man tänker wow.
- Något jag bär med mig är min första rockupplevelse. Nu är det ballt, understryker en upprymd Thomas. - Det är 1990 och blues-rock bandet SKY HIGH är förband till CHUCK BERRY! Vid 7 års ålder hade jag
bestämt mig för att bli världens bästa gitarrist och det var SKY HIGHs Clas Yngström som var min förebild. När jag senare såg Per spela rockade det på ett sätt jag inte sett tidigare. Jag hade bara hört honom på skivor. Två år senare ser jag Per gå förbi på ett gig och får två månader senare frågan om att spela i ett boogie-blues band i Borlänge, ROCKING BOOGIE BAND. Per är en av mina stora händelser. Jag hade visserligen varit med i blues-rock trios och så tidigare, men här var det annorlunda. Att se upp till något stort och sedan få delta! Det var något jag tyckte var fruktansvärt häftigt, berättar Thomas. För mig är han en ledsagare, en fyr, en mentor. För mig är det så. Det kommer alltid att vara så. Han har gett mig kraft och ork. En sorts livsgemenskap. Det är främst han och gitarrläraren Göran Dalgren som har gjort mig till den musiker jag är.


Avslutningsvis vill jag gratulera dig till din egen designade gitarr-modell från Ibanez, Beard Bender!
- Tack, ler Thomas. Det är enkelhet, less is more. Har man hjärta behövs inget mer om man älskar de enkla sakerna i livet. Att man får bejaka de saker som betyder något just nu.





Text & foto: Banesa Martinez

KAMCHATKA - Intervju, del 1


Idag är det världspremiär för KING HOBO i liveformat, kl 14, på Bengans skivbutik i Göteborg och på kvällen spelar bandet dessutom på Sticky Fingers. Därför kommer här en hittills opublicerad intervju från november 2011 med bland andra Thomas Juneor Andersson och Per Wiberg, två av spelmännen i KING HOBO.

        

Efter kvällens konsert på Kulturbolaget i Malmö som förband till amerikanska Clutch, hängde jag med Thomas till logen för att snacka om nya KAMCHATKA-skivan, stipendiet från Albin Hagströms minnesfond och den stora gemenskapen med Per Wiberg. Men förutom gitarristen och sångaren Thomas fick jag också byta ett par ord med basisst och sångare Roger Öjersson, kvällens stand in-trummis Aaron och gästspelaren på orgel, självaste Per Wiberg.

På vägen upp till Kulturbolagets andra våning berättar Thomas att Tobias Strandvik inte spelar trummor på denna turné eftersom han precis blivit pappa.
- Tobbe kollade i Göteborg tidigare i veckan, säger Thomas och vänder sig om och ler.


Vi sätter oss på motsatt sida i sofforna vid fönstrena, med bordet mellan oss.
Hur hittade ni inspiration till nya skivan "Bury Your Roots"?
- Vi gör musik hela tiden som måste tas om hand om. Efter det första urvalet till nya skivan hade vi ett 15-tal låtar att välja mellan. Vi kan inte låta bli att göra fler låtar. Vi älskar att spela, stå på scen och skapa.


Roger kommer in logen sätter sig ner.
Hur utmärker sig den nya skivan "Bury Your Roots"
- Den är rakare och tydligare, svarar båda.
- Djupare dalar och toppigare toppar, säger Roger och ler brett. - Det tar ett tag att hitta sig som grupp. På första skivan kom vi från olika parter. Nu har vi mer självförtroende och står stadigare på jorden. Det är det vi själva och andra tycker om, det är så det kan bli tydligt.
- Mer och mer saker har skett och vi har fler som lyssnar. Vi ser ser det som att vi blir påverkade av det vi får uppleva, säger Thomas.
- Som grupp, på en egen resa, fyller Roger i. - Man växer ihop och med tid blir det lättare att läsa varandra.

I de tidigare albumen har ni haft egna versioner av andras låtar, senast Whipping Post med ALLMAN BROTHERS BAND. Varför blev det ingen cover på det nya albumet?
- Vi tyckte att vi hade en stark platta med det vi hade, det blev ingen plats.


Vilka blev det ikväll?
- Space Girl Blues med DEVO, svarar Roger och Thomas. - Jag blir full i fan av att lira den!, skrockar Thomas. Vi spelade den och så Whipping Post, med Jean-Paul Gaster (CLUTCH) på trummor.

Stand in-trummisen Aaron kommer in och hälsar.
Hur var det att lära sig låtarna inför turnén?
- De var lätta att lära in, det löste sig. De jobbigare var Sing Along Song och Before Things Get Rough. Lättast var Breathe, den gillar jag att spela.

Hur känner du de här killarna?
- Vi spelade ihop i ROCKING BOOGIE BAND. I Dalarna när jag var i 17-års åldern, säger Aaron och låter hemlighetsfull.

Hur kommer det sig att ni använde er av en såg i låten
Bye Bye Mind's Eye?
- Rogers melodi sökte efter ett sound, den behövde ett spöklikt instrument, säger Thomas. - Det är Daniel Norgren som spelar, han undrade om vi inte skulle testa skräck. Han är en fantastisk spelman och vi har tidigare snackat om att göra något ihop. Dessutom är han visserligen en spelman vi tycker väldigt mycket om.

Vad säger du om det förtjusande slide solot på Bury Your Roots?
- Det var kul! Det är inte helt självklart att ett slide solo ska komma i den låten.

Hur bestämde ni innehållet och ordningen i skivan?
- Det är ett landskap man bygger. Med olika parametrar att förhålla sig till. Vi tänker i melodier. Allt är inte alltid planerat. Och så snackar vi ju med varann under tiden. Det handlar om att tentaklera så långt ut att man träffar längst in. Liv, kärlek och sorg. Att spilla ut det i toner.

Vilken låt skulle ni rekommendera för nya lyssnare?
- Before Things Get Rough, säger Thomas efter att ha funderat en liten stund. Det är soft, blues och så har den har ett hårt psykat parti. Den drar iväg.
- TV Blues, Perfect och Berfore Things Get Rough, flikar Roger snabbt in och Thomas håller med om tilläggen.

Vad utmärker nya skivan?
- Det är riffande och rock blues rakt ut, säger Thomas.

Hur är det att skriva låtar, blir det utelämnande?
- Man går in i rollen, försöker föreställa sig hur det kan vara. Som att spela teater, säger Roger.
- Har jag ett behov, uppåt eller neråt, så gör jag det. Det kvittar vad andra tycker. Att få lätta mitt hjärta, berättar Thomas.
- Eller hur, man vill berätta, säger Roger.
- Rent språkmässigt är det ju ett val i hur man väljer att berätta. Med en twist? Bittert eller sött? Gravallvarligt? Och samtidigt ska det underhålla, understryker Thomas.

Kan du berätta om TV Blues?
- Jag hatar TV. Eller ja, jag ogillar kraftigt kommersiell television. Den är matad med så mycket piss. Låten handlar om en person som köper en TV efter att säljaren försäkrat att han inte kommer att vilja lämna tillbaka den. Och det blir fel så att säga. Det är en låt med ett allvarligt tema fast med en humoristisk aproach. Jag hade jätte-kul när jag gjorde den. Satt och fnittrade vid köksbordet, säger en nöjd Thomas och fortsätter. - Den där bluesiga är självupplevd. Det tog 5 minuter skriva texten till Good Night. Jag hade ett behov att skriva de raderna. Den handlar om en kväll med bira, och för mycket bira på det. Låten beskriver berusningen och sedan sorgen över mitt beteende. När allt var så bra innan. Och sen, ut i kylan, god natt! Musiken till det förstärker också känslan. Jag har en hustru sedan 12 år, så jag blir aldrig privat. Men jag kan bli närgången med mig själv till den gränsen.




Text: Banesa Martinez

fredag 15 juni 2012

BLUES PILLS - "Bliss" (10" EP)



Så fort titelspåret Bliss drar igång är du fångad i det skummande svänget. Elin Larsson brer ut lyriken fängslande och knivskarpt, helt i symbios med herrarnas instrumentella utförande. När Astral Plane börjar lyfter håren utmed min ryggrad. Luftiga smäckra trummor smeks av råa gitarrer och gyttjig bas. BLUES PILLS har ett eget driv och sätt att berätta sin fuzziga bluesrock. De ger ett hungrigt intryck och står stadigt med GRAVEYARD-sväng och ett röstutrymme som ABRAMIS BRAMA.

Bandet göder lyssnaren med ett sound bestående av utsvängda jeans och en sång lik ett rejält punggrepp. Genom att blanda influenser från sin tid i andra intressanta band bildar spelmännen dessutom ett smakfullt musikaliskt nav mellan Sverige, Frankrike och USA. Kvintetten fulländas med Larssons kraftiga och fängslande stämma i soulig bluesrock och glöd á la JULIETTE LEWIS.

Dessvärre finns inte spåret Black Smoke från demon (dec 2011) med på denna EP. Kanske återfinns den på en framtida fullängdare? I väntan på debutalbumet dyker jag ner i "Bliss" och låter vågorna föra mig förbi färgstarka skapelser och riviga rev.


Text: Banesa Martinez
Line-up: Elin Larsson (sång), Cory Berry (gitarr), Dorian Sorriaux (gitarr), Zack Anderson (bas) och Jonas Moses Askerlund (trummor).
Länk: http://www.facebook.com/bluespills
Skivbolag: Crusher Records
Release: 25 maj 2012

torsdag 17 maj 2012

THE BLACK EXPLOSION - "S/T"( 7")



Den 5 april släppte så THE BLACK EXPLOSION sitt första bidrag. Chris Winter på sång och gitarr är mest känd som frontman i DOLLHOUSE, ett av 2000-talets bäst rockosande akter enligt mig. Efter tillkännagivandet att DOLLHOUSE var ett avslutat kapitel fick dock fansen
samtidigt pusta ut och ladda inför Chris' nya snilleblixt, THE BLACK EXPLOSION. 

De två spåren på 7-tummaren serverar soulfylld garagerock. Its Alright Now flirtar med 60-talsporlande BABY WOODROSE. Energiska Wake Up avslutar upplevelsen med fängslande rytmer och en jämrande gitarr som inte går att ignorera. Bandets musikaliska riktning äro blottad; den har en sinnesvidgande karaktär och det är tydligt att trion vill ha mer klös om sitt 60-talssväng. Resultatet är spot on. 

Jag spänner på platåsandalerna och puffar rufset rätt. Att THE BLACK EXPLOSION betyder ett kliv närmare himmelriket ifrån DOLLHOUSE låter jag stå osagt. Det känns som att de är på god väg, eller vad säger du?

Text: Banesa Martinez
Line-up: Chris Winter (gitarr & sång), Matt "Ginger" Love (bas) och Marcus S Davis (trummor)
Link: http://theblackexplosion.org
Release: Electro Church Records

lördag 3 december 2011

ORBITER 500 - "XL"




Efter två demos levererar så den Kalifornienbaserade kvartetten äntligen fullgängdaren. Förutom en massiv våg surf-fuzz á la FU MANCHU tillför ORBITER 500 ett tungt sound med ett mer adrenalindrivet och explosivt uttryck. 

Robert Campbell's sång innehåller en del skrikighet som lyckligtvis hämmas av en rejäl dos attityd. Medan min puls rusar försöker jag hänga med i gitarrist Greg Philpott's tjusande riff. Svänget i Burnin' Urethane är en kaskad skummande gitarrmelodi, utförd med bistert och fokuserat ansiktsuttryck.

Med Econoline Dream byts det bistra uttrycket ut mot bus och lekfullhet. Jag vevar med armen och dundrar belåtet:"– My 65, my 65, my 65, my 65, my 65, my 65, my 65 Econoline".


Mitt humör är på topp när Long Ride tar över med varsamma gupp kryddade med koklocka och medlemmarnas förmåga att utmärka sig, enskilt och som grupp. Just som spåren på "XL" har de en egen personlig prägel och passar samtidigt att spelas som en solid enhet.

Känslan av stekande sol, havsbris och våta badkläder når sin ände med instrumentella Dart 72, där fullbordas albumet på ett mjukare manér. En värdig avslutning som lämnar lyssnaren i harmoni.


Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.orbiter-500.com/
Line-up: Robert Campbell (sång), Joe Ledesma (bas), Greg Philpott (gitarr) och Rob Tucker (trummor).



fredag 4 november 2011

DOLLHOUSE - "Can't Come Down" (Singel)


Vad nu - en 7"vinyl signerad sveriges rockenrollhjältar DOLLHOUSE? "Can't Come Down" är den första av fyra kommande singlar med outgivet material från den nu splittrade kvartetten. Ur högtalarna strömmar givetvis doften av ren rockenroll, Enköpingbandets signum. Men begäret efter denna vinyl stegras, då omslaget pryds av en skapelse den Franska skräck-serietecknaren Riff Rebs gjort.

Låten Can't Come Down tänder glöden i den inneboende, dock outvecklade, tamburinspelaren inom mig. Chris skrik-stämma i rockenrolltappning är förlösande att lyssna till. Pärlan Hard To Change presenteras därtill i en alternativ version och påminner om hur fantastiskt albumet "The Royal Rendez-Vous" (2006) är. Ljudet i singeln är polerat men håller lyckligtvis bandets karaktär intakt.

Förutom de kommande vinylsläppen får vi också tålmodigt vänta på att Chris nya projekt BLACK EXPLOSION avtäcks.


Text: Banesa Martinez
Länk: http://www.mc5.org/dollhouse/
Releasedatum: Den 4 november, 2011


söndag 1 maj 2011

THE BRIMSTONE DAYS - "S/T"



Som en blixt från en klar himmel slog Malmötrion ner i min själ en kväll på stans bästa hak, Bodoni, tidigt 2010. På scenen huserade flera band under kvällen, men THE BRIMSTONE DAYS är de enda jag minns. Självsäkert, medryckande och samtidigt otroligt samspelat och med egen karaktär. Eufori är det bästa ordet att beskriva bandet live.

Debutskivan då? Att syna trion vid sömmarna blir något av en besvikelse när det gäller sången. Håkan sjunger tokigt bra och har en egen sångmelodi, men eftersom de lagt ribban så högt låter rösten en aning krystad i vissa låtar. Likt ett hormonstint-sleaze-kid på karaoke. Eller tänk dig ett jämrigt KINGS OF LEON. Som tur är, är det även dessa delar som kryddar trions ljudbild med extra Umph! Glöd och inlevelse är ju alltid välkommet.

Skivan bjuder på ett jämt upplägg låtar, musiken är rockklädd i en färgglad och funkig skrud. Det egna soundet hägrar alltigenom, en mix av BABIAN och THE HELLACOPTERS, både när det gäller låtsnickeri och stämning. Min favorit är energiska Sunset där THE BRIMSTONE DAYS tar chansen att visa hela sitt register.


Text: Banesa Martinez
Line up: Håkan Lanz (gitarr, sång), Hampus Hallgard (bas, sång) och Johannes Malmqvist (trummor).
Skivbolag: The Brimstone Days

söndag 16 januari 2011

MARULK - "Devils On A Stroll/Tvåhundra" EP-singel




Bandet drar genast med dig på en färd i deras boogiekapsel med Devils On A Stroll. Det är helt enkelt så att trion levererar tufft och stilsäkert. För de som måste ha en genrebeskrivning; hård rock i 70'talssväng.

Det schyssta med göteborgarna är att de även bjuder på svenska strofer, klätt i Danne Palms raspiga skrikröst. Som suveräna Följer Ett Spår från den självbetitlade debuten lämpar sig trudelutten Tvåhundra sig väl till öl, gott sällskap och medsjung. Till deras nackdel är att de båda låtarna på EP-singeln kan kännas en aning krystade om man inte hänger med från start. Eller antyder att MARULK-repetoaren endast består av uppåttjack.

Thomas B Jägers gitarr klingar THE HELLACOPTERS och THIN LIZZY, upplyftande och vilt. MARULKs ryggrad, Danne Palm och Esben Willems, ramar in och förstärker med kraft och lekfullhet. Det är fräscht och genuint, en EP att värd att köpas och spelas på vinyl! Klicka på länken nedan och avgör själva. Eller känn blodet rusa av att se dem live!



Text: Banesa Martinez
Länk: http://marulk.net &   http://soundcloud.com/marulk/sets/marulk-devils-on-a-stroll-tvahundra
Line up: Danne Palm (sång & bas), Thomas B Jäger (gitarr) & Esben Willems (trummor). Gästspel på Devils On A Stroll, Kalle Lilja (balalajka).
Skivbolag: Transubstans Records

tisdag 21 december 2010

Rockharder presenterar de 20 bästa albumen 2010!

Varje år utser Rockharders medarbetare gemensamt årets bästa album i en omröstning. Så också för 2010 som var ett hårt skivår. Klicka på albumtitlarna för att lyssna på Spotify eller komma till bandens Myspacesidor!


1. Khoma – A Final Storm (Razzia Records)

2. Watain – Lawless Darkness (Season Of Mist)

3. High On Fire – Snakes For The Divine (Century Media)

4. Imperial State Electric – Imperial State Electric (Sound Pollution)

5. pg.lost – In Never Out (Black Star Foundation)

6. Tom Petty & The Heartbreakers – Mojo (Warner)

7. Samsara Blues Experiment – Long Distance Trip (World in Sound Records)

8. Alcest – Ècailles De Lune (Prophecy Productions)

9. Asteroid – II (Fuzzorama Records)

10. Intronaut – Valley Of Smoke (Century Media)

11. Necronaut – Necronaut (Regain Records)

12. Grand Magus – Hammer Of The North (Roadrunner)

13. Desultory – Counting Our Scars (Pulverised Records)

14. Brant Bjork – Gods & Goddesses (Low Desert Punk)

15. Torture Division – Evighetens Dårar (self released)

16. Hellsingland Underground – Madness & Grace (Sound Pollution)

17. Monster Magnet – Mastermind (Napalm Records)

18. Dark Tranquillity – We Are The Void (Century Media)

19. The Baboon Show – Punk Rock Harbour (National)

20. Suma – Ashes (Speakerphone)

tisdag 3 augusti 2010

ASTEROID - “II” *****




ASTEROIDs andra släpp är något riktigt speciellt. Dess skogliga vibbar utsöndrar berusande känslor. Grantopparna på omslaget urskiljs av orange kontra svart. En kontrast som återfinns i albumets välavvägda dalar och toppar, monotona toner tillsammans med livliga. Bandet släpper därtill tyglarna och använder okonventionella grepp i låtsnickrandet.


Fullträffen Karma mättar med sin snärtande takt och Robin Hirses mäktiga sångröst. Bandet får ett övertag med sitt musikaliska recept när både Hirse (gitarr) och Johannes Nilsson (bas) sjunger, sättet de växeldrar i täten. Till denna giv har de hittat var sin utgångspunkt när det gäller sångmelodierna. Lyriken framförs som två nya instrument, istället för att vara ett kuttersmycke. Här och var kan jag inte hejda mina glada utrop, varken åt Hirses ståtliga manéer eller Nilssons upplyftande böljande.

Albumet "II" bjuder på expressiva texter som talar med vishet och mystik. Som om inte det vore nog, det tuffa basljudet får dig att brösta upp dig och Andy Fraser (FREE) kikar fram i gläntorna. Tillsammans utstrålar trion en kraft som bara riktigt bekväma spelmän lyckas med.

Jag förstod aldrig riktigt ASTEROID debuten. Den tunga rocken med konturer i psykedelia och blues var för spretig då, jag saknade helheten. Skivan var mer ett prov på olika sorters kreationer bandet kunde forma. När nu uppföljaren är så orubbligt säker och utan onödiga bijouterier tar den lyssnaren med storm. Toppbetyget är givet när de behåller karaktären och står för samklang, utveckling och djup. Detta ÄR årets svenska släpp!



Betyg: *****
Text: Banesa Martinez
Line up: Robin Hirse (sång & gitarr), Johannes Nilsson (sång & bas), Elvis Campbell (trummor).
Länk: www.myspace.com/asteroidband & www.asteroid.se
Bolag: Fuzzorama Records
Recension av debutalbumet: http://rockharder-reviews.blogspot.com/2007/11/asteroid-st.html